Axel Olsson - Familjemiddag och syskonkärlek.

[gammalhardrockare]

Varje vår så har den dalsländska slättbonden fullt upp med vårsådden. Om man kör på Riksväg 45 genom södra Dalsland så ser man hur traktorer brummar fram på åkrarna och vevar man ned rutan så kan man även känna den fräna gödseldoften. Det är vår i Dalsland!
När du är i trakten av Eriksstad, ungefär mittemellan Mellerud och Brålanda så ska du även sakta ned lite, luta huvudet ut genom rutan och lyssna riktigt noga. Då kan du få höra ilskna vrål och svordomar som överröstar fågelsång och traktorer. Det är Axel Olsson, en av dalslands mest inskränkta och snåla bönder som är ute på åkrarna och jobbar med sin nya blivande svärson, en stor, svart afrikan från mörkaste Afrika. Ben heter han och är en man som har en människosyn och ett tålamod som är Axels raka motsatts. Ben gillar människor, Axel vill strypa dem. Ben tror alla om gott, Axel rustar för världskrig. Ben reparerar, Axel slår sönder. Oftast i vredesmod.
Ben gillar också att pröva nya vägar, att experimentera och klura ut nya finurliga sätt att lösa vardagens små problem på. Axel klampar på och svettas med ansiktet djupt nedkört i de gamla vanliga hederliga åkerfårorna. Ben ser tidens alla nya uppfinningar och hjälpmedel som en gåva från Gud. Axel är helt övertygad om att Satan lever och mår bra i alla jävla mobiltelefoner, datorer och skit som folk av någon anledning envisas med att skaffa sig. Dyrt är det också! En gång så tvingades han ringa till en sådan där jävla mobiltelefon från sin gamla hederliga hemtelefon med nummerskiva, han talade i högst en kvart och några veckor senare så kom det en räkning på över hundra kronor! Axel började nästan hosta blod och polisanmälde genast telefonbolaget för ocker och lurendrejeri.
Axel kommer aldrig att skaffa sig någon mobiltelefon. Axel kan man bara nå när han är i hemmet och inte ens då är det säkert att han svarar.
-"Du kanske borde skaffa dig en dator? Då blir det lättare för dig med både bokföring och kontakt med myndigheterna."
Säger Ben en dag när de håller på med att olja upp en gammal harv från artonhundratalet.
Axel hatar myndigheterna och det sista han vill är att underlätta kontakterna med dem. Han har t o m funderat på att kapa telefonledningarna och skaffa sig en postbox i Rövland. Och vadå "bokföring"?
-"Du kanske borde skaffa dig en bra sjukförsäkring!" Säger Axel och måttar ett slag mot Bens huvud med en spade. Han missar. Ben älskar att reta Axel.

Det är vår, det är hett. Axel och Ben är ute på åkrarna och jobbar och snart så är de färdiga för säsongen. Det har gått fort, mycket tack vare Ben men detta är något som Axel aldrig skulle erkänna ens för sig själv. Förut har Axel fått jobba ensam och det har alltid tagit ordentligt med tid. Några gånger försökte han att lära upp sin förståndshandikappade son Jonas till att åtminstone vara till lite hjälp, som hantlangare eller något men det var helt hopplöst. Fler än en gång så fick Axel gå och hämta honom mitt ute på en åker. Där stod han i ett moln av flugor, helt förlorad i det stora tomma universum som ryms mellan hans öron. Med kuken i näven och blicken i skyn så försökte han navigera efter stjärnor som bara han kunde se.
Jonas gillar att försvinna i sig själv. Och att ta sig på kuken. Mycket och ofta. Som barn så nöjde han sig med att sitta på gårdsplanen och käka grus och hönsskit, sedan så blev han könsmogen och fick helt andra intressen. Nu tar han sig mest på kuken och bläddrar i Axels gamla Fib Aktuellt som han har gömt ute i vedboden.
-"Kanske man kunde få Jonas att hjälpa till lite?" Säger Ben som vill alla väl. -"Jag tror det skulle vara bra för honom".
-"Man kan inte så och plöja med kuken" Säger Axel. -"Tro mig, jag har verkligen försökt flera gånger!"
-"Plöja med kuken?"
-"Ja, men jag har för stor kuk, fårorna blev alldeles för breda."
Varför är negrer så korkade undrar Axel. Man måste tydligen alltid förklara allting helt ordagrant. Han hade lust att slå sin dotter på käften bara för att hon hade dragit in honom i släkten.
-"Nej! Jag menar naturligtvis att Jonas har inget intresse av något förutom sitt skrev!"
Jonas kan inte mycket här i livet. Men ett stadigt grepp om kuken har han i alla fall.

Axel har t o m försökt att skaffa jobb åt Jonas. Några kronor borde han ju kunna tillföra gården åtminstone tycker han. Förra året så hade han åkt in till Mellerud med honom, till den stora dörrfabriken. Kan de ge där jävla överbetalda kommunistidioterna som jobbar där anställning så vore det väl själva fan om de inte kunde ge Jonas någon enklare syssla för några tusenlappar i månaden. Sopa golv eller så.
Axel rös av vämjelse när han gick igenom fabrikslokalen med sin son. De anställda såg precis så förfallna och omoraliska ut som folk gör när de inte behöver arbeta för pengarna. Det skulle inte förvåna honom om de var med i facket allihopa. Några såg t o m ovanligt fackligt anslutna ut, de bara satt där på huk bland balkar och plåtar och svetsade i lugn och ro. Sitta och jobba! Riktiga karlar brukade sin egen jord, inte fan satt de och lekte med Mekano. Det som retade Axel mest var att de tjänade så bra. Axel ville också ha del av denna saftiga kaka innan kommunisterna tog över helt. Han stod och glodde ilsket på en av karlarna i blåställ som satt och svetsade ihop något som antagligen var helt värdelöst. Mannen slutade att svetsa och fällde upp skyddsvisiret. Han bar glasögon. Säkert bög.
-"Ursäkta, är det något ni funderar över?"
Frågade mannen i blåställ som kände sig besvärad av att en bonne i leriga träskor stod och blängde på honom.
-"Ja, faktiskt. Jag funderar på om det är du eller din pojkvän som tar den i munnen?"
Det här är ingen bra början på Jonas eventuella karriär som anställd på Melleruds Stora Dörrfabrik. Inte bra alls. Det blir bråk, det blir höga röster. Mannen som Axel har anklagat för homosexualitet är en stolt familjeförsörjare, har två barn och brukar med stor entusiasm knulla sin fru det första han gör varje morgon, ofta redan på pisseståndet. Sedan trycker han på henne en gång till medans fåglarna kvittrar och kaffet rinner genom melittan. Frugan brukar få ta emot morgonståndet som en smäll på käften vid varenda soluppgång - söndagar inräknade - och det är han stolt över.

-"Vad i helvete är det som pågår här?" Undrar chefen som har blivit ditlockad av de höga rösterna.
-"Inte vet jag?" Säger Axel. "Jag kom hit för att söka jobb åt min son och helt plötsligt så får jag ett slagsmål på halsen!"
-"Jobb? Här finns inga jobb! Vi har inte råd med några nyanställningar!"
-"Jag tänkte att han kunde sopa eller något. Han är inte dyr i drift. Bara ett par tusen eller så i månaden och ett mål mat om dagen!"
-"Nä, vi har redan en sopare. Var nu snäll och lämna min fabrik. Arbetarna känner sig oroade och kan börja skena när som helst."
Axel gick därifrån. Det var första och sista gången han besökte ett sådant jävla kommunistnäste och han hade fått alla sina vanföreställningar om svenska arbetsplatser bekräftade. Snåla jävlar! Inte ens när han erbjöd sin son att jobba för rena rama svältlönen så ville de ha honom. Alla var emot honom! Inte ens från kommunen kunde han få något bidrag för sin son. Alla andra fick men inte han. Det var inte rättvist!

Nu hade i och för sig Axel alltid lyckats smita undan all form av skatt genom diverse tröttsamma överklaganden, förhalanden och processer i det oändliga och det är ju som så att om man inte tillför något så kan det bli svårt att få ut något. Axel anser ändå att han har rätt till pengar från staten. Han har ju aldrig några pengar för helvete! Han handlar mat, köper kläder, bensin, verktyg, utsäde osv och någonstans så måste ju pengarna ta vägen, eller hur? Han är helt övertygad om att de till slut hamnar i statens ficka och att de rövknullar honom i slutänden i alla fall. De är jävlar i mig skyldiga honom pengar för flera års slit ute på de där förbannade åkrarna!
I ren ilska så förlorar Axel fullständigt sitt sinne för ekonomiska proportioner och går in på Systembolaget och köper en stor flaska köpebrännvin för över tvåhundra kronor. Efter att ha druckit över halva flaskan så kommer han på att han har betalat över hundrafemtio kronor i skatt på spriten. Chocken gör att han kör av vägen i full fart och knäcker hjulupphängningen på sin Impala 63:a. Axel kör oförsäkrat och gråter av ilska.
Alla dessa plågsamma minnen vill gärna bubbla upp till ytan så fort Jonas kommer på tal och han önskar att Ben kunde hålla käften och sluta tjata om Jonas.

I skymningen så lämnar Axel och Ben fälten. De är färdiga med vårens arbete. När de går där på grusvägen upp mot gården så skulle man nästan kunna tro att de är två gamla kompisar som har avslutat sin arbetsdag och sanningen är att under de veckor som de har jobbat tillsammans så har Axel faktiskt trivts riktigt bra. Men det skulle han aldrig erkänna, inte för någon och allra minst för sig själv. Flera kvällar så har de suttit tillsammans på Axels veranda och druckit kaffe och pratat om sådant som karlar pratar om efter jobbet.

[gammalhardrockare]

Det har gått bra en stund, Axel har suttit och skrutit och orerat om sin planerade semesterresa till Bangkok då han ska sitta på bordellerna och supa så gardinerna fladdrar och knulla horor tills kuken kroknar. Men så fort Ben försöker att få en syl i vädret så är det färdigt, då rynkar Axel ihop hela ansiktet till en massa veck och när Ben sedan börjar berätta om sitt hemland och universitetet i Harare så kommer de gamla vanliga oförskämdheterna.
-"Säg mig, hur många svarta bröder var du tvungen att suga av för få komma in på den där märkvärdiga jävla missionsskolan egentligen?"
Axel kan bara vara trevlig i korta perioder men bara det är ett framsteg. Förr så svarade han ofta inte ens på tilltal och de enda främmande människorna som har satt sina fötter på Axels veranda har varit polisen som antingen har varit där för att ta upp någon anmälan om inbillade oförrätter eller lämnat delgivningar från diverse företag vars tjänster Axel har utnyttjat men vägrat att betala för. Det är mycket tjat om marknadsmässiga priser och i Axels värd så står aldrig tjänsten i balans med priset. Under sjuttiotalet så översteg t ex aldrig telefonräkninarna en hundring, en ask Commerce fick han för en femma och en flaska Kronvodka gick på en femtilapp. Det var dyrt då, men idag är det jävlar i mig marknadsmässiga priser och mer än så tänker han inte betala! Aldrig någonsin!

Ja, det är mycket som skiljer Axel och Ben åt. Något mer omaka par får man leta efter. Ben är nästintill renlevnadsman och föraktar droger. Axel är periodare och dyrkar allt som kan bedöva och ta bort tillvarons alla vassa kanter. Axel har tappat räkningen på alla mornar som han har vaknat upp och haft en önskan om att dricka upp hela världen. Det är en omöjlighet, det vet han men han har försökt och gjort sitt bästa i alla fall.
När han var yngre så brukade han även komplettera mäsken, äppelvinet och den hembrända spriten med allehanda limsorter och lösningsmedel som han helt enkelt bara råkade komma i kontakt med genom sitt yrke. Som ung man så kunde han sitta uppe på höskullen och hälla i sig sprit och sniffa allt från Karlssons Klister och thinner till cykelsollution och Round Up - För effektiv bekämpning mot ogräs!
Det hade han dock slutat med för flera år sedan. Det var helt enkelt inte lika bra skjuts i godiset längre. Antagligen så hade de förbannade Myndigheterna lagstiftat bort någon trevlig och undergörande substans i nämnda varor.
De fick honom hur han än gjorde.

Men nu är vårsådden äntligen slut och nu följer några lata veckor för Axel. Så är det tänkt i alla fall.
De andra dalsländska bönderna brukar använda denna tid till att "se om sitt hus". De reparerar maskiner, de oljar och smörjer upp, de målar kanske om något uthus eller lägger nytt tak på boningshuset. De mockar skit, håller efter sina grödor från ogräs och skadedjursangrepp och kanske investerar de i någon ny sugga. En bonde har alltid mat på bordet men så är han heller aldrig ledig.
Men inte Axel. Detta är en tid som han har väntat på hela våren. När han väl har sått all jävla vete, planterat all potatis och alla förbannade ärtor så får det fan i mig sköta sig självt. Axel har helt andra planer. Först och främst så ska han dricka hejdlöst i flera veckor. Då sitter han alltid på sin veranda, i en gammal hammock som han har köpt på Bloms Stormarknad under en höstrea för många år sedan och dricker sprit, röker och lyssnar på Chuck Berry på sin gamla kassettbandspelare. Han tittar ut över sin mark men han ser inte vete- och potatisfälten, han ser istället oändliga majsfält där leende och tacksamma svarta män jobbar med att rensa ogräs och sköta om stora komplicerade bevattningsanordningar för en lön som ingen svensk fackförening skulle ha tillåtit ens under femtiotalet. Axels drömmar sträcker sig långt över den dalsländska horisonten. I drömmarna är han en rik storbonde i Texas eller Transvaal och i garaget står hans nya dubbeldäckade traktor (med Air Condition, inbyggd TV och flaskhållare) och väntar på honom, naturligtvis kontant betald.
Axel brukar avsluta sin fyllefest, där bara han själv är bjuden, med att ta en tur med bilen in till Brålanda och Toppfrys. Väl där så stövlar han in på kontoret och för ett fruktansvärt oväsen, hotar kontorister och kräver att få omförhandla kontraktet vilket alltid slutar med polishämtning och tillnyktring i en cell på polisstationen i Vänersborg. Sedan så är ännu en fylleperiod till ända i Axels liv och hans fru Majvor och deras gemensamma son Jonas kan äntligen komma hem från Dals Rostock. Där har de sökt skydd hos Majvors syster och väntat på att fyllestormen på Axels gård ska bedarra för denna gången.

Men det här året kommer rutinerna att ändras en smula.
-"Släpp kuken och gå in och lägg dig! Klockan är över tio!"
Skriker Axel åt Jonas som står borta vid dammen och glor på dammrudorna som simmar omkring uppe vid ytan. Handen är djupt nerkörd i byxorna. Ungjäveln kunde bli stående hur länge som helst på en och samma plats och vara helt fascinerad av saker som ingen annan människa brydde sig om eller ens såg. Förra våren så var det en myrstack, nu verkade det vara de där jävla rudorna som fångade hans intresse. Axel funderade på att fånga och koka upp de där jävla fiskarna och sedan tvinga Jonas att äta upp dem, ruda för ruda, ända tills han kräktes. Då kanske han ryckte upp sig, eller åtminstone försökte ta sig samman.
-"I morgon kommer Josephine hit, det kanske kan vara bra för Jonas att få träffa sin syster."
Säger Ben.
-"Va fan pratar du om?"
Vad i helvete var nu det här? Hade de planerat något bakom hans rygg? Var det därför som inte Majvor hade packat sin och Jonas resväska ännu?
-"Det är på tiden att Josephine får se gården som du äger och jag jobbar på. Hon har aldrig varit här."
Men va faan...
-"Jag har inte tid med några jävla släktmiddagar! Säg för fan inte att jag ska bli tvungen att bjuda på mat! Har du klart för dig vad det kostar att utfodra en massa människor?"
-"Lugn nu! Jag betalar, det är redan förberett. Jag tänkte bjuda på afrikansk Gomblo-Joomblogryta med ris, träsknötter och lollopullo. Jättegott!"
Axel får lust att hämta sitt gevär.
-"Vad i helvete är det för fel på kokta potäter, fläsk och brunsås nu då? Jag tänker inte äta någon jävla gryta! Aldrig!"
Axel äter inte ens hamburgare eller pizza, det mest exotiska han har käkat har varit en halv grillad special vid Raggartorgets korvkiosk i Mellerud någon gång under sjuttiotalet och då var han både full och stenad på lim.
Riktig mat för hårt arbetande bönder utan partibok är kokt potatis med fläsk. Punkt.
Men han slipper i alla fall att betala och det är ju onekligen positivt och inte behöver han äta av skiten heller som sagt var. Men det är värre med spriten.
Axel har ju bunkrat upp med massor av brännvin och han vill börja dricka så fort han blir ensam. Han hade sett fram emot det! Nu ska det istället komma dit folk och de ska sitta på hans veranda. Det var ju för helvete han som skulle sitta där och dricka, nu skulle han bli tvungen att ha öppet hus för hela jävla Samhall! Hur i helvete kunde det bli så här? Han är ju en man som växer och frodas i sin ensamhet och istället så är hans gård fullkomligt invaderad av dårar.
Han har en korkad kärring som svarar i telefonen så fort det ringer, en sinnesslö son som polerar kuken så fort man vänder ryggen till och en husneger som han på allt elände är tvungen att betala ut lön till. Nu skulle även hans oäkta dotter komma dit!
-"Det här kommer att gå åt helvete!"
Skriker Axel.
-"Nej varför då?" Säger Ben. -"Josephine vill gärna träffa sin halvbror och jag tror som sagt att Jonas behöver träffa lite nya människor, han behöver stimulans helt enkelt."
-"Jag tycker han stimulerar sig jävligt bra själv med högernäven."
Axel går i väg och sätter sig i sin vedbod och tjurar.

Nästa förmiddag sitter Axels fru Majvor, Jonas och Ben vid ett dukar bort på verandan. Mitt på bordet står Bens afrikanska gryta. Axel sitter på trappan och dricker sprit och röker. Han tänker fan inte äta av den där skiten. Han ska supa och de andra får säga vad fan de vill, det skiter han i!
-"Nu måste du vara artig mot din nya syster Jonas!"
Förmanar Majvor. Jonas lyssnar och nickar. Kanske fastnar några av orden i Jonas dimmiga huvud.
-"Du måste ta henne i hand och säga att det är trevligt att träffa henne. Kan du komma ihåg det tror du?"
-"Jaa!" Säger Jonas. -"Jag kommer ihåg! Jonas gillar flickor!"
-"Ja det har vi nog fan märkt!" Säger Axel.
Josephine, Axels oäkta dotter kör fram på gårdsplanen i sin lilla röda sportbil av nytt och för Axel, ett helt obekant bögmärke. "Hur i helvete kan hon ha råd med en sådan bil?" Undrar han. Axel är mer än dubbelt så gammal och har jobbat på de där jävla åkrarna i hela sitt liv men han äger ingen liten röd jävla sportbil. Ännu ett bevis på den monumentala orättvisa som alltid drabbar honom. Ännu ett tecken på att han är motarbetad av de högre makterna, läs: Myndigheterna. Av någon anledning - som Axel inte kan klura ut - så är tydligen budgetunderskottet, utflyttningen av företagen, den ökande arbetslösheten och brottsligheten lågprioriterat. Det är istället honom som de har ögonen på. Det är viktigare att nypa åt Axel så hårt och ofta de kan. Allt annat får vänta, huvudsaken är att de kan jävlas så mycket som möjligt med en liten bonde på en åkerlapp långt borta i en bortglömd del av Sverige.

[gammalhardrockare]

Sanningen är att Josephine inte är dum, hon har ärvt sin fars ekonomiska sinnelag men har inte växt upp i en sådan inskränkt och hämmande miljö som Axel. Hon förstod tidigt att utbildning är nyckeln till framgång och så fort hon slutade grundskolan så stack hon till Uddevalla och läste snabbt in gymnasiet. Sedan blev det högre studier på universitetet i Göteborg med inriktning på ekonomi och internationell handel samt praktik och projektarbete i Tredje Världen. Detta i kombination med att hon fick full kontroll på arvet efter sin mormor vid arton års ålder har gjort henne till en relativt välbärgad ung kvinna.
Josephine har alltså blivit van vid helt andra miljöer än de dalsländska åkrarna och de små brukssamhällena. Dalsland känns numer futtigt och om sanningen ska fram så tycker hon t o m att det känns lite obehagligt att komma hem igen. Ingenting har förändrats och det skrämmer henne. Hennes jämnåriga väninnor från grundskolan står fortfarande kvar på torget i Mellerud med sina rykande cigarretter och tittar trånande efter killarna som kör förbi i sina gamla raggarbilar, vissa av dem med magen i vädret för andra gången. En del av dem har redan gift sig och sitter fastkedjade i någon villa och väntar på att maken ska komma hem från åkrarna eller fabriken och göra dem på smällen igen så att de åtminstone kan få flerbarnstillägg.

"Här blir inga barn gjorda" brukar man säga men det är precis vad man gör i Dalsland, barn alltså! Kvinnorna får smaka dolme på både längden och tvären mycket tidigt i sina liv. Det gökas friskt på både höskullar och bakgårdar, i baksäten på gamla Amazoner, i soprum, skogsbackar och dikeskanter.
Varje helg så brakar det loss. När fabriksarbetarna går av skiften, när bondpojkarna blir ivägsläppta från gårdarna och flickorna smiter iväg från sina fäder så börjar spriten att flöda, raggarbilarna börjar brumma och flickorna börjar sakta gå fram och tillbaka på Storgatan, den dalsländska catwalken. De hoppas att "Bengt i Svankila", "Roffe på Konsum" eller "Sture Hammar´n" ska plocka upp och skicka just dem till himmelen i deras baksäte, eller åtminstone ge dem enkel biljett till Försäkringskassans föräldrapenning.

Allt detta vet Josephine, det var därför hon stack och det var därför hon valde Ben som sin pojkvän och blivande make. Han är den dalsländske mannens totala motsats. Ben är nyfiken. Ben är intelligent och välutbildad. Ben är öppen för nya ideér och ser hela tiden framåt, aldrig bakåt. Ben respekterar kvinnor och ser inte alkohol som en väg till ett fulländat sexliv. Ben är Josephines drömman och hade det inte varit för att han blev så fullständigt betagen i den dalsländska slätten som han tyckte påminde om sin hembygd där hemma på den afrikanska savannen så hade hon aldrig stannat kvar. Då hade hon nöjt sig med att hälsa på sin mor över helgen som det var planerat från början och sedan så hade hon och Ben stuckit vidare ut i världen.
Men nu är det som det är, Ben vill att de i alla fall ska ge bygden en chans och han trivs på Axels gård. Ben är också helt övertygad om att det ska gå att göra folk av hennes far och det vore ju onekligen trevligt även för henne att få en far som det gick att föra ett vettigt samtal med.

Men när hon stiger ut bilen och börjar gå mot verandan med gruset knastrande under de högklackade skorna och hör Axel orera om blodsugande kommunistvampyrer från Skatteverket och överbetalda husnegrer som inte vet sin plats så förstår hon att Ben har ett tufft arbete framför sig. Josephine känner sig ännu mer illa till mods när hon ser sin förtåndshandikappade halvbror Jonas komma emot henne med ett stort leende på läpparna och hakan våt av dregel. Så trevligt! Hon har ingen som helst vana av dylika människor, tänk om han får någon form av utbrott? Hur handskas man med sådant egentligen? Till råga på allt så såg det ut som om byxorna buktade ut i skrevet på honom, precis som om han hade... Erektion! Hela situationen började kännas rent surrealistisk. Vad skulle hon hit att göra?
-"Jag heter Jonas... Jooonas!"
Han upprepar för säkerthetsskull sitt namn utifall inte informationen gick in första gången. Sedan står han bara rakt upp och ned som en stenstod och tittar Josephine rakt i ögonen utan att blinka samtidigt som utbuktningen i skrevet växer sig större. Hon kan nästan höra hur det knakar i tygets fibrer. Det råder ingen tvekan, han har stånd och det växer!
Josephine känner sig fruktansvärt besvärad och vet inte riktigt hur hon ska uppträda eller vad hon ska säga. Kan ingen komma och hjälpa henne ur denna pinsamma situation!
-"Det är trevligt att träffa dig!"
Säger Jonas, knäpper upp gylfen och drar fram en ståkuk som skulle ha jagat Sitting Bull på flykten vid Little Big Horn.
-"Ok, nu räcker det! Gå och sätt dig Jonas!"
Säger Ben som har kommit skyndande till Josephines hjälp.

Axel säger ingenting. För första gången på mycket länge skrattar han. Han ligger på marken och gapflabbar. Det känns faktiskt riktigt bra, allt känns bra! Han reser sig upp och börjar gå mot sin bil. Han tänker dra en repa runt torget inne i samhället. Kanske stannar han till vid någon skogsbacke någonstans och häller i sig resten av spriten i flaskan. Axel måste få vara ensam en stund, så är det bara.
På verandan hos dalslands mest inskränkta och asociala bonnjävel sitter Axels fru, hans förståndshandikappade son, en oäkta dotter och den blivande svärsonen från mörkaste Afrika.
För bara någon månad sedan så hade denna syn varit en omöjlighet men nu sitter de faktiskt där och har man någorlunda god syn så kan man faktiskt se dem från stora vägen. Axel syns dock inte till, inte ännu. Han har somnat i någon skogsbacke men han dyker upp. Förr eller senare.

När det passar så kommer Axel att köra upp på gårdsplanen med sin gamla amerikanare och griniga uppsyn. Det krulliga håret spretar ilsket åt alla håll och han kommer att vråla efter Ben och undra var i helvete han är någonstans? Snart så är det dags att skörda!
Ser han inte till honom så kommer han att bli nervös. Axel hoppas nämligen att Ben kommer att stanna kvar på gården.
Men det skulle han som sagt aldrig erkänna. Inte för någon och allra minst inför sig själv.

Ben tänker försöka lära Axel folkvett men det kan han glömma, Axel har helt andra planer. Axel ska lära Ben att äta kokta potäter med fläsk och brunsås och det vore väl själva fan om det inte skulle kunna gå att få negern att få smak för brännvin också!
Bara han sitter kvar där på verandan när han kommer han kommer hem...

[uy]

När jag loggade in nyss så tänkte jag fråga om det kom någon fortsättning snart. Du kanske retav kan läsa min tankar?

[rex]

Skrattade mig igenom det hela som vanligt KANON! Frågan är bara var Axel har fått fördomen att alla med glasögon är bögar?

[ozzman]

Tack för ännu en klockren läsupplevelse.

Suveränt.

[gammalhardrockare]

Hellboy:

Kul att du gillar Axel!
Visst kommer det mer men problemet är att jag skriver för långt och för mycket. En normal novell ska aldrig vara längre än runt trettiotusen tecken eller så. Jag är inte tillräckligt skicklig för detta, mina prylar blir rena romanerna. Denna historia var från början t ex på över hundratusen tecken, alltså tre gånger så lång! Det som tar tid är inte själva skrivandet utan efterarbetet, dvs nedkortandet och redigeringen.
En novell om t ex Axel skriver jag på en dag, efterarbetet kan ta hur lång tid som helst.

[uy]

hardrocker: Det finns egentligen ingen regel för hur lång en novell får vara. det finns noveller som lika gärna hade kunnat kallas för roman.

[uy]

Hellboy, du får ta och maila honom också. Världen skriker efter Axel Olsson!

[uy]

Om man söker efter Axel Olsson på poeter.se kan man hitta en historia som han inte har postat på Meduzaland.