Stefan Björkman, telefonerna anfaller

[retepnoslack]

Stefan Björkman, Telefonerna anfaller

Det var lördag. Stefan hade vaknat klockan halv tolv och stod nu i badrummet, som låg i slutet av den avlånga hallen, och rakade sig. Han hade köpt en ny rakhyvel, som han prövade kvalitén på. Telefonen skrek till i köket. Den riviga ringsignalen fick nästan Stefan, att slinta med hyveln. Han stönade till och sköljde rakbladet fritt från raktvål. Vem tusan ringde nu, tänkte han. Klassföreståndaren lade ifrån sig rakgrejorna och stegade in i köket, som låg alldeles intill badrummet. På perstorpsbordets gula plastduk stod telefonen och skrek gällt. Han svarade med lägenhetens telefonnummer, men personen i andra sidan luren hann, att lägga på. Stefan fräste till. Raktvål skvätte över bordet. Människan, som ringde, hade lagt på luren efter fyra signaler. Vad var det för sätt? Vem lägger på luren efter bara fyra signaler? Det fanns ingen inom Stefans bekantskapskrets, som gjorde så åtminstone. Alltså, var det bara någon, som ville tramsa med honom. Busringare, hade man ju hört talas om. Dessa anskrämliga lymlar, som valde ut namn i telefonkatalogen på måfå och sedan bara slog numret. Fick man inte höra något oanständigt eller fånigt i luren, så lades den bara på, istället, när man svarade.

Stefan svor tyst för sig själv och gick tillbaka till badrummet. Han såg i spegeln, att allt lödder hade avdunstat. Han tog fram flaskan och sprayade fram rikligt med skum, som han undan för undan baddade på sin orakade haka. Precis, när han dragit hyveln en gång genom den knastriga skäggstubben, så ringde det på nytt på telefonen. Det riktigt skrällde ute i köket. Stefan lade ifrån sig hyveln på tvättställskanten och vandrade trött ut i köket. Det blev igen fyra signaler innan han fått luren intill örat.
- Ja, hallå, det är Stefan Björkman.
Klick, hördes det på andra sidan. Ljudet, i sig, var oskyldigt, men under omständigheterna lät det fruktansvärt för klassföreståndarens öra.
- Eländiga lymmel, skrek Stefan
Han slängde på luren i vredesmod.

Det var ju ingen vits med, att skälla ut någon, som inte längre var kvar i luren. Under svordomarna, så hade raktvålen skvätt över hela plastduken. Stefan tog disktrasan och svabbade över hela bordet, så det glänste av rent vatten. Klassföreståndaren slängde tillbaka trasan och återvände till badrummet. I spegeln varseblev han, att allt rakskum på nytt var borta.
- Skall det vara så svårt, att få raka sej, muttrade han cyniskt och skakade den vita sprayflaskan.
Tvålen gnuggades in i ansiktet och han gjorde en ny ”attack” med rakhyveln. Nu hann han med hela tre drag, innan telefonen skrek efter uppmärksamhet, ute i köket. Nähä, nu fick det ringa hur mycket det ville, tänkte Björkman. Han skulle minsann inte svara. Han baddade på med mer och mer raklödder. Snart liknande han en snögubbe. Han ertappade sig själv med, att ta ut sin ilska på själva raklöddret. Telefonen fortsatte ringa. Vilken vidrig telefonsignal, tänkte han. Varför hade de valt i sådan manick? Inget behagligt: Pling. Utan ett horribelt RING.

När åtta signaler nått fram, så tänkte Stefan, att det måhända kunde vara hans sambo Louise. Hon var nämligen ute och handlade på Konsum, för tillfället. Hon hade fått låna hans mobil ifall hon behövde ringa hem och nå honom. Med hela nunan full med raklödder gick han ut i köket och slet tag i telefonluren. Han svarade med telefonnumret. Eller mer riktigt, så försökte han svarar med sitt telefonnummer, men det gick inte. Under den instängda ilskan, så hade han baddat flera lager lödder över munnen, så allt han fick fram var ett bubblande ljud. Ljudet var inte alltför olikt det ljudet, som brukar komma ifrån fiskar.
- Hallå, vart har jag kommit?
Nu hördes det en kvinnoröst i luren. Stefan försökte svara, men det blev ett enda bubbel av allihop. Rösten ställde nya frågor:
- Hallå, vem pratar jag med? Har jag ringt fel?
Vresigt lade han undan luren på bordet, torkade munnen fri från raktvål med en kökshandduk och återvände kvickt till telefonsamtalet. Visst var det snabbt utfört, men lik förbaskat, så hördes det ett ljudligt: KLICK, när kvinnan lade på luren i andra änden av linjen. Klassföreståndaren fick en obeskrivlig lust, att gå bärsärkargång i lägenheten och slå sönder allt inom räckhåll. Börja med telefon, med andra ord. Fast allt eftersom sekunderna löpte fram, så lugnade han ner sig och satte sig ner på en utav kökets pinnstolar. Tanten kanske skulle ringa igen. Den här gången skulle han sitta still och bara vänta. Han kikade ut genom gardinens förhänge och kunde se aprildagen utanför.

Det hade snöat förra veckan, men ett milt solsken hade börjat luckra upp de avgasfärgade snöhögarna. Det rann i stuprören av smältvatten och i gatubrunnarna kunde man höra porlandet, som av en skogsbäck. Herr Sulfin var ute och rastade sin mops på bakgården. Sulfin hette Erik i förnamn och var 64 eller 65-år. Han hade jobbat på västkusten, som stenbrytare. Han hade s.k. Stenlunga och verkade bättra på den med tjära, ty han kedjerökte cigaretter dagarna i ända. Han var påpälsad, så det verkade inte vara så varmt ute, som man trodde. Han hade på sig en tjock kamelhårsulster, läderkängor och en toppluva, en tvärrandig sådan, i färgerna blått, gult och rött. Han hade plastbågar på glasögonen och glasen var svagt mörkfärgat. Nu gick han över gården, förbi de stora fläktarna på den vänstra väggen och vidare bort mot cykelställen. Nej, nu stannade han visst. Hunden satte sig och gjorde sina behov vid sidan utav den gröna lådan med sand, som kommunalförvaltningen hade placerat ut intill tegelväggen. Jycken gjorde en rejäl hög och var sedan klar. Men tror ni, att gubbtjyven tog upp efter husdjuret? Icke, sa Nicke. Stefan hade trampat i åtskilliga högar med hundavföring genom åren och ville inte göra det i onödan. Nej, så roligt skulle inte Sulfin få.

Klassföreståndaren kastade sig upp från stolen, öppnade köksfönstret och gormade för fulla muggar:
- Hallå där! Tar ni inte upp skiten efter hundkräket?!
Herr Sulfin stannade till, förskräckt, och tittade upp mot fönstret. Glasögonbågarna verkade riktigt darra av skam över, att ha blivit ertappad.
- Ja, just NI! Skall byrackan få skita ner vår bakgård med sina anala spilloljor? Inte, så länge JAG bor i det här huset också! Flytta ut i skogen, om ni tvunget måste förorena omgivningen med hundskit! Där kan ni låta kräket få sätta ner sitt arsle här och var, för akuta avlastningar. För all del, så kan ni SJÄLV också sätta er bakom en stubbe och göra era behov, precis, som alla andra djuren i sjumilaskogen! Men INTE HÄR! Här bor mer folk än ni och ni måste ta hänsyn till detta! Ta upp dyngan omedelbart, annars kallar jag på polis! Här skall det INTE lukta svettigt hundanus dagarna i ända!

Herr Erik Sulfin drog förskräckt ner sin toppluva ännu längre ner över glasögonen och skyndande sig, så fort han bara kunde. Han ville inte, att polisen skulle komma och häkta honom för hundens lilla malör. Snabbt fick han fram en hel bunt svarta påsar ur fickan. Han var så nervös, att han t.o.m. tappade några.
- Ser man på, ropade Stefan från fönstret.
Han stack ut hela överkroppen och ropade:
- Ni HADE ju skitpåsar med er! Varför i herrans namn nyttjade ni inte dessa i första hand, så hade ni sluppit få utskällning, mänska! Plocka upp bajset på momangen!
Mannen, därnere, hade inte nerver att svara. Han böjde sig ner över högen och uträttade sin plikt.
Stefan manade på:
- Varenda liten fläck skall bort! Annars skall jag, min skäl, tvinga er, att ÄTA upp det som blir kvar!

Klassföreståndaren drog in överkroppen, stängde fönstret och återgick till badrummet. Nu hade han i alla fall fått utlopp för sitt raseri. Måhända hade han kanske tagit i lite väl mycket. Herr Sulfin hade sett fullständigt chockad ut. Men den, som förtjänar av sleven, skall också sleven få, tänkte Björkman tyst för sig själv. I raseriutbrottet, så hade skummet skvätt iväg från hans ansikte, så han fick på nytt skaka sprayflaskan och spruta ut lagom mycket på sin hand, i badrummet. När han började gnugga in det i ansiktet, så vad hände? Jo, telefonen ringde igen. Kvickt, som ögat, sköljde han rent ansiktet igen och sprang ut från toaletten. När han fick luren till örat, så droppade det vatten ner på köksgolvet och bildade en stor pöl. Men han hann.
- Vad är det om?
- Ursäkta, men har ni tid?
Endast denna mening avslöjade, att telefonnyttjaren i andra sidan luren var nerifrån i Sverige. Småland eller Skåne, kanske.
- Om det går fort så, grymtade Stefan.
Han lät inte särskilt trevlig. Han hade blivit störd åtskilliga gånger i rakningen och incidenten med den bajsande hunden låg också kvar och gnagde i närminnet på honom.

[retepnoslack]

Kvinnan harklade sig och började läsa ordagrant från ett papper, verkade det som.
- Jag representerar Smygehuks aktiebolag för utlandstransaktioner inom grisexport och skulle gärna vilja höra på era uppgifter inom IT. Vad brukar ert företag för operativsystem? Har ni Windows XP eller har ni Linux Red Hat 2000?
- Vad menar ni?
- Jo, vad har ni för något? Eran marknadsföring är ju upplagt ifrån ett Explorer FTP-program, men det garanterar ju inget, egentligen. Nyttjar ni mycket grisfoder på sommaren, så kan man ju inte lägga ner så mycket tid på IT.
Stefan gav ifrån sig ett frustande flämt. Han förstod ingenting. Vem var kvinnan? Vad ville hon?
- Skulle JAG nyttja grisfoder, utbrast han.
- Nej, inte ni personligen, skrattade kvinnan. ”Nej, jag menar, vad skulle ni använda för operativsystem när ni deklarerar er försäljning av svinmaten?”
Allt blev mer och mer besynnerligt.
- Skulle JAG sälja svinmat? Vet hut! För det första, så lagar inte jag ofta mat hemma, utan det gör min sambo, som jag är förlovad med, och för det andra, så SÄLJER jag inte den maten, utan äter själv upp den.
Det var tyst en kort stund från den skånska damen. Till slut frågade hon med häpen stämma:
- ÄTER ni SJÄLV upp maten, som grisen skall ha?
Klassföreståndarens korta stubin hade nått dynamiten. Han slog näven i sitt eget köksbord och gormade i luren:
- Vad menar ni mänska? Varför i helsike skulle jag äta grismat? Förolämpar ni min sambos matlagning kanske? Vet hut, kärring! Jag slår vad om, att ni inte ens kan koka upp en kastrull vatten, utan att bränna vid skiten! Och vad är det för perverst prat, om svin och grisar hela tiden? Är ni inte klok? Om JAG skulle få bestämma, så skulle inte psykhemmets patienter få använda telefon alls. Sluta nu omedelbart med dom här pajasfasonerna och framför ert ärende utan, att ni driver gäck med mej! NU! KVINNA!

Det verkade pysa spillånga ur näsborrarna på honom, så arg kände han sig. Kvinnan från Smygehuk verkade verkligen ha kommit av sig.
- Nå? Har tungan försvunnit, hagga? Eller kom det kanske en gris och åt upp er talförmåga.
Hon svarade med bedrövad, nästan gråtfärdig röst. Svaret blev istället en motfråga:
- Har jag inte kommit till Åmåls lantmansförening?
Stefan svalde ilskan och allt stod klart för honom. Kvinnan, i luren, hade ringt fel nummer. Hon skulle till lantmannaföreningen och pratet, om grismat var inte menat, som en personlig förolämpning. Han blötte ner den torra gommen med den våta tungan och försökte låta någorlunda vänlig, när han sade:
- Nä, ni har kommit till Björkman och Sjöman.
- Då får jag be om ursäkt, snyftade kvinnan.
- Nej, vänta! Det är JAG, som skall be om ursäkt, försökte klassföreståndaren förklara, fast det var redan för sent.
Hon hade lagt på.

Bekymrad över, att bli uppfattad som en grobian, gick Stefan tillbaka till badrummet. Vad skulle denna människa tro? Hon hade kommit till en grinig figur, som inte kunde acceptera en helt vanlig felringning. Han ryste, när han tänkte på det. Den skånska damen skulle ha misstänkt, att Stefan hade varit någon gammal kåkfarare med både knark och spritproblem, som avreagerade sig på stackars kvinnor, som av rena slumpar ringde fel. Med dåligt samvete skakade han rakskumsflaskan i badrummet och baddade på ny ”grädde” runt hakan. Nätt och jämt hade han hunnit, att ställa ner flaskan bredvid sig och tagit upp rakhyveln förrän det ringde igen. Vad skulle man göra? Jo, man fick ännu en gång tvätta av sig raktvålen och springa ut i köket.

När han kommit ut i köket, så halkade han till på den våta fläcken, som han själv hade åstadkommit innan. Stefans ena ben sprattlade upp i luften och han föll med bakdelen tungt mot golvet. Det gjorde rejält ont. Mörbultad lyckades han ändå släpa sig fram till köksbordet och svarade med sitt eget namn. Det var bara svarstonen, som tutade i luren. Klassföreståndaren satt på golvet och vräkte ur sig svordomar i närapå fem minuter, innan han hade lugnat ner sig. Telefonen var inte längre ett hjälpmedel åt människan. Telefonen hade vänt sig emot sin herre och ställde till rackartyg, tyckte han. Hur ont det än gjorde i baken, så kom han ändå upp på fötter och stapplade tillbaka till badrummet. Han hängde med hela kroppen, när han skakade flaskan upprepande gånger och sprayade ut nytt skum/raktvål på handen och började det, numera verkligen, slentrianiska baddandet mot hakan. Nog tusan ringde apparaten av fördärv ute i köket. Han förstod inte detta. Vad hade han gjort för ont, för att förtjäna detta? Var han dömd till evig olycka, för något våldsbrott eller någon syndig handling i ungdomen? Han sköljde bort skummet, torkade sig på en frottéhandduk och stegade ut i köket. Den här gången var han noga med, att inte falla pladask, som innan. Han satte sig ner på stolen, lyfte luren från telefonens klyka och svarade med ett sammanbitet: ”Hallå.” Den här gången var det en mycket grov mansröst i luren, som talte på mycket grov dialekt.

- God dag, vad skulle du ge korna för mjölk, för att dom skall mjölka snabbare och bättre?
- Varför inte pröva det gamla receptet, mumlade Stefan uttråkat och surt.
- Hur då?
- Ni köper några liter mjölk från butiken och fyller på korna. En liter i varje ko, så mjölkar ju varje ko en liter mer.
- Det kan väl aldrig funka.
Stefan himlade med ögonen och röt:
- Det är väl KLART, att det INTE funkar. Jag vet, att ni tror, att ni kommit till lantmannaföreningen i Åmål, men ni har slagit fel nummer. Ni har kommit till Björkman och Sjöman med era frågor.
Det hördes ett stönande ljud från den grovröstade mannen. Sedan sade han:
- Vad har lantmannen för nummer då?
- Kolla i katalogen. Och kolla ORDENTLIGT den här gången, så jag slipper slösa min tid på imbecilla nonsenssamtal. Adjö!
Stefan slängde på luren. Det plingade oroväckande från den lilla klockan, men det struntade han i. Vad det han anbelangade, så kunde telefonen mycket gärna få gå sönder. Den hade bara ställt till förtret för honom. Skulle det ringa en gång till? Det skulle bara våga. För säkerhets skull, så satt han kvar och väntade en stund. Han rullade tummarna framför sig på bordet. Utanför fönstret pågick verkligheten Högen efter hunden var borta i alla fall och det var ju viktigast. Inte skulle bakgårdens asfalt befläckas och användas till husdjurslatrin. Nej, inte så länge, som Stefan stod på sina två ben. Medan han satt där, så letade han också fram telefonkatalogen och sökte efter lantmannaföreningens nummer i registret. Han varseblev, att numret var identiskt med hans förutom en enda siffra. Med ett surmulet grymtande slog han igen katalogen och kastade en grinig bläng på telefonen. Den var tyst och helt oskyldig. Stefan ville helst koppla ur eländet och slänga det åt skogen. Måhända kasta in det i bilen, köra ut till Tösse och slänga det i någon avsides insjö.

Det blev ingen mer ringsignal, så klassföreståndaren kunde ostört vandra ut i badrummet igen. Skulle det vara så himla svårt, att få raka sig? Rakhyveln skulle ju dessutom vara den bästa på marknaden, enligt reklamkampanjen och han hade inte fått testa den alls, nästan. Han såg ett orakat tryne i badrumsspegeln. Snabbt skakade han flaskan med skum, men fann till sin stora förskräckelse, att den nu var helt tom på rakskum. Till råga på allt, så ringde telefonen. Tonen skar in i klassföreståndarens märg och ben. Han sprang ut i köket, grep tag i telefonen och tjöt:
- Här är ingen lantmansförening! Stoppa upp era kor, grisar och får i arslet! Sätt igång bara era fän! Sedan har ni säkert rum för en Bolinder Munktell också. Skit ner er!
Han slängde på luren och ungefär samtidigt hörde han steg i tamburen.
- Hallå, är du hemma?
Det var hans sambo Louise, som äntligen hade kommit hem från närbutiken. Hon kanske kunde lugna Stefans upprörda nerver. Han tog ett djupt andetag och gick ut i hallen, för att möta sin kära. Han kramade om henne, kysste henne på kinden och hjälpte till, att ta av hennes ytterkappa. Hon hade två shoppingkassar med sig med Konsums emblem utanpå.
- Var det mycket folk i affären, undrade Stefan.
- Inte så farligt, svarade Louise.
Hon tog av sig stövlarna och lade upp den mörkröda mössan på hatthyllan.
- Hur har morgonen varit då, undrade hon.
- Sådär, muttrade Stefan.
Klassföreståndaren ryckte på axlarna och gav ifrån sig ett djupt suckande. Han förklarade:
- Nja, det har ringt en massa idioter hela dagen och tjatat, om kossor och andra kreatur. Dom hade ringt fel. Dom skulle alla till Åmåls lantmannaförening.
Louise skrattade.
- Sånt tar ju på orken. Är du sliten nu då?
Stefan log och sade:
- Nej, jag var kanske lite upprörd förut, men NU är mina nerver lugna igen.
Hans sambo tittade kritiskt på honom och rynkade pannan. Hon sade barskt:
- Har du vart så lat, att du inte orkat raka dej?

Stefan gav ifrån sig ett ramaskri, i lägenheten, och tuppade av på hallgolvet.

[Eddie]

Haha, jo det var en bra historia du har knåpat ihop må jag säga. Men saknas det inte en rad, 6 rader upp i näst sista stycket?

[retepnoslack]

Va! saknas det en rad?
Det hade jag inte märkt.

[uy]

Va! saknas det en rad?
Det hade jag inte märkt.

Kan du inte lägga in den raden då?

Jag läste precis klart. Den var jätterolig.

[Eddie]

Haha, det var visst jag som läst fel ca 20 ggr, tyckte det stod verkligen istället för verkligheten

Jag får minska mitt klagande till att punkt saknas istället.

[uy]

Skulle JAG nyttja grisfoder, utbrast han.
- Nej, inte ni personligen, skrattade kvinnan. ”Nej, jag menar, vad skulle ni använda för operativsystem när ni deklarerar er försäljning av svinmaten?”
Allt blev mer och mer besynnerligt.
- Skulle JAG sälja svinmat? Vet hut! För det första, så lagar inte jag ofta mat hemma, utan det gör min sambo, som jag är förlovad med, och för det andra, så SÄLJER jag inte den maten, utan äter själv upp den.
Det var tyst en kort stund från den skånska damen. Till slut frågade hon med häpen stämma:
- ÄTER ni SJÄLV upp maten, som grisen skall ha?
Klassföreståndarens korta stubin hade nått dynamiten. Han slog näven i sitt eget köksbord och gormade i luren:
- Vad menar ni mänska? Varför i helsike skulle jag äta grismat? Förolämpar ni min sambos matlagning kanske? Vet hut, kärring! Jag slår vad om, att ni inte ens kan koka upp en kastrull vatten, utan att bränna vid skiten!

Klockrent! Det bästa jag läst på länge.

[retepnoslack]

He, he. Stefan Björkman finns på riktigt, men historierna är påhittade.

[uy]

Vet Stefan Björkman om att du skriver sånt här om honom?

[retepnoslack]

Jodå, mer eller mindre.