Ok, jag börjar med att lägga ut en novell som är av det mer "seriösa" slaget. Anledningen till att jag inte har lagt ut den tidigare under "min" avdelning är att jag inte tyckte att den passade in här på Meduza. Men nu är det ju lite skillnad.
Den franska straffången Papillon överlevde sina år i total isolering genom att drömma sig bort, han skapade sig en egen värld av sina dagdrömmar. Utan den förmågan så hade han med största sannolikhet blivit tokig och gått under i tristess och meningslöshet.
1972 började jag i grundskolan och jag förstod redan vid första lektionen att det skulle krävas stora portioner fantasi för att stå ut i de följande nio åren. Jag satt alltid och stirrade ut genom fönstret eller glodde tomt rakt ut i luften. Jag lärde mig att fly undan dårskapen med dagdrömmar och min fantasi var vapnet mot allt vad påtvingad kunskap och umgänge hette.
Min lärarinna rabblade bokstäver och siffror.
-"A som i aaapa!"
När man är ett barn så har man ett barns dagdrömmar.
Jag svingade mig i lianerna tillsammans med Tarzan, jag krigade mot indianer i Texas och ibland så kom jag till skolan som Världens Starkaste Skolpojke och gav klassens översittare stryk medans flickorna tittade beundrande på mig.
Jag hade inget favoritämne, allt var ointressant. Allt var idiotiskt.
Som bänkkamrat hade jag en flicka som hette Lotta. Det var min lärarinna som hade satt mig intill henne. Kanske trodde hon att Lotta skulle ha ett positivt inflytande på min kunskapstörst, vad vet jag?
Lotta hade till skillnad mot mig ett favoritämne.
-"Jag tycker matte är roligast!"
Upplyste hon mig om. Jag glodde på henne som om hon inte var riktigt klok. Att sitta intill någon som tyckte att höjden av nöje var att lägga ihop äpplen och bananer så att man kom fram till en förutbestämd summa skrämde mig. Sådan ville jag inte bli och det var tydligen sådan man skulle vara för att passa in i skolan.
-"Fröken! Kan jag få sitta någon annanstans?"
Det fick jag inte.
Lotta talade om för mig att hon ville bli lärainna när hon blev stor samt visade mig sin Fem-I-Toppenlista på ämnen som hon hade tejpat upp på insidan av skolbänkens lock. Lotta var helt klart galen.
Jag satt kvar i klassrummet under rasten och gjorde min egen Fem-I-Bottenlista. Efter varje ämne skrev jag "BLÄ!", "RÖVEN", "TVI!" och "SKIT!" Jag kompletterade med att rita en nidbild på våran lärainna längst ned på papperet. "Frökenfanskapet" skrev jag under med stora versaler.
Jag tejpade upp den under bänklocket precis som Lotta hade gjort och visade den för henne så fort hon kom tillbaka från rasten.
-"Fröken!"
Skrek Lotta och räckte upp handen.
Efter den gången så tillbringade jag mer tid ute i korridoren än i mitt klassrum under mitt första skolår. Det passade mig utmärkt, då fick jag vara ifred och kunde drömma mig bort utan några störande moment i form av enfaldiga läsövningar (jag kunde läsa innan jag började skolan) eller förhör på någon matteläxa som jag ändå aldrig hade gjort. Jag har faktiskt inget minne av att jag tog hem någon läxbok överhuvudtaget under hela min skoltid. Inga bestraffningar bet på mig, jag satt ju redan av ett nioårigt straff, det kunde inte bli värre. Jag satt redan fast i skiten.
Andra klass. Det började som vanligt. Lektionerna avlöste varandra, det ena meningslösa ämnet efter det andra. Jag föll omedelbart i koma och drömde mig bort till platser som denna värld aldrig kunde mäta sig med. Jag var på Liseberg med ett magiskt biljetthäfte som aldrig tog slut, jag hjälpte polisen med att sätta dit bovar och banditer och jag badade i Amazonas. Ibland så kunde jag bli återkallad till verkligheten av min lärarinna som helt plötsligt slängde åt mig en fråga om något som jag inte hade någon aning om. Jag var helt frånvarande och visste aldrig om vi hade svenska, matematik, geografi eller något annat. Jag brukade chansa vilt.
-"Det är ett verb! Klarälven! fem gånger fem är tjugofem!"
Ibland vägrade jag helt enkelt bara att svara eller också sa jag att jag inte visste och att jag sket fullkomligt i det.
-"Borde inte fröken veta det?"
Kunde jag också fråga vilket lockade fram en hel del skratt från de andra ungarna.
Jag hade blivit tvingad till en plats där jag inte ville vara bland människor som inte tyckte om mig. De kunde hålla mig fången i nio år och det var det inte så mycket att göra åt men de skulle inte lyckas med att få in någon kunskap i min hjärna. Varje blankt läxförhör och prov jag lämnade in såg jag som en seger. Inga hot, kvarsittningar, örfilar eller samtal med min mor hjälpte. Jag var tillfångatagen av svensk skolplikt, jag såg mig som en krigsfånge hos skolstyrelsen och det enda jag behövde göra var att uppge mitt namn, personnummer och bostadsadress. Jag gick i andra klass, min förhörsledare hette Karin och tortyren bestod av multiplikationstabeller, blockflöjtslektioner och engelska glosor. Jag hade åtta år kvar att sitta av och jag gav mig fan på att klara mig ur det med förståndet i behåll.
När jag skulle börja i tredje årskurs så blev jag förflyttade till en särskild klass som kallades "Specialen". Det var en mycket liten klass, jag vill minnas att vi bara var sex stycken av blandad ålder. Här samlades de som av olika anledningar inte gick att ha i de andra klasserna. Flera utav mina nya klasskamrater var kanske inte förståndshandikappade men de var i alla fall snubblande nära gränsen. Killen som blev min bänkkamrat var säkert tolv år fyllda och satt fortfarande och formade varje bokstav med läpparna samtidigt som han långsamt skrev sitt namn. En annan snubbe som hette Martin blev ofta stående i något hörn av skolgården och tog sig på kuken långt efter att det hade ringt in och en flicka som hette Fia brukade gärna - till vår lärarinnas förskräckelse - lyfta på kjolen och visa trosorna för alla som bad henne.
Ingen av oss skulle någonsin beskrivas som begåvad inför en stolt mamma under ett föräldramöte. Vi skulle aldrig få några guldstjärnor i våra skrivhäften och om våra föräldrar ville stoltsera med att ha avlat släktens första akademiker så fick de nog skynda på med tillverkningen av en ny unge för i våra hjärnor hände inte mycket, inget som hade med studier att göra i alla fall. Vi hade inga ambitioner av att få dricka av kunskapens källa. Vi visste inte ens var den låg och vi sket i det. Hade någon visat oss så hade vi skyllt på att vi inte hade några muggar och skulle vi någon gång råka få i oss en kallsup av misstag så kräktes vi upp det så fort vi kunde.
Jag tillbringade resten av lågstadiet och hela mellanstadiet i den här miljön. Det var sjuttiotal och det flummeri som vi idag kan skörda frukterna utav hade brutit ut med full kraft. Inga krav ställdes och så länge vi inte tände eld på skolan eller slog ihjäl varandra så blev vi i stort sett lämnade ifred.
I fyra år, ända fram till högstadiet så tilläts jag att drömma mig bort utan avbrott. Jag han med att resa till varenda planet i vårt solsystem tur och retur, jag körde formel-1 och vann vartenda lopp och när hela Sverige följde Clark Olofssons rymmarturné på radion så hängde jag på, jag rånade banker och körde flyktbilar i rasande fart genom städer och byar. Sweet spelade på Hovet i Stockolm och Brian ställde till med skandal genom att skita i en champagnehink under ett vilt efterparty. Jag var inte sämre utan hakade på i mina dagdrömmerier. Jag var gitarrhjälte, jag var den nya Jimi Hendrix och vart jag än spelade så blev det upplopp. Jag spydde på journalister, bad alla fara åt helvete och satt på huk och sket över gitarren mitt inför en massa skrikande fans på ett slutsålt Skandinavium.
I min fantasi var jag en hårding, jag var en äventyrare, jag var en konstnär som skapade stor konst och en kille som folk beundrade men i det verkliga livet så var jag en mes som ständigt var livrädd för att åka på stryk.
Dagdrömmar från förr...
-
gammalhardrockare
- Levertransplanterad
- Posts: 5422
- Joined: 01 Jan 1970, 01:00
-
gammalhardrockare
- Levertransplanterad
- Posts: 5422
- Joined: 01 Jan 1970, 01:00
Dagdrömmar från förr...
1978 så började jag högstadiet och nu var det bara tre år kvar tills jag skulle bli fri. Jag blev utplacerad i min gamla klass och tror ni inte på fan, jag fick Lotta som bänkkamrat igen! Hon ville fortfarande bli lärarinna och hade lysande betyg. En riktig mönsterelev.
Martin blev försöksplacerad i en parallellklass. Många tyckte att han var obehaglig och det gick en del rykten om att han hade blottat sig i korridorerna för flera flickor. När han stormade in i flickornas omklädningsrum efter en gymnastiklektion och fullkomligt skrämde vettet ur allihopa så hade han dock viftat med kuken för sista gången. Han blev skickad till en instutition någonstans.
Fia slutade med att visa trosorna för alla som ville och övergick till mer avancerade prylar bakom slöjdsalarna. Under en kort period så var hon den populäraste tjejen på skolan, i alla fall bland de tuffa killarna i rökrutan.
De andra från min gamla klass blev utplacerade på skolor som låg i andra stadsdelar och hur det gick för dem har jag ingen aning om.
Jag var tretton år och hade lyckats ta mig så här långt utan att ha lärt mig ett dugg. Inte en enda kunskap hade fastnat. Allt jag kunde hade jag lärt mig genom min fantasi och alla ensamma dagar jag haft tillsammans med böckerna på biblioteket. Jag hade läst varenda roman som fanns tillgänglig och plöjt mig igenom hundratals faktaböcker om de mest skilda ämnen. Jag gillade att läsa men jag ville, då som nu, bara läsa om sådant som jag själv tyckte var intressant. Jag ville bara lära mig sådant som jag tyckte var kul och ansåg mig ha nytta av. Jag sket i Hallands åar när jag kunde läsa om Brasiliens flodsystem. Jag vägrade att lära mig skillnaden mellan adjektiv och substantiv, jag tyckte det var mycket roligare att skriva noveller och jag gav blanka fan i att rita av händer och solnedgångar för jag upptäckte tidigt att jag kunde teckna serier. Jag var ändå att betrakta som en analfabet för jag kunde inte multiplikationstabellen eller redogöra för någon vad ett verb var för något och jag sket fullkomligt i det. Jag hade min fantasivärld och det räckte för mig.
Min yrkesvalslärare frågade mig strax innan jag hade avtjänat mina nio år vad jag ville bli.
-"Inte en aning."
Nästan tjugofem år senare så kan jag få samma fråga.
-"Inte en aning."
Samma fråga och samma svar, skillnaden är bara ett det inte är någon fångvaktare som ställer dem längre.
Jag har inte förändrats ett dugg. Jag gillar exakt samma musik, min favoriträtt är fortfarande pizza, jag ogillar översittare och undviker dem om jag kan och när jag tillbringar mina åtta timmar om dagen på ännu en tråkig och meningslös arbetsplats så föredrar jag att försvinna i mina dagdrömmar.
Jag hatar förändringar och inget borde helt enkelt förändras om jag fick bestämma.
Men det finns trots allt vissa förändringar som är positiva. En dag i början av Juni 1981 så vandrade jag ut genom skolportarna för sista gången. I handen så hade jag ett kuvert som innehöll ett slutbetyg som inte ens skulle kvalificera mig till en plats i Söndagsskolan.
Min plan var att som en rent symbolisk gest springa upp i skogen och skita och sedan torka mig i röven med betyget men det föll helt enkelt på att jag inte vågade, det var folk överallt. Istället så snöt jag mig i betyget. Jag tog sats, tog i ända från tårna och jag tror fan i mig att jag fräste ut ett par hekto segt snor över det förbannade papperet, det enda jag hade fått efter nio års plåga. Jag knycklade ihop skiten och slängde det i en papperskorg.
Det var en barnslig gest men jag ångrar det inte ett dugg. Det var bland det bästa jag har gjort och jag skulle göra om det igen om jag fick chansen.
Jag ångrar ingenting, jag tvingades att tillbringa de kanske bästa åren av mitt liv på en hemsk plats där jag inte ville vara och där ingen ville ha mig. Jag lärde mig absolut ingenting i skolan, allt jag kan har jag lärt mig själv och om jag sluppit den förbannade skolan så hade jag fått ännu mer tid över till att lära mig saker på egen hand. Om jag blivit lämnad ifred så hade jag med största sannolikhet blivit en mycket bättre och mer harmonisk människa. Kanske hade jag inte blivit helt avskräckt från allt vad studier hette? Kanske hade jag börjat studera i vuxen ålder och därmed funnit en väg till ett arbete som jag kunde respektera och som inte hade fått mig att må illa varenda vaken stund. Det är min fasta övertygelse och liksom jag aldrig kommer att sluta käka pizza eller lyssna på gammal hederlig hårdrock så kommer jag aldrig att ge med mig på denna punkt. Vissa barn passar helt enkelt inte in i den traditionella skolan. De gör ingen lärare glad och de har absolut ingen nytta av de där förbannade nio åren. De får ingen kunskap, ingen glädje och inga ljusa minnen.
Jag spyr ofta galla över mina arbeten men de är inget annat än frukten av min skolgång. Vägen till framgång behöver inte nödvändigtvis gå genom utbildning. Skolan gjorde mig till den jag var när jag äntligen klev ut genom skolportarna den där junimorgonen för så många år sedan - en mes som var livrädd för allt och alla, som var helt övertygad om att han var värdelös, som frivilligt sökte sig till det ena skitjobbet efter det andra och som under många år behövde baljor med alkohol för att överhuvudtaget våga hälsa på okända människor.
Ibland så händer det att jag vaknar på morgonen och är en smula på dåligt humör. Det enda jag behöver påminna mig om då är att jag faktiskt inte måste iväg till någon skola. Ingen kan tvinga mig dit längre, ingen lärare kan hota med något och jag behöver inte smyga längs väggarna vid någon skolgård av rädsla för några översittare. Jag har suttit inlåst på min sista toalett och drömt mig bort under min sista lektion.
Jag kommer inte att föra någon studietradition vidare och vem fan bryr sig? Nu är det första dagen på sommarlovet under resten av mitt liv och även om alla sysslor som jag har utfört på fabriker, färjor, storkök, bokbinderier och lager har känts fullständigt meningslösa så har jag aldrig känt samma rädsla som jag gjorde när jag var barn. Jag är där helt frivilligt, jag kan gå därifrån när jag vill, jag får lön och jag känner inget behov att att snyta mig i lönebeskedet även om tanken faktiskt har slagit mig några gånger.
För femton år sedan så träffade jag förresten Lotta. Hon blev aldrig någon lärarinna. Hon stod och sorterade dunkar och flaskor på en plastfabrik.
Så mycket var hennes studier värda. Jag blev bestulen på nio år. Lotta blev inte bara bestulen på en massa år, hon blev även bestulen på sina drömmar. Jag svingar mig fortfarande i lianerna tillsammans med Tarzan.
Martin blev försöksplacerad i en parallellklass. Många tyckte att han var obehaglig och det gick en del rykten om att han hade blottat sig i korridorerna för flera flickor. När han stormade in i flickornas omklädningsrum efter en gymnastiklektion och fullkomligt skrämde vettet ur allihopa så hade han dock viftat med kuken för sista gången. Han blev skickad till en instutition någonstans.
Fia slutade med att visa trosorna för alla som ville och övergick till mer avancerade prylar bakom slöjdsalarna. Under en kort period så var hon den populäraste tjejen på skolan, i alla fall bland de tuffa killarna i rökrutan.
De andra från min gamla klass blev utplacerade på skolor som låg i andra stadsdelar och hur det gick för dem har jag ingen aning om.
Jag var tretton år och hade lyckats ta mig så här långt utan att ha lärt mig ett dugg. Inte en enda kunskap hade fastnat. Allt jag kunde hade jag lärt mig genom min fantasi och alla ensamma dagar jag haft tillsammans med böckerna på biblioteket. Jag hade läst varenda roman som fanns tillgänglig och plöjt mig igenom hundratals faktaböcker om de mest skilda ämnen. Jag gillade att läsa men jag ville, då som nu, bara läsa om sådant som jag själv tyckte var intressant. Jag ville bara lära mig sådant som jag tyckte var kul och ansåg mig ha nytta av. Jag sket i Hallands åar när jag kunde läsa om Brasiliens flodsystem. Jag vägrade att lära mig skillnaden mellan adjektiv och substantiv, jag tyckte det var mycket roligare att skriva noveller och jag gav blanka fan i att rita av händer och solnedgångar för jag upptäckte tidigt att jag kunde teckna serier. Jag var ändå att betrakta som en analfabet för jag kunde inte multiplikationstabellen eller redogöra för någon vad ett verb var för något och jag sket fullkomligt i det. Jag hade min fantasivärld och det räckte för mig.
Min yrkesvalslärare frågade mig strax innan jag hade avtjänat mina nio år vad jag ville bli.
-"Inte en aning."
Nästan tjugofem år senare så kan jag få samma fråga.
-"Inte en aning."
Samma fråga och samma svar, skillnaden är bara ett det inte är någon fångvaktare som ställer dem längre.
Jag har inte förändrats ett dugg. Jag gillar exakt samma musik, min favoriträtt är fortfarande pizza, jag ogillar översittare och undviker dem om jag kan och när jag tillbringar mina åtta timmar om dagen på ännu en tråkig och meningslös arbetsplats så föredrar jag att försvinna i mina dagdrömmar.
Jag hatar förändringar och inget borde helt enkelt förändras om jag fick bestämma.
Men det finns trots allt vissa förändringar som är positiva. En dag i början av Juni 1981 så vandrade jag ut genom skolportarna för sista gången. I handen så hade jag ett kuvert som innehöll ett slutbetyg som inte ens skulle kvalificera mig till en plats i Söndagsskolan.
Min plan var att som en rent symbolisk gest springa upp i skogen och skita och sedan torka mig i röven med betyget men det föll helt enkelt på att jag inte vågade, det var folk överallt. Istället så snöt jag mig i betyget. Jag tog sats, tog i ända från tårna och jag tror fan i mig att jag fräste ut ett par hekto segt snor över det förbannade papperet, det enda jag hade fått efter nio års plåga. Jag knycklade ihop skiten och slängde det i en papperskorg.
Det var en barnslig gest men jag ångrar det inte ett dugg. Det var bland det bästa jag har gjort och jag skulle göra om det igen om jag fick chansen.
Jag ångrar ingenting, jag tvingades att tillbringa de kanske bästa åren av mitt liv på en hemsk plats där jag inte ville vara och där ingen ville ha mig. Jag lärde mig absolut ingenting i skolan, allt jag kan har jag lärt mig själv och om jag sluppit den förbannade skolan så hade jag fått ännu mer tid över till att lära mig saker på egen hand. Om jag blivit lämnad ifred så hade jag med största sannolikhet blivit en mycket bättre och mer harmonisk människa. Kanske hade jag inte blivit helt avskräckt från allt vad studier hette? Kanske hade jag börjat studera i vuxen ålder och därmed funnit en väg till ett arbete som jag kunde respektera och som inte hade fått mig att må illa varenda vaken stund. Det är min fasta övertygelse och liksom jag aldrig kommer att sluta käka pizza eller lyssna på gammal hederlig hårdrock så kommer jag aldrig att ge med mig på denna punkt. Vissa barn passar helt enkelt inte in i den traditionella skolan. De gör ingen lärare glad och de har absolut ingen nytta av de där förbannade nio åren. De får ingen kunskap, ingen glädje och inga ljusa minnen.
Jag spyr ofta galla över mina arbeten men de är inget annat än frukten av min skolgång. Vägen till framgång behöver inte nödvändigtvis gå genom utbildning. Skolan gjorde mig till den jag var när jag äntligen klev ut genom skolportarna den där junimorgonen för så många år sedan - en mes som var livrädd för allt och alla, som var helt övertygad om att han var värdelös, som frivilligt sökte sig till det ena skitjobbet efter det andra och som under många år behövde baljor med alkohol för att överhuvudtaget våga hälsa på okända människor.
Ibland så händer det att jag vaknar på morgonen och är en smula på dåligt humör. Det enda jag behöver påminna mig om då är att jag faktiskt inte måste iväg till någon skola. Ingen kan tvinga mig dit längre, ingen lärare kan hota med något och jag behöver inte smyga längs väggarna vid någon skolgård av rädsla för några översittare. Jag har suttit inlåst på min sista toalett och drömt mig bort under min sista lektion.
Jag kommer inte att föra någon studietradition vidare och vem fan bryr sig? Nu är det första dagen på sommarlovet under resten av mitt liv och även om alla sysslor som jag har utfört på fabriker, färjor, storkök, bokbinderier och lager har känts fullständigt meningslösa så har jag aldrig känt samma rädsla som jag gjorde när jag var barn. Jag är där helt frivilligt, jag kan gå därifrån när jag vill, jag får lön och jag känner inget behov att att snyta mig i lönebeskedet även om tanken faktiskt har slagit mig några gånger.
För femton år sedan så träffade jag förresten Lotta. Hon blev aldrig någon lärarinna. Hon stod och sorterade dunkar och flaskor på en plastfabrik.
Så mycket var hennes studier värda. Jag blev bestulen på nio år. Lotta blev inte bara bestulen på en massa år, hon blev även bestulen på sina drömmar. Jag svingar mig fortfarande i lianerna tillsammans med Tarzan.
-
gammalhardrockare
- Levertransplanterad
- Posts: 5422
- Joined: 01 Jan 1970, 01:00
Dagdrömmar från förr...
UY:
Den är till största delen sann ja. Fast egentligen så var jag en större mes än vad som framgår men det där sparar jag till lite längre prylar längre fram.
Den är till största delen sann ja. Fast egentligen så var jag en större mes än vad som framgår men det där sparar jag till lite längre prylar längre fram.