Stefan Björkman-VINTERSNÖ

Retep Noslacks tillhåll
Post Reply
retepnoslack
Levertransplanterad
Posts: 1503
Joined: 01 Dec 2004, 14:34
Location: Åmål, Dalslands enda stad.
Contact:

Stefan Björkman-VINTERSNÖ

Post by retepnoslack »

Det var länge sedan jag postade en "Stefan-novell", så det gör jag nu. Det är sjunde delen ifrån sviten, som nu är inne på fjorton. Men, då de är någorlunda fristående, så kan de ju postas i vilken ordning, som helst.

Stefan Björkman, "VINTERNSÖ"

Det var 28: e februari och det hade nyligen varit ett kraftigt snöoväder. I den tidiga morgontimman däremot, så låg snön alldeles stilla, som ett stort mjukt och vått täcke. På bilradion berättade en praktiserande meteorolog, att snöovädret förmodligen var det sista på mycket länge och, att våren snart stod för dörren. Stefan hade, som vanligt, stigit upp i ottan och gjort sina vanliga föreberedelser inför dagen. Han hade duschat, rakat sig, tagit på sig sina kläder, ätit frukost och borstat tänderna. När klockan var kvart över åtta, så satt han redan i sin svarta Volvo och körde, i sakta mak, emot sitt arbete. Närmare bestämt: Karlbergsgymnasiet, där han var klassföreståndare för IV-programmet. Dagen hade flutit på, i sin vanliga ordning. Stefan hade läxat upp några olydiga elever på morgonen, ätit sitt medhavda mellanmål, bestående utav två klementiner, på eftermiddagen och arbetsdagen hade slutat redan klockan halv tre denna dag. När klassföreståndaren körde hem, så sken solen över det vita snötäcket.

Det var inte längre så kallt utanför och nederbörden hade övergått ifrån puder till kramsnö. Den var nu perfekt för bygge utav olika slag. Stefan knäppte på bilradion, där det spelades hans favoritartist: Brian Addams. Bilen körde under den stora bron, som gick över järnvägen, och när han kom ut på andra sidan hade han järnvägsstationen till vänster och på höger sida låg en liten plätt, där några småflickor byggde en snögubbe tillsammans med sin mamma. Stefan slängde ett roat ögonkast på företeelsen och erinrade sig, hur roligt han själv hade haft, som barn, när han tillsammans med sina vänner byggde kojor, snögubbar och snölyktor. Just, när allt verkade vara rena idyllen, så hände något, som bryskt skulle ta kål på detta. En stor snöboll träffade Volvons framruta. Snömos spritsades ut över hela glaset och skymde sikten till sjuttiofem procent.

- Vem var det, skrek Stefan och gjorde en tvärnit efter, att han helt sonika kört upp bilen på trottoaren framför den nya auktionskammaren och Däck Johnnys verkstad. Han vred i handbromsen, stängde utav den brummande motorn och störtade ut i solskenet. Ljuset var så starkt emot snön, att han först blev bländat. Han tyckte sig höra fnitter. Kanske skyndade någon iväg, i raskt fart, medan klassföreståndaren var förblindad utav solskenet. När ögonen väl hade vant sig, så kunde han i vart fall inte upptäcka någon misstänkt niding. Längre bort såg han bara mamman med de snälla flickorna, som rullade ett stort klot, som antagligen skulle bli snögubbens huvud.

Fast Stefan misstänkte inte dem. Tvärtom, så kunde de inte ha avfyrat snöbollen, ty han hade nämligen redan kört förbi dem, när väl sabotaget inträffade. Bilar körde förbi. De kom ifrån båda hållen. Under den tid, som det tog för klassföreståndaren att sopa bort snömoset ifrån framrutan, så körde det förbi fem, sex bilar.

Alla tittade förvånad på personen, som hade kört upp på trottoaren, för att fixa till sin ”kärra”. Björkman brydde sig inte om dem. De fick stirra, hur mycket de bara ville. De hade säkert gjort likadant själva, om de hade varit i hans situation. Medan han stod där, så stannade en polisbil till och en korpulent polisman klev ur bilen.
- Hallå där!
Konstapeln bar en uniform med vaddkrage och på huvudet hade han den pälsbrättade varianten av polismössa. Håret var kortklipp, nästan snaggat, och liknande ett tjockt lager utav kritstoft. Ansiktet var täckt utav likadant ”kritstoft” i form utav millimeterslångt skäggstubb.
- Hallå där, ropade konstapeln igen.

Stefan tittade upp, där han stod och undersökte Volvons framruta. Var det honom de tilltalade?
- Menar ni mej, utbrast han.
- Ja, just ni, ja. Försöker ni stjäla bilen?
- Stjäla?
- Ja, sa polismannen barskt. ”Bara, för att bilen står slarvigt parkerad, så innebär det ju inte, att föraren vill gynna biltjuvar. Försvinn genast härifrån, så skall jag se emellan fingrarna den här gången.”

Stefan förstod ingenting. Insinuerade den uniformerade konstapeln, att Stefan försökte stjäla sin egen bil? Vad var meningen? Polisbilen körde upp på den närliggande gräsplätten och de två patrullerande tjänstemännen klev ur och vandrade fram till Björkman, som liknande ett frågetecken i ansiktet.
- Jamen, det är ju min EGEN bil, försäkrade klassföreståndaren förnärmat.

Missförståndet var dock uppklarat ganska snabbt, då den ordningsamme Stefan hade färdbeviset med sig i fordonets handskfack. Poliserna bad om ursäkt, men anmärkte stillsamt om, att parkeringen var i slarvigaste laget.
- Ja, det beror på några snöbollskastande slynglar, svarade Stefan till försvar.
När han förklarat alltihop för polismännen, så förstod de genast, hur det låg till. De berättade sedan, att de just letade efter några bråkmakare till ungar, som brukade hoppa på isen på Åmåls-ån bara för skoj skull.
- De fattar inte, hur farligt det är, menade den vithårige polisen. ”Om isen brister, så finns det ingen möjlighet att komma upp i första taget. Det är ju DJUPT på det stället.”

- Det är bara bra det, sa klassföreståndaren hårt tillbaka. ”Då blir det en slyngel mindre i Åmål”.

Han klev in i bilen, stängde dörren och startade motorn, när väl snöröjningen och poliserna var avklarade.
- Hrmf, muttrade han, för sig själv.
Ligistfasoner, tänkte han. Inte sysslade HAN med sådant, när han var barn. Kasta snöboll på bilar och hoppa på isar. Nej, han fann förströelse i enklare och mer ofarliga nöjen såsom: Modellera, Lego och eventuellt ett och annat modellplan, som han klistrade ihop utav lim och balsaträ.

retepnoslack
Levertransplanterad
Posts: 1503
Joined: 01 Dec 2004, 14:34
Location: Åmål, Dalslands enda stad.
Contact:

Stefan Björkman-VINTERSNÖ

Post by retepnoslack »

Men, så fick han ju en rekorderlig uppfostran också och något sådant kunde uppenbarligen inte nutidens föräldrar ge sina ungar. För, om det hade gjort det, så hade väl knappast en oskyldig klassföreståndare råkat ut för något dylikt.
- Det är ju livsfarligt, grymtade Stefan och backade ut i körbanan.

Han tänkte, om snöbollen hade hamnat på rutan mitt under eftermiddagens rusningstrafik, då hade det kunnat bli en totalkrock med flera skadade förare, passagerare och totaldemolerade fordon.
- Ligistfasoner, morrade han, när han körde vägen fram och kom således ut på: ”Hjeltegatan”. Där svängde han vänster, vid första bästa avkrok, och körde in på ”Nybrogatan”. När han hade gjort det, så svängde han till höger och kom in på ”Norra Långgatan”, där han hade ”Strandshuset” på vänster och de relativt nybyggda pensionärshusen till höger. Därefter trampade han gasen i botten och susade förbi gamla badhusets tegelbyggnad, ågården samt det numer nerlagda tingshuset, som på senare tid hade blivit lokaler för komvux. Väl framme vid Epa-husen, så svängde han höger, in på parkeringen, sladdade in på en ledig parkeringsruta och lät Volvon sjunka till ro med ett knirkande ljud ifrån handbromsen.

Bilnycklarna drogs ur nyckelhålet och förpassades ner i fickan på jackan. Men knappt hade han hunnit öppna bildörren förrän en snöboll, slaskig och kall, svischade in igenom den öppna bildörren och plaskade ner i hans rena passagerarsäte.
- VEM var det?!!
Han stack ut huvudet igenom dörrspringan och fick en, minst lika, sliskig snöboll i plytet. Smask, sa det bara, och klassföreståndaren kände den kalla obehagliga snön rinna ned ifrån sin näsa och haka, för att sedan landa i hans knä. Stefan vrålade utav vrede och kastade sig ut ifrån bilen. Några pojkar i röda halsdukar skyndade bort ifrån platsen, i full fart.
- Ligister!!!!

Stefan satte efter förövarna i full fart. Snöslasket skvätte runt hans fötter. Nu låg Epa-huset till vänster och till höger låg en slags cykelparkering med räfflat plasttak. Rakt fram fanns en trappa, som ledde upp emot terrassen, där hyresgästerna, på sommaren, brukade sola och piska sina mattor på en torkvind. Där fanns också en fyrkantig sandlåda. Det var fyra stycken ungar, som låg bakom nidingsdådet med snöbollarna. Det gick inte att bevisa, men Stefan fick också för sig, att det var samma ungdomsförbrytare, som hade prickat hans bilruta vid järnvägsstationskorsningen. Detta medföljde, att hans språng fick mer fart, verkade det som.

Pojkarna verkade vara i 11-12-årsåldern. En i ljusblå termojacka, två i svartgråa fliströjor och den siste hade en säckig munkjacka, något som den fördomsfulle Stefan brukade kalla för: förbrytarmundering.
- Stanna era drägg, skrek Björkman.
Två pojkar skubbade uppför trapporna emot terrassen, en vek av och flydde via gångtunneln, som ledde ut emot gatan, åt vänster. Den fjärde kilade nedför källartrappen, som låg alldeles till vänster om trappen, som gick upp till den stora terrassen. Stentrappen ledde ned i en dunkel gång med skumt ljus och slutade framför en källardörr, åt vänster, med tjock glasruta och hölje utav svart bakelit. Klassföreståndaren följde efter den sistnämnde, som säkert inte skulle komma så långt, eftersom dörren in till källaren brukade vara låst, och det rekorderligt.

Det visade sig, att det var så även denna gång. Ynglingen stod och ryckte i källardörren och Björkman kunde, lugnt, lunka nedför stentrappens smutsiga steg och ta honom hårt i armen. Försökte slyngeln göra våldsamt motstånd, så kunde ju alltid Stefan dra åt den röda halsduken till ett strypkoppel.
- Nu är du fast, ditt grodyngel!

Pojken var fräknig i ansiktet och verkade vara yngst utav gänget, då han fortfarande verkade ha mjölktänder kvar i munnen. På huvudet hade han en stickad, fransig, blå mössa, där tofsen, som var smörgul, hängde i en töjbar och elastisk nylonsnodd. Runt sin lilla smala kropp hade han den, för Stefan notoriska, ”Förbrytarmunderingen”, som var synonymt med ligistfasoner i form utav mindre sabotage och skadegörelse. Stefan ruskade om pojken, så dennes mössa for av. Han hade ett rödhårigt rufs under.
- Nå, vad är det egentligen för sätt, att kasta snöboll på hederligt folk, gormade klassföreståndaren.
Gossen var rädd, men verkade inte känna någon ånger. Stefan ställde ner honom, ty han hade faktiskt lyft honom ifrån marken när han hade ruskat om honom, och började hålla föreläsning:

- Här kommer JAG, en hederlig arbetare, och skall bara parkera min bil och fredligt öppna dörren. Då kommer det en skur utav förfruset vatten yrande, likt fatala domedagsmissiler, och fullkomligt YR in i min bil och fördärvar min sätesklädsel! Det är väl klart, som korvspad, att man blir skitsur! Du kanske finner ett uns utav skojighet uti handlingen, men det gör INTE jag! Vad hade ni emot mej? Vad hade jag GJORT, för att ni skulle bombardera mej med snöbollar? Nå?

Det kom inget svar. Pojken böjde sig bara ner och plockade upp sin mössa. Stefan tittade, med avsky i blick, på den fruktansvärda: ”Förbrytarmunderingen”. Han förundrades, i övrigt, att folk över huvud taget SÅLDE sådana attiraljer. Det var väl, att uppmana folk till brott. Pojken satte på sig mössan och klassföreståndaren fortsatte:
- Nå? Kan man få ett svar? Eller är du döv, i dina små öron?
- Ingenting.
- Nä, just det! Jag hade inte gjort någonting! Inte ett jota! Inte ett VITTEN! Men ändå, så dyker det upp några små as och kastar snö på mej! Nå, ge mej namnen på de andra snorungarna, så får du gå fri!
- Nä, svarade pojken.
- Nä, upprepade Stefan i frågande ton. ”Nä, är det ditt svar det?”
- Om jag berättar, så ger dom mej bara stryk, svarade ynglingen skrämt.

Stefan godtog detta. Han minns själv sin barndom. Den var inte heller en dans på rosor. Vissa regler hade man ju redan ifrån början ibland kompisgängen. Man tjallade aldrig på en kamrat, för då kunde man få däng. Han mindes, där han stod, när han och hans tre kompisar en gång hade skojat, lite oskyldigt, med rektor Charles Bodekvist. Gubben var grinig och skulle alltid lära sina elever hyfs, även UTANFÖR skolan. Under en tidig vårdag, så hade Stefan och hans kamrater kastat snöboll på hans bil, så att lädersätena hade blivit fördärvade. Ett oskyldigt spratt, givetvis, men det hade inte rektorn tyckt. Men ingen utav pojkarna hade skvallrat på den andre. Det var en oskriven lag, som satte vänskapen på prov.

- Nåväl, sa Stefan bistert. ”Låt gå då.”
Men grabben behövde ändock en tillrättavisning, tänkte klassföreståndaren tyst, och han var precis rätt man, för att lära honom den tillrättavsiningen. Därför sade han:
- Visa mej, vart du bor.
- Nej, du får inte berätta för mamma och pappa, tjöt ungen.
Nu verkade han plötsligt bli ännu mer orolig, ty föräldrarna vrede verkade vara något ännu värre än kompisarnas knytnävar.

- Berätta inte, snälla, jag fyller år om några dagar och får mamma och pappa reda på det här, så kanske jag inte får robotstationen till min kompletta samling utav: ”Demolition 3000 gubbar”. Snälla, berätta inte.
Stefan lade armarna i kors över bröstet och såg riktigt stor och hotande ut. Ljuset var skumt och klassföreståndaren blockerade skenet ifrån himlen, som var litet, högst upp.
- Nå, vi kan göra en kompromiss, sa han med ett belåtet flin.

Stefan övertalade i alla fall gossen, att tala om adressen. Det visade sig, att denne bodde i trapphuset bredvid Stefan. På andra våningen, så stod det ”Svensson” på brevlådans inkast.
- Jo, jo, sa klassföreståndaren konstaterande.
Svensson, var ju ett känt förbrytarnamn, tänkte han vidare. Pojkens steg var långsamma och nertyngda utav missmodet, när han vandrade uppför trappan. Han drog ner handtaget. De kom in i en hall. Ynglingen tog utav sig skorna och ytterkläderna, medan Stefan behöll sin yttre beklädnad på. Om sanningen skulle fram, så klampade han lite extra på hallgolvet, för att riktigt söla ner linoleummattan med smutsigt snöslask. Det var nämligen en del utav kompensationen. En normallång kvinna med mörkblå ögonskugga och pageklippt brunt hår tittade förvånat ut ifrån grannrummet, som visade sig vara köket.

- Hej, mamma, sa pojken slentrianiskt.
- Patrik? Vem är det där?!
Hon pekade på Björkman med ett finger, som var vått och luktade diskmedel. Hon stod nämligen och diskade, ute i köket. Runt höfterna hade hon ett vitt förkläde med sneda polkagrisränder och på den mörkblå blusen, så kunde den uppmärksamme klassföreståndaren varsebli fuktfläktar ifrån diskskummets små bubblor, som fastnat på tyget och därefter spruckit. Stefan hälsade, men utan att taga i hand.
- God dag, mitt namn saknar betydelse, då vi inte kommer inleda någon närmare bekantskap. Jag och… hette han Patrik…?

retepnoslack
Levertransplanterad
Posts: 1503
Joined: 01 Dec 2004, 14:34
Location: Åmål, Dalslands enda stad.
Contact:

Stefan Björkman-VINTERSNÖ

Post by retepnoslack »

Klassföreståndaren pekade på moderns son, som nu verkade se mer städad ut, när: ”Ligistmunderingen” hade kommit av honom. Kvinnan verkade vara så handfallen, så hon först inte uppfattade frågan. Men när det gick upp för henne, att de talade om hennes son, så svarade hon med ett jakande.
-…Har en överenskommelse.
- Vad är det frågan om, löd kvinnans nästa yttrande. ”Vem är du? Vad har hänt? Har Patrik gjort någonting?”
Pojken hade försvunnit in i sitt rum. Stefan höll sitt ord och talade inte om, att sonen hade varit ute på dåligheter.

- Nej, nej, vi skall bara ordna upp några små detaljer, så är jag snart borta med vinden.
- Borta med vinden?
- Ja, sa Stefan roat. ”Har ni inte sett den filmen? Den kan jag rekommendera.”

Han klampade in i Patriks rum, som visade sig ligga rakt fram, i denna fyra-rum-och-kök-lägenhet. Patriks mor stod kvar i dörröppningen, till köket. Köket låg i den vinkeln, att man inte kunde se in i sonens rum, men hon hörde desto mer.
- Ja, då kör jag väl igång då, sa klasföreståndaren med en nästan obehaglig hurtighet i rösten.
Sedan dröjde det inte många sekunder förrän det hördes brak och olycksbådande ljud där inifrån. Det var ljud ifrån någon, som förstörde små plastföremål. Modern, uti köket, lyssnade till, när den främmande mannen sonika fördärvade ALLA utav hennes sons ”Demolition 300 Gubbar”.

När det var klart, så kom klassföreståndaren ut ifrån rummet och liksom borstade händerna fria ifrån plaststoftet ifrån det, han alldeles nyligen, hade förstört.
- Ja, det var det, sa han med ett tonläge, som påminde om en kolgruvearbetare, som alldeles nyligen hade gjort ett gott dagsverke.
Stefan gick ut i hallen och tog farväl utav den chockade modern.
- Ja, då tackar jag för mej då, sa han.
- Men…Men…Men vad har ni GJORT?!
Den främmande mannen kliade sig i det blonda håret och sade:
- Eh…jag har förstört dom flesta utav er sons, hette han Patrik?, Leksaker. Men allt är i sin ordning. Vi har kommit överens om det här, så kom inte med något bråk.

Han stoppade ner händerna i jackfickorna och tittade bort emot pojkens rum.
- Vi har haft en uppgörelse, män emellan.
- Men…Men…Men…
Patriks mamma bara stod och stammade och hon verkade helt ha glömt bort disken, i köket.
- Jag och Klas har ju köpt en robotstation åt Patrik, som han skulle få på sin födelsedag, vad skall han nu med den till, när han inte har några leksaksgubbar kvar?
Stefan ryckte på axlarna och svarade:
- Köp: ”Borta med Vinden” till honom istället. Den är nästan fyra timmar lång och det är ju ändå nästan fyra timmar ni håller honom borta ifrån gatorna, där han bara hittar på ofog ändå.

Klassföreståndaren gick emot utgången, drog ner handtaget och öppnade dörren. Modern hann upp honom och drog honom i jackärmen med sin diskmedelsluktande högerhand.
- Men vi har ju redan köpt robotstationen och kvittot har Klas slängt. Vad skall vi göra?! Hur hade du tänkt det, kanske? Vad skall vi göra?
Stefan böjde ner huvudet, kikade på den brunhåriga kvinnan under lugg och kunde inte motstå frestelsen, att yttra Clark Gables karlakarlareplik ifrån slutet utav filmen ”Borta med vinden”:

- Frankly, my dear, I don’t give a damn.
Efter mötet med modern och efter våldverkningen emot de små plastfigurerna, så kände sig Stefan Björkman mycket stark och belåten. Han hade verkligen skippat rättvisa. På ett grovhugget sätt visserligen, men det var ju likväl rättvisa. Det var därför en munter klassföreståndare, som skyndade nedför trapporna.
- Ja, mej utsätter man inte för spratt ostraffat, skrockade han och öppnade ytterdörren.

Nere på gatan verkade nu solen skina alldeles extra mycket. Det skulle nog ta rejält på snövallarna, tänkte Björkman, så snart skulle gisslet vara borta. Snön, alltså. Han promenerade gatan neråt med polisstationen på höger sida och Epa-huset på vänster sida. Egentligen skulle han väl gå upp till sig, men han kom ihåg, att han i farten och fläkten med slynglarna hade glömt, att låsa bilen.

- Ja, han Patrik ställer nog inte till något sattyg på länge. Nu får han spara veckopengen länge, för att få råd till nya actiongubbar. Men rätt skall vara rätt. Du gjorde helt korrekt, Stefan. Man kan ju inte tolerera vilka fasoner, som helst. Verkligen inte! De bägge poliskonstaplarna hade säkert tackat mej, i det här fallet. Det räckte ju bara, att man tittade på killens klädsel, för att fatta, att han var en blivande förbrytare. De ser likadana ut allihop: Hagel-Olsson ifrån Tösse, Al Capone, Thomas Quick, Svartenbrandt, Mona Sahlin, ja allihop.

Nu bar det sig inte bättre än, att han hörde massa stoj och glam. Det kom närmare ju längre neråt gatan han kom och, när han rundade hörnet åt vänster och kom ut på parkeringen, igen, så fick han se något fasansfullt. Han höll på, att krevera.
På parkeringen stod hans bil. Varenda bildörr var öppen, på vid gavel, och på fyra ställen stod slynglar, uppradade i kö, och bombarderade Stefan Björkmans svarta Volvo med dussintals snöbollar. Projektilerna slaska in i alla fyra öppningarna och det skvätte snöblask emot sätena. Man kunde se, att detta jippo hade pågått länge, för de flesta utav gossarna hade genomblöta vantar. Spektaklet verkade innefatta reglerna: Skjut en snöboll och ställ dig sist i kön.

Det var i alla fall minst ett dussin snorungar på platsen, som roade sig med, att kasta. Det hördes vilda rop, visslingar, påhejningar och tjut, skrik och applåder.
- Bra, Kalle, fullträff!!
- Nä, jag missade nackstödet!
- Kom igen!
- Min tur!! Nu är det min tur!!!
- Olle, har redan skjutit!!! Nu är det jag!
- Du sköt ju nyss!!
- Skynda er! Vi ligger efter nu!!
- Vem leder?!
- Rad fyra, tror jag!

Det hela var helt enkelt en veritabel TÄVLING. Vem kunde pricka sätena med flest snöbollar? Men nu var det slut på det, en gång för alla. Stefan vrålade utav alla krafter:
- Vad tar ni er till, förbannade skitongar!!!?
Han rusade, som en tjur, emot bilen och ligisterna skingrade sig åt olika håll, skrek för livet, och flydde i panik. Stefan slog och sparkade åt alla håll och slet och bet i luften, omkring sig. Det var tur, att ungarna hade flytt, för klassföreståndaren var så rasande, att han inte kunde kontrollera sig. Han sparkade på närstående lyktstolpar, försökte välta ett stort elskåp, som stod i närheten och tacklade till ett lågt staket, som skylade av parkeringen ifrån trottoaren. När han tittade in i bilen, så flöt det utav vatten ibland sätena. Bakrutan och framrutan var ett igenmurade utav sliskigt slaskigt snömos, inifrån.

Stefan Björkman höll på hela eftermiddagen. Han höll på hela kvällen också. När Svenssonfolket sov, i säkert hela Epa-huset, så kämpade klasföreståndaren med bilen. Han ägnade hela natten åt, att försöka torka de dyblöta sätena med sin sambos eluppvärmda locktång. Vilket var oerhört arbetsamt, då tången inte fick ligga alltför länge på samma fläck. Och hela tiden grämde han sig över, att han inte hade slagit sönder mer än plastleksakerna hos Patrik Svensson och givit slyngeln en rejäl risbastu.
User avatar
uy
Levertransplanterad
Posts: 5438
Joined: 13 Oct 2004, 15:42
Location: Dalarna, Dalarna
Contact:

Stefan Björkman-VINTERSNÖ

Post by uy »

Det var ju lite elakt att slå sönder alla ”Demolition 3000 gubbar”, men ibland måste man ju vara elak för att rättvisa ska skipas. Image

Rolig text! Men jag måste fråga en sak:
Är den riktige Stefan Björkman likadan, eller är textens Stefan kanske bara en roligare version av den riktige?
Skitarna ska va' lika långa i år
retepnoslack
Levertransplanterad
Posts: 1503
Joined: 01 Dec 2004, 14:34
Location: Åmål, Dalslands enda stad.
Contact:

Stefan Björkman-VINTERSNÖ

Post by retepnoslack »

Nja, jag har väl överdrivit hans lynne, något. När jag först lärde känna honom var han, kanske, något åt detta hållet till, men han har blivit gladare och trevligare, redan något år senare.
Post Reply