En dag vid Försäkringskassans väntrum...

[gammalhardrockare]

Förra veckan blev jag opererad, är därför sjukskriven och börjar antagligen att jobba nu på onsdag.
Hur som helst, i fredags var jag tvungen att besöka Försäkringskassan, det var något intyg som de ville ha.
Jag steg in, tog en kölapp och satte mig i väntrummet bland alla flaxande och vrålande somalier och väntade på min tur.
En kort reflexion över resten av kunderna: Svenska fyllesvin, narkomaner och några som såg misstänkt albanska ut och en högljudd arab som hela tiden skriker i en mobiltelefon.

För att undvika ögonkontakt med dessa trevliga medborgare så börjar jag bläddra lite i en tidning och en artikel om missbrukarvård fångade mitt intresse. Hela texten var i stort sett en enda hyllningstråd till Sveriges alla missbrukare, att de minsann var lika mycket värda som alla andra och att de gjorde ett jättejobb med sig själva, dvs några av dem försökte hålla sig nyktra och hederliga och detta var enligt författaren fullt jämförbart med att bestiga Mount Everest, finna bot mot cancer och sköta ett tråkigt jobb tills man fick guldklocka.
Texten andades långt framskridet flummeri av värsta sort och författaren av texten visste knappt hur många superlativer han skulle ösa över både de som jobbade med missbrukare och de som försökte ta sig ur sitt missbruk.
Författaren beskrev en snubbe vid namn Jimmy som hade ägnat hela sitt vuxna liv åt att röka brass och hälla i sig brännvin. Nu hade Jimmy fyllt femtio år och hade bestämt sig för att sluta och kanske - jag skriver kanske - söka sig ett jobb. Förtidspension hade han sedan flera år tillbaka så själva jobbsökandet kändes inte så akut.
Jimmy kunde tänka sig att jobba med andra missbrukare och det tyckte artikelförfattaren var ett ovanligt moget beslut, och ett sådant viktigt arbete minsann!

Att denna Jimmy aldrig hade genererat samhället en enda skattekrona tidigare i sitt liv och att han inte heller skulle komma att bli produktiv i framtiden nämndes inte med ett ord.
Man bygger inte länder med vare sig missbrukare eller med f.d. missbrukare som vill "jobba med andra missbrukare".
Jag satt och retade upp mig. Jag skar tänder av ilska men fortsatte ändå att läsa artikeln trots att jag visste att den inte var bra för mitt blodtryck.
Jag vände blad och blängde ilsket ned i tidningen.
Nu ändrade artikeln karaktär, nu riktades udden mot samhället, det Stora Stygga Samhället. Samhället hade nämligen svikit Jimmy a det grymmaste.
Jimmy hade växt upp i en alldeles vanlig arbetarfamilj i en mindre stad i Värmland under sjuttiotalet men hade tidigt fått smak för droger.
-"Alla rökte hasch och drack mellanöl på den tiden och jag ville naturligtvis inte vara sämre."
Sade Jimmy.
Detta vinklade författaren av texten som så att Jimmy inte ville vara utanför, han ville vara med i gemenskapen.
Denna längtan efter gemenskap förde tydligen med sig att förutom att Jimmy glömde all information han hade fått om drogernas skadlighet så kände han sig tvingad att börja röka och dricka mellanöl. Just det, han valde inte själv, han blev tvingad.

Därmed så var det naturligtvis extra synd om Jimmy. Han var utsatt. Lägg därtill samhällets påstådda svek mot Jimmy.
Och tvånget. Glöm inte tvånget!
Samhället hade svikit Jimmy så till den milda grad så detta påstådda svek rättfärdigade Jimmys alla brott han hade ställt till med mot enskilda människor. Samhällets påstådda svek rättfärdigade dessutom alla bidrag han hade fått genom åren, alla socialbidrag, alla bidrag från sjukkassan och nu även hans förtidspension som han hade erhållit efter många år av kamp mot myndigheterna.
För Jimmy var ju sjuk, något som artikelförfattaren naturligtvis framhöll. Jimmy var inte någon kriminell missbrukare, inte en person som frivilligt hade valt att nyttja droger, leva på brott och bidrag istället för att sköta sig, arbeta, betala skatt och leva ett alldeles normalt liv.
Nej, han var istället en stackars missförstådd individ som samhället hade svikit och som hade blivit tvingad till att börja missbruka hasch och alkohol ända sedan han var sjutton år.

Jag lade ifrån mig tidningen och var så förbannad så jag knappt kunde andas. Den där tidningen var inte bra för mig. Jag bestämde mig för att undvika Försäkringskassans utbud av tidskrifter fortsättningsvis, även om det skulle innebära att jag skulle bli tvungen att uthärda verkligheten i Försäkringskassans väntrum, en verklighet som bestod av gastande somaliska kärringar och deras vrålapor till ungar.
Jag satt och fantiserade om hur jag ströp dem, en efter en.
Det kändes bra.
Jag kände hur jag höll på att plana ut, jag började få tillbaka balansen.
Jag satt där och log för mig själv när det helt plötsligt brakade till borta vid entrén.
Nya fräscha kunder i antågande tydligen.
-”Undrar om jag kommer att bli arg igen?”
Tänkte jag.
Det var herr och fru Blandmissbrukare som hade bestämt sig för att hedra Försäkringskassan med en liten visit.
Ni har säkert sett dem själva någon gång, klassisk struttande och bakåtlutande gång, självsäker min, flaxande armar och Bröderna Daltonhaka.
-"Nu tänker jag inte ge mig en tum förrän jag också får sjukbidrag!"
Säger den ena.
-"Ja, säg inte att du bor hos mig bara, då mister jag bostadsbidraget!"

Det söta paret i yngre medelåldern struntar i att ta någon kölapp, de tar ingen som helst notis om att det kan vara som så att det är folk som är före dem i kön.
Nej, de går omedelbart fram till damen i kassan och kvinnan i sällskapet börjat att babbla något om blanketter, en speciell sorts blankett ska det vara. Tydligen någon form av ansökningsblankett.
Mannen står intill med uppfordrande blick, svajar fram och tillbaka, fnyser och pyser, viftar med armarna och fyller i något om en polare som hade fått en viss form av bidrag beviljat och då är det inte mer än rättvist att han också får det.
-”Jag vill tala med henne som jag talade med sist!”
Hojtar mannen rakt ut i luften.
Sedan börjar en lång palaver om bidrag som de säger sig ha rätt till, ett samhälle som ideligen sviker dem och läkare som vägrar att skriva ut en massa roliga piller åt dem – piller som de måste ha! De är ju sjuka!
Nu brakar det till igen och in kommer Herr Somalisk Socialbidragstagare och han är förbannad, förbannad över att hans kärring med sju-åtta ungar har behövt vänta så länge. Nu lägger han sig i diskussionen och börjar vråla rätt in luckan på ett språk som ingen begriper men som låter hotfullt.
Fler handläggare kommer nu rusande och till min förvåning så uppträder de på ett ursäktande vis. Nästan servilt.
Det tar inte lång tid förrän de får enskilda samtal med varsin handläggare inne på något kontor.
Jag får vänta. Jag sitter snällt och väntar med min nummerlapp i handen.

Jag skulle bara lämna in ett intyg och få det godkänt. Istället hamnade jag mitt i detta dårhus. Jag sitter nyopererad bland negrer och missbrukare som aldrig har betalat en enda skattekrona.
Det är jag som i alla år har varit med och försörjt dem, ändå är det jag som står sist i kön. Det är jag som är minst prioriterad. Det är jag som står för fiolerna men det är mig som Försäkringskassan kommer att syna extra mycket i sömmarna. Det är jag som kommer att bli misstänkt, det är mig som de riktar missilerna emot för nu är det jävlar i mig arbetslinjen som gäller.
För svenska skattebetalare.

När det äntligen blir min tur så blir jag ifrågasatt på ett mycket ohövligt vis. Det känns som om jag blir förhörd vilket jag också blir.
Är jag verkligen sjuk?
Har jag verkligen blivit opererad?
Har jag ont?
Fyra timmar, så lång tid tog av mitt liv gick åt till att visa upp mitt intyg och bli godkänd för en veckas sjukskrivning. Under dessa fyra timmar så passerade fyra somaliska familjer mig och ett oändligt antal svenska missbrukare och jag har svårt att tro att de blev lika ifrågasatta som mig.
Oavsett om de blev ifrågasatta så undrar jag: Är det detta som våra skattepengar ska gå till? Skulle de inte gå till sjuka människor? Skulle de inte främst gå till människor som har drabbats av någon form av sjukdom eller skada i arbetslivet?

Jag vill genast säga att jag inte är någon högergosse, tvärtom. Jag vill ha höga skatter och jag vill att dessa skatter ska finansiera en väl utbyggd och trygg sjukförsäkring.
Men är det verkligen meningen att våra skattepengar ska gå till detta som jag just bevittnade? Var det detta som var meningen?
Knappast. Men varför är det ingen som reagerar? Varför sparkar de på fel folk? Varför börjar de i fel ända? Både sossar och moderater pekar på kostnaderna, kostnader som måste ned men vilka drabbas av dessa kostnader? Ja inte är det missbrukarna och våra kära flyktingar. De är ju som bekant både offer och blivande tillgångar. Bättre då att nypa åt arbetande och skattebetalande svensk. Här finns pengar att spara!
Glöm inte att det är arbetslinjen som gäller.
Arbetslinjen, glöm inte det Svensson!

När jag äntligen kan gå hem så möter jag herr och fru Blandmissbrukare och naturligtvis så har de sina nya ansökningsblanketter i nypan.
Jag hoppas att jag aldrig mer blir sjuk.
Jag hoppas att jag aldrig mer behöver ha någon kontakt med Försäkringskassan för jag är ju en svensk som har ett arbete och sådana som oss är inte välkomna hos dem.

Det är nästan så att jag börjar bli positiv till privata sjukförsäkringar.