Förlossning, magpumpning och ett dop Del 2.

Post Reply
gammalhardrockare
Levertransplanterad
Posts: 5422
Joined: 01 Jan 1970, 01:00

Förlossning, magpumpning och ett dop Del 2.

Post by gammalhardrockare »

Nästa morgon blev jag väckt av en sjuksköterska. Jag låg i en sjukhussäng och fick reda på att jag hade genomgått en magpumpning pga svår spritförgiftning.
-"Du ska vara glad för att din dotter bestämde sig för att födas i går, annars hade du inte varit i livet idag!" Sade sjuksköterskan.
Min dotter...? Hade jag fått en dotter!
Jag måste erkänna att först så kände jag inget speciellt men sedan, när jag kom upp på förlossningsavdelningen och höll min dotter i famnen för första gången så hände det grejer. I hennes ögon såg jag en soluppgång som förebådade löften om ett fortsatt liv med en mening. Jag såg enbart de goda sidorna hos mig själv som jag alltid har dolt väl, kände evigheten snudda vid min axel och Guds hand som lade sig över mitt huvud.
Jag satte mig med henne på en stol i ett hörn och lät ingen jävel komma i närheten. Jag satt säkert sådär i över en timma och hörde inte vad Annelie eller sjuksköterskorna sade till mig. Jag lovade min dotter och mig själv att skärpa till mig, att bli vuxen och att ta ansvar. Nu jävlar var det allvar!
Med undantag av att den Galna Tonåringen i mig gjorde en kort comeback under min dotters dop så höll jag det där löftet i exakt ett år.

Jag ville döpa min dotter till Joan, efter rocksångerskan Joan Jett men det gick inte Annelie med på. Hon ville döpa henne till Sara. Det blev en kompromiss, jag gick med på Sara men då skulle det vara med ett H på slutet, Sarah såg lite tuffare ut, lite mer internationellt gångbart så att säga. Sarah blev det och det är vad som står i folkbokföringsregistret idag.
Sara utan H får mig av någon anledning att associera till snöfall och snöfall i sin tur får mig att tänka på snöänglar och änglar, dessa änglar kopplar jag av någon mystisk orsak ihop med gamla tramporglar och då är inte steget långt borta till gammal lågstadielärarinna och det vet ju alla att gamla skolfröknar rockar ju inte ett dugg. De nöp, luggade och försökte hamra in onödiga kunskaper i mitt huvud en gång i tiden. Sådan skulle inte lilla Sarah bli minsann!

Dagen för dopet var inne och jag var fruktansvärt nervös. Hela Annelies snobbiga släkt skulle vara där och jag visste att de hatade mig. Om de hade haft möjligheten så skulle de ha dragit in mig i någon gammal lagerlokal och avrättat mig med ett nackskott för länge sedan och jag vet att de var besvikna över att jag inte hade haft vett att köra ihjäl mig under mina ständigt återkommande fyllekörningar.
Jag stod framför spegeln i hallen. Annelie hade tvingat på mig svarta gabardinbyxor, vit skjorta och slips. Jag kände mig som en idiot.
-"Jag tänker i alla fall ha på mig min gamla svarta hårdrockskavaj i läder."
Ropade jag till Annelie som var inte på skithuset och gjorde vad nu kvinnor gör på skithus i flera timmar.
Jag tog fram min gamla kavaj från garderoben och kände en viss tyngd från innerfickan när jag hängde den på mig. En välbekant tyngd.
En oöppnad halvliter med Finlandia låg nedkörd i innerfickan. Troligen hade den legat bortglömd där ett bra tag. Jag beslöt mig för att svika mitt löfte till mig själv och Sarah bara för en dag, jag var så fruktansvärt rädd för Annelies släkt och några supar skulle inte göra någon skada, de skulle däremot råda bot mot min nervositet.
Jag tog mig ett par ordentliga supar i hallen innan Annelie kom ut och värmen från alkoholen spred sig genast, från magen och upp i hjärnan. Det var en härlig känsla och det kändes att det var ett tag sedan jag hade druckit, effekten var omedelbar. Hela världen ändrade karaktär, blev mindre kantig och avvisande, istället mer mjuk och välkomnande. Jag tog en sup till och hann precis stoppa ned flaskan i innerfickan när Annelie kom ut från toaletten och sade att vi var redo att åka.

Jag skuttade fram till bilen och kände mig lycklig, nästan allt var perfekt. Jag hade fått en välskapt dotter och en sambo som verkade vara fullt nöjd med sin nya vuxna karl och kunde jag bara fixa mig ett nytt arbete som inte påminde om en medeltida tortyrkammare alltför mycket så skulle jag äntligen ha nått fram till krukan med guld vid regnbågens slut.
Jag tror att varje människa får en högtidsstund i sitt liv, en period som man omedvetet arbetar sig fram till och sedan, när den är över så tillbringar man resten av livet med att se tillbaka på denna period, man längtar och drömmer om att det ska kännas lika bra igen men innerst inne så vet man att det är över, man vet att det går utför, att det bara kan bli värre, att allt är över och det enda man kan göra är att hoppas att man är den första människan i historien som har fel. Detta enfaldiga hopp är det bränsle som får människor att fortsätta att gå till sina meningslösa arbeten, att klippa gräsmattan, betala av lån, byta till vinterdäck på bilen och lura sig själva med fraser som "Livet börjar vid fyrtio" samtidigt som håret faller av, magen växer, huset förfaller, organ slutar fungera och en dag när du är på din tredje strålbehandling på radiumhemmet så upptäcker du att du inte ens längre minns denna lyckliga period i ditt liv som har hållit dig uppe i alla år.
För vissa människor kan denna lyckliga period som de kommer att relatera till resten av sina liv vara en sommar i sin ungdom när de låg med sin första tjej, för någon kan det vara en julafton i barndomen och för andra så kan det vara den sista skolavslutningen i grundskolan när de sprang nerför skoltrappan och ut i en väntande försommar.
Min lyckliga period var den korta tiden efter att min dotter hade sett dagens ljus.

-"Du får köra!" Hojtade jag till Annelie och slängde bilnycklarna till henne.
-"Det var värst!" Sade Annelie.
Jag spände fast Sarah i framsätets barnstol och satte mig själv i baksätet. Annelie kröp ned bakom ratten, backade ut från parkeringen och körde iväg mot kyrkan.
Jag böjde mig ned mot golvet, låtsades knyta skorna men drack istället ur flaskan.
-"Vad håller du på med därbak?" Frågade Annelie.
-"Dom förbannade skosnörena går ju upp hela tiden!"
-"Bäst att du knyter dubbelknutar då."
-"Bra idé!"
Sade jag och böjde mig ned ännu en gång.
När vi körde genom stan så vevade jag ned rutan och hängde ut armbågen. Min slips fladdrade i vinden.
-"Sätt på ett band med Judas Priest!" Uppmande jag Annelie.
-"Är du inte klok? Vi är på väg till vår dotters dop och du vill ägna dig åt tonårslekar. Skärp dig och veva upp rutan, det drar på Sarah!"

Vi körde fram på kyrkans parkering och där var fullt med folk. Alla Annelies släktingar var där, hennes griniga föräldrar, bröder, syster, kusiner och lite annat löst folk från hennes stora släkt. Jag har en ytterst liten släkt. Längst bort lite för sig själva stod min mor och min halvtokiga morfar.
Jag blev våldsamt nervös och böjde mig snabbt ned igen och kontrollerade mina skosnören.
-"De förbannade skosnörena går ju upp hela tiden! Jag är inte vad vid sådana här jävla snobbskor!" Sade jag och tog mig en sup som fick mina ögon att tåras.
-"Det begriper du väl att du inte kan gå på din egen dotters dop i träskor? Det var tur att jag köpte de där skorna åt dig annars så hade du väl skämt ut dig som vanligt."
Annelie såg otålig ut, hon ville gå bort och hälsa på sina töntar till släktingar.
-"Gå i förväg du! Jag ska gå bort och snacka lite med morsan och morfar."
Min morfar är ett kapitel för sig självt. Han är en man som har gått sin egen väg hela livet utan att ta hänsyn till någon annan. Redan vid sjutton års ålder så ärvde han sin fars fiskebåt, gubben hade bestämt sig för att gå i pension. Meningen var väl att morfar skulle överta båten och föra yrket vidare men istället så sålde han skiten, gav sin far en hjärtattack, stoppade alla pengarna i sin ficka, fyllde en ryggsäck med fläsk, bröd och brännvin och tog ut kursen med handen söderut, vandrade iväg och var borta i flera år, gud vet vart? Man får olika svar varje gång man frågar honom.
Många år senare dök han upp i stan igen med en kvinna från Flensburg, byggde sig ett hus och gjorde kvinnan på smällen. Därmed så lades grunden för min existens. Lagom till min mor föddes så försvann min morfar igen och efter det så kom han bara hem på sporadiska besök när det passade honom. Ingen vet riktigt vad han sysslade med. Med jämna mellanrum så skickade han hem kuvert som var poststämplade i exotiska städer som Hamburg, Amsterdam och Köpenhamn. Ibland kunde de komma från Norrland och ibland ända från Frankrike. Dessa kuvert var alltid fyllda med pengar. Det var hans sätt att bidra till försörjningen.
Jag älskade att sitta i hans knä och lyssna på hans berättelser de få gånger han var hemma när jag var liten. Antagligen så försörjde han sig som simpel daglönare, dräng, rallare och hamnsjåare men i min fantasivärld så var han en tuff bankrånare, en efterlyst hårding som ständigt var på flykt undan rättvisan. För mig så var han en tuff hjälte och förebild men enligt min mor så hade han alltid varit en värdelös och omogen drummel i hela sitt liv som aldrig hade tagit något som helst ansvar och som drev både sin far och sin fru i en för tidig grav pga sin oförmåga till att ge kärlek och omsorg till sina nära och kära.
Det var därför som min mor nu var extra glad över att det såg ut som om jag var på väg att skärpa till mig och inte följde i min morfars fotspår vilket hon alltid hade varit livrädd för att jag skulle göra. Min tidigare livsföring och äventyr hade gjort henne skräckslagen och hon hade skådat min morfars beteende i mig ända sedan min första skoldag.
Post Reply