Klockan var halv åtta, kanske rent utav några minuter ÖVER halv åtta. Klassföreståndaren hade blivit inbjuden till skolans rektor och där hade de haft ett trettiominuters förtroendefullt samtal. Stefan hade dock anat, att mannen drog på det. Att han egentligen hade en dålig nyhet, som han försökte hysta runt genom, att dra in massa känslofullt dravel istället. Fast hade man plinten framme, så måste man ju hoppa och till slut kom beskedet. Stefan trodde, att han hade hört fel.
- Förlåt, vad sa du för något?
Rektor Lindgren, en herre i vittgrått skägg och pepparkornsögon, hade förklarat situationen för Stefan Björkman och just nu försökte klassföreståndaren smälta orden. Han skälvde något i kroppen som, om han plötsligt drabbats av frossbrytningar. Han log förläget och bad rektorn, att denne skulle upprepa beskedet ännu en gång. Lindgren harklade sig och repeterade:
- Tyvärr skall Karlbergsgymnasiet skära ner på våra omkostnader
- Jo, DET uppfattade jag, avbröt Stefan.
- .Därför måste vi göra grovrationalisering här på gymnasiet. Detta medför sålunda, att vissa linjer skall plockas ner, rustas om och dyka upp i nykonstruerat skick senare till hösten. Bl.a. skall IV-programmet synas i sömmarna och göras om till punkt och pricka.
Stefan lyssnade och skrapade sina inomhustofflor mot det grålaminerade kontorsgolvet. Den här morgonen hade börjat, som vanligt, men nu verkade den helt plötsligt blivit egendomlig.
- Och detta bidrar till, att du blir överflödig här på Karlberg och måste omplaceras någonstans.
- Får jag SPARKEN, utbrast Stefan förfärad.
- Nja, du blir snarare friställd från din position.
- Det är väl för böveln samma sak!
Lindgren gav ifrån sig ett beklagligt smack från läpparna och skakade till med huvudet.
- INTE då. Vi skall hålla tjänsten åt dej, Stefan, när den väl träder i bruk igen, men just nu kan jag inte erbjuda något nytt arbete åt dej här på skolan. Våra metoder är inte up to date och vi måste rusta oss för bättre tider. Efter några små ändringar kommer förhoppningsvis IV-programmet, att ta sej tillbaka upp till toppen.
Stefan petade sig i bägge öronen. Hade han hört rätt? Blev han bokstavligt talat sparkad från sin post. Den post, som han hade haft i närmare tio år. Kunde man göra så? Han övervägde, att säga sitt hjärtas mening för någon minut. Därefter frågade han i alla fall, var någonstans den tillfälliga tjänsten skulle äga rum. Rektor Lindgren hade redan pappret framför sig. Han satte på sig sina läsglasögon och kontrollmumlade namnet, innan han sade det högt:
- Objektiva Transaktioner Aktie Bolag.
Stefan lapade i sig namnet och sökte i minnebanken, men nej. Han hade aldrig hört talas, om det företaget förut.
- Vart ligger detta?
Istället, för att svara, så räckte rektorn över pappret till den f.d. klassföreståndaren och pekade med ett finger, blått av trasig kulspetspenna, på den relevanta raden. Björkman läste adressen. Lindgren tog av sig glasögonen och stoppade tillbaka dessa i sitt glasögonfodral av skinn. Han informerade:
- Det är alldeles utanför stan. Ungefär fyra kilometer från centrum.
- Vad sysslar dom med, undrade Stefan.
- Import av vitvaror, tror jag.
- Vadå vitvaror, upprepade Björkman irriterat. Det kan ju vara allt från sockerbitar till tvättmaskiner. Du kan väl vara lite mer exakt, för sjutton gubbar.
Lindgren ryggade tillbaka och slog handflatan i skrivbordet med en flat smäll.
- Min bäste Björkman, nu skall vi inte bli vulgära och använda svordomar på MITT kontor. Nej, låt oss ta oss i kragen och göra något radikalt åt saken. Det här är ditt nya jobb, Stefan. Jag kan inte göra någonting åt saken och du kan inte heller göra någonting åt saken. Låt oss därför inte hetsa upp oss i onödan och inse dessa fakta. Ju fortare du anländer till ditt nya jobb, desto fortare kan du börja arbeta där. När du sedan väl har börjat komma in i själva rutinen, så går dessa månader mycket fort framåt.
Han reste sig ur stolen och gick fram till fönstret. Utanför fanns den stenlagda skolgården och längre bort steg en grässlänt upp mot ett litet skogsområde. Han sträckte ut handen mot fönstret, för att riktigt symbolisera sina egna ord.
- Hela Åmål ligger öppet för er. Varför sitta inlåst på ett kontor eller ett klassrum dagarna i ända ?
- Nu sitter jag ju inte INLÅST precis, inflikade Stefan.
- Avbryt mej inte! Du skall vara väldigt tacksam, att du kan få ett sådant här erbjudande. Det finns arbetslösa ungdomar ute på stadens gator, som skulle få gå igenom massa kränkande frågor från både arbetsförmedling och socialförvaltningen, för att få detta jobb. Men du får allt serverat. VAR tacksam, Stefan.
Stefan Björkman tackade, men kunde inte brista ut i ett spontant glädjeyttrande i form utav: Jipiii! Han lämnade rektor Lindgrens kontor och vandrade bort till sitt klassrum, där eleverna nu skulle undervisas i Engelska. Han funderade på, om han skulle avlägga det dystra beskedet eller strunta i det. Han lät det vara, så länge. När skoldagen var slut, åkte han iväg med sin svarta Volvo till företaget: Objektiva Transaktioner Aktie Bolag. Anställningsintervjun skulle alltså ske samma dag. När han åkt in på en smal grusväg vid Kottevägen, förbi järnvägsspåret och ut på andra sidan, så var han framme. Det såg ut, att ha varit en skogsglänta, som röjts upp och gjorts till fabrikscentrum. En parkering sträckte sig ungefär femhundra meter åt varje håll och fabriken var relativt nybyggd. Den glänste inte oprecis, få fabriksbyggnader gör det, men såg inte så där inbitet smutsig ut, som den imaginära bilden av en fabrik brukar, att se ut. I och med, att parkeringen tog vid, så övergick också den gropiga grusvägen till jämn asfalt. Stefan parkerade, stängde av motorn och klev ur. Kundingången låg på framsidan med stora glasfönster. På insidan satt vita plastbokstäver fastlimmade mot själva glaset, så besökarna kunde se, tydligt, företagets namn utifrån. Stefan öppnade dörren och kom in i en reception, som var vitkaklad från golv till tak. Bakom en disk fanns en receptionist i 40-årsåldern med sneda glasögon och det gråsvarta håret knuten bak i nacken. Där fanns också en tjänstedator med platt skärm och svart tangentbord med vita tangenter. Stefan tassade krokryggat, och undergivet, fram till disken och hälsade.
- God dag, mitt namn är Stefan Björkman. Jag hade avtalad tid, för en anställningsintervju.
- Herr Björkman, sa ni? Ett ögonblick.
Han väntade en stund medan receptionisten kontrollerade sanningen genom, att slå upp Stefans namn i datorn. Under tiden kom några smutsiga arbetare in genom kundingången och försvann in genom en undanskymd dörr. Jasså, konstaterade Stefan. Det är SÅ han kommer, att se ut i framtiden. Han skulle vara lortig av diverse spillolja, händerna skulle vara grovsprängda och sliriga och attityden skulle bli mycket mer råbarkad. Han funderade tyst, om hans sambo över huvud taget skulle känna igen honom. Han skulle gå från en mysig hemvävt klassföreståndare till en macho karlakarl. Stefan lekte med tanken, fast kunde inte avgöra, om han själv gillade förändringen eller inte.
- Ni kan sitta ner och vänta.
Receptionisten hade fått fram bekräftelsen och Stefan Björkman blev väckt ur sina dagdrömmar. Han stammade fram:
- Sitta ner? Jaha, visst kan jag göra det.
Det fanns två skinnfåtöljer samt en soffa i samma material. De stod utplacerade runt ett litet ekbord med diverse tidningar. Björkman sjönk ner i soffan och grep tag i översta blaskan. Han hade inget intresse för läsning, men i brist på annat så. Tidningen var det senaste numret av: Sans av Substans, en läkartidning, som främst riktade in sig på hjärnkirurgi. Rätt avskyvärd tidskrift, tyckte den f.d. klassföreståndaren. På framsidan skrek en stor pratbubbla, att det fanns ett läckert utvik i mitten av magasinet. Fast när Stefan bläddrade dit, så föreställde utvikningsbilden en fem kilo tung hjärntumör, så den fortsätta läsningen fick verkligen vara efter det. Han nästan slängde ifrån sig tidningen. Receptionisten gav honom ett strängt ögonkast, under lugg. Stefan log försmädligt och satt sedan helt stilla i soffan.
Det gick ungefär en kvart. Till slut tutade det till från disken, ungefär som på banken, och receptionisten reste sig från sin stol.
