Stefan Björkman, färska ägg till fru Jonsson

[retepnoslack]

Stefan Björkman, färska ägg till fru Jonsson.

Björkman, våran kära klassföreståndare på Karlbergsgymnasiet, hade tagit sig ledigt, eftersom vädret var så vackert. En oerfaren lärarassistent fick hoppa in, som klassföreståndare på IV-programmet medan Björkman själv hade legat och dragit i sängen hela morgonen.

När klockan började närma sig halv ett, så kunde man höra ett smackande från sovrummet, när klassföreståndaren förberedde sig för, att kliva upp. Hans sambo Louise var i Säffle och hälsade på sina föräldrar, men Björkman hade föredragit en skön sovmorgon framför taffligt tuggande av upptinade havreflarn. Det skulle väl inte vara så fel med det, men faktumet kvarstod, lik förbaskat, att svärföräldrarna brukade servera havreflarn, som fortfarande var isiga inuti och det tålde inte Stefan. Kakorna, som han åt, skulle vara fullt upptinade, men helst skulle de vara nybakade. Det var en vacker morgon i april. Stefan bäddade sängen och bytte från sidenpyjamas till ordinarieklädsel. D.v.s. en ljusblå skjorta och ett par blåjeans.
- Ah, vilken underbar dag, utbrast Stefan och gläntade på sovrumsfönstret, som vette ut mot bakgården med sina soptunnor och stora terrass. Måhända inte den mest angenäma utsikten för ögat, men han ville ju i alla fall vädra sovrummet.

Glad i hågen marscherade han mot badrummet, där han borstade sina tänder med sin elektriska tandborste. Det vibrerade i truten på honom, när telefonen ringde. Ifrån köket, där den stod, skrek den lilla telefonen, att någon uppenbarligen ville lägenhets ägare något. Stefan suckade djupt och spottade ur tandkrämsskummet.
- Att man ALDRIG skall få vara ifred, grymtade han.
Telefonen hade officiellt misshandlat honom flera gånger med sin vildsinta arga ringsignal. Om sanningen skulle fram, så avskydde klassföreståndaren både ringtonen och själva bakelitapparaten. Ständigt funderade han på, om apparaten var uppfunnen utav Hornepär själv och inte alls utav Graham Bell.
Han stängde av tandborsten och gick de fem, sex stegen, som krävdes, för att ta sig från badrummet till köket.
- Ja, ja, ja, jag kommer, för jesse namn.
Telefonen skakade mot bordet, mer och mer för varje ringsignal, verkade det som. Klassföreståndaren satte sig ner på stolen, intill Pertorpsbordet med den gula plastduken, och lyfte luren från klykan.
- Hallå, det är hos Björkman och Sjöman.
- God dag, det här är fru Jonsson på våningen inunder. Ursäkta, att jag ringer och stör.
- Ingen fara, menade Stefan.
- Jo, jag vet ju, att du är ledig och allt, Stefan. För jag växlade några ord med Louise, när hon skulle iväg till sina föräldrar i morse. Skulle du kunna göra mej en stor tjänst?
- Ja, skrattade Stefan. ”Det skulle vi väl kunna ordna. Vad skall jag göra åt er, fru Jonsson?”

Fru Jonsson var en snäll gammal dam, som bodde i samma trapphus, som Stefan. Hon var pigg och levnadsglad, men brukade få ont utav ischias, när det blev fuktigt i luften. Herr Björkman hade därför förklarat för henne, att hon kunde ringa honom, när hon skulle ha någonting handlat ute i affären, när sjukdomen gjorde sig alltför mycket påmind. Fru Jonsson berättade, att hon skulle göra våfflor och inte haft ett endaste ägg hemma i skafferiet och nu frågade hon givetvis, om klassföreståndaren och likväl den goda grannen kunde kila ner till snabbköpet och införskaffa ett paket med ägg. Naturligtvis, så skulle tanten betala för dem, när hon väl fått kvittot.
- Det är inte för mycket begärt, då?
- Nej, nej, nej, sa Stefan snabbt och självklart.
Han kastade en blick ut genom fönstret och intygade:
- Det är bara härligt, att få komma ut och röra på sej lite. En promenad är aldrig fel i det fina vädret. Visserligen brukar jag motionera även i dåligt väder. Det gäller bara, att pälsa på sej rejält när det är minusgrader, så kan man ta en joggingtur, utan besvär. Jag funderade t.o.m. på, att springa ”Svinesundsloppet”, nu när dom skall inviga den nya bron…
Herr Björkman hejdade sig, ty han hade farit ut i oväsentligheter, utan att mena det. Han försökte förhäva sig i telefonen och det var ju inte syftet med samtalet. Kort och gott, så lovade han, att han skulle promenera iväg omedelbart och inhandla färska ägg till fru Jonsson. Han lade på luren och drog därefter ur jacket, så han kunde försäkra sig om en trygg tandborstningssession, utan några störelsemoment. Han gick ut från köket, ut i den smala mitthallen och in i badrummet igen. Där satte han igång den elektriska tandborsten och skrubbade tänderna rena från eventuella matrester. När han var klar, så sköljde han munnen med en rejäl gurgling och spottade ut. Sist, men inte minst, så tvättade han ansiktet noga och letade fram sin flaska med ”Teacher After Shave”, som han lekfullt baddade i ansiktet, fast han egentligen inte hade rakat sig denna dag.
- Lite gott får man ju lukta, när man skall göra affärer, skrockade Stefan och ställde tillbaka flaskan i badrumsskåpet. Sedan tog han på sig ytterkläderna och gick muntert visslande nedför trapporna.

Ett utav de närmaste snabbköpen var Konsums ganska nybyggda lokaler, så Stefan styrde kosan dit. Det var en kort promenad. Han promenerade förbi polishuset och gamla Ågården, innan han passerade bron, som gick över Åmålsån. På andra sidan var det en kort raksträcka och sedan måste han svänga åt vänster och gå längst en enkelriktad gata. Strax innan Konsum, så passerade man ett äldre hus, där en stor byggnadsställning stod uppbyggt, lutad mot träväggen. Stefan kisade upp mot den soliga himlen och fick se två byggnadsarbetare kämpa runt med tunga tegelpannor på taket. De bytte ut gamla uttjänta mot nya fräscha. Stefan lade också märke till, att inne på gården stod en stor blå container, som arbetarna slängde de kasserade pannorna i. Klassföreståndaren gick vidare bort till Konsumbyggnaden.

Det var inte så mycket folk ute och handlade just då. På parkeringen stod en violett raggarbil med ”tvättbjörnssvans” hängande i radioantennen och en amerikansk sydstadsflagga målad på motorhuven. Strax intill stod det en askgrå Volvo duett med trasig nummerplåt och längre bort stod två folkvagnar. En var vit och en var svart. I övrigt fanns det inga bilar på parkeringen och ganska ont om köpgalna medelsvensson, som det annars brukade vara. Runt om parkeringen, som en låg mur, låg fortfarande snö kvar från slutet av mars, då det snöade ganska rejält. En gosse i 10-årsåldern iklädd luddig keps och halsduk flängde runt på parkeringsplatsen och sparkade på en frusen isklump. Kepsen och halsduken var färgad i AIK:s klubbfärger. Klassföreståndaren gav flinade roat och styrde kosan in i affären. Där inhandlade han snabbt ett paket ägg och packade ner förpackningen i en papperspåse. På hemvägen, så tog han samma väg tillbaka. Han promenerade längst den enkelriktade gatans trottoar, när plötsligt han hörde en röst skrika:
- Se upp där nere!!!
Stefan tittade upp och kunde, med nöd och näppe, kasta sig undan en nerfallande takpanna. Takpannan träffade istället papperspåsen och hela äggförpackningen splittrades av det tunga teglet. Klassföreståndaren låg intill en gatubrunn och jämrade sig, för luften hade gått ur honom, när han så abrupt kastat sig ner från trottoaren med magen före. Vimmelkantigt såg han den förstörda äggkartongen och drog in luft i lungorna, för att börja gorma.
- Se er för era klumpfötter!
Han reste sig upp och höll händerna för mellangärdet. En buskskäggig arbetare kikade ut från takkanten.
- Hur gick det? Är ni oskadd?
- Jo tack, grymtade Stefan. ”Men mina färska ägg klarade inte smällen.”
Arbetarna bad om ursäkt och klassföreståndaren fick, motvilligt, återvända till butiken, för att införskaffa en ny kartong med ägg.
- Nu skall jag MINSANN INTE ta samma väg, som förut, mumlade han för sig själv.
Han ville inte riskera, att ännu en takpanna skulle dimpa ner och massakrera äggen.
- Ursäkta mej.
Stefan vände sig om och fann en äldre herre i silverfärgad lodenrock stå bakom honom. Mannen kisade med sina små ögon och lämnade över två femmor. Han luktade gammaldags herrparfym, men hade dålig andedräkt.
- Jag stod bakom er i kön, på snabbköpet, och när ni betalade äggen, så ramlade två mynt ur er plånbok.
Stefan drog sig till minnes, att myntfackets dragkedja var under all kritik, så det kunde mycket väl stämma. Han log och tog emot de två femmorna.

- Tackar så mycket, sa han. ”Det är så sällan, som man träffar på ÄRLIGT folk nuförtiden.”
Den äldre herren kisade med ögonen och log brett. Han svarade glatt:
- Jag är medveten om detta, så JAG brukar alltid föregå med gott exempel.
Stefan Björkman tackade igen och mannen i kamelhårsulstern sprang över gatan med en blomsterkasse i ena handen. Klassföreståndaren ställde ner sin papperspåse på asfalten och plockade fram plånboken. Kedjan hade, nästan, helt brustit, så han hade småpengar, löst, i innerfickan på jackan. När han inte fick bukt med myntfacket, så stoppade han bara tillbaka hela klabbet i jackan. Pengarna fick ligga löst så länge. Han skulle fixa det hemma.
- Kvittot?
En känsla av glömska kom över herr Björkman i en hast. Hade han kvar kvittot, så han kunde lösa ut pengar av fru Jonsson? Det fanns i alla fall inte i jackan. Han grävde i blåjeansen fickor. Det fanns inte där heller. I påsen måhända? Stefan lyfte äggkartongen ur papperskassen och ställde, mycket försiktigt, ner den på marken. Jo, längst ner låg det ett kvitto. Han fiskade upp dt och kunde läsa det rätta priset för det nyligen avklarade inköpet. Bra, tänkte klassföreståndaren. Då var DEN saken ur världen.

[retepnoslack]

Den fotbollsintresserade pojken kom springande bort mot Stefan, så den tjocka halsduken i AIK:s färger fladdrade i det kyliga luftdraget. Jag vet inte varför, men en snabb inspiration av fotbollsspel drabbade grabben, och utan, att tveka, så sparkade han till kartongen med ägg, så hela förpackningen for iväg och slog i Konsumbyggnadens stenvägg. Stefan stod, som en nyrest stenmonument av den förvånade mänskligheten, och bara gapade tyst med munnen vidöppen.

Han såg, hur äggulan rann ner från väggen och vita små äggskal hade splittrats på platsen. Han skrek till av ilska och tog ett riktigt grabbatag, om pojkens krage.
- Hur understår du dej, ditt yngel?! Komma här å nyttja oprovocerat våld mot min äggkartong!
Chockad fick han se, att slyngeln räckte ut tungan mot honom.
- Jag skall allt lära dej ett och annat, skrek Stefan.
Nu hjälpe ingen protester från pojken. Klassföreståndaren lyfte honom från marken, bar honom, under den högra armen, bort till en utav parkeringens snödrivor. Folk hade börjat samlas. Ingen hade sett, hur bråket startade. De såg bara, hur det fortskred. De såg, hur en äggförpackning hade slungats mot konsumbyggnadens vägg och, hur en vuxen man trynade en motspänstig 10-åring i en smutsig snödriva.

Pojken skrek, men Stefan visade ingen nåd. Folksamlingen blev större och större. Ord, som: Barnmisshandel och Råskinn nämndes i viskande ton, men ingen hade tillräckligt med kurage, att ingripa. Fast snart, så trängde sig en svartmuskig figur i solglasögon och mustasch fram ur folkmassan. På huvudet hade denne en keps i AIK:s färger och runt halsen fanns en halsduk, samma som pojken hade. Vem denna herre var, var inte svårt, att gissa. Mannen gormade:
- Jonas? Jonas? Hallå, vad gör ni med min son?!

Han ställde ner två fulla shoppingkassar bredvid en lyktstolpe och sprang bort till snödrivan och slet loss klassföreståndaren från grabben.
Stefan borstade surt av sig snö, medan den lede fadern kontrollerade sin sons hälsotillstånd. Grabben bölade, för det hade inte varit en särskilt angenäm upplevelse, att få ansiktet nertryckt i kall snö. Fadern skrek åt Stefan.
- Mähä! Skitstövel! Hur understår ni er, att ge er på ett litet oskyldigt barn? Eran Satans fotbollsupporter!
- Hur sa?
- Bara för, att Jonas går runt med en AIK-halsduk, så skall han väl för hundra gubbar inte bli nerslagna av fotbollshuliganer mitt på blanka dan! Kan ni inte ens skona små barn. Djurgårdare är det VÄRSTA jag vet! Svin! Kreatur! Skithögar!
- Skulle JAG vara fotbollshuligan. Är ni inte klok, människa? Det är ju eran son, som är ett busfrö och busfrö skall bestraffas.
Stefan pekade bort mot Konsumbyggnaden.
- Jag stod helt fredligt utanför närbutiken, när eran son, helt oväntat, ger mitt äggpaket en spark, så det flyger in i väggen och går sönder!
Den mustaschprydde mannen svarade inte, utan gav Stefan en hård knuff med bägge händerna, så klassföreståndaren nästan föll omkull.
- Vad TAR ni er till, skrek Stefan.
- Försvinn härifrån! Här ser ni en, som kan ge barnmisshandlare storstryk efter noter!
Klassföreståndaren var så arg, att han stod och hoppade upp och ner på stället.
- Jasså, det är bråk ni vill ha, skrek Stefan och sprang iväg mot folksamlingen, som skingrade sig förskräckt.
Klassföreståndaren riktade in sig på fotbollsfanatikerns välfyllda plastkassar och stod snart och sparkade på innerhållet.
- Ni SKULLE bara våga, vrålade den andre mannen och kutade bort till förövaren, för att hejda framfarten snarast.

Men visst vågade Stefan Björkman. Han sparkade till kassen, hårt.
- Så HÄR gör jag med er kasse, skrek han.
- Djurgårdarkräk, skrek fotbollsfanatikern och knuffade ner Stefan.
Följaktligen startade en vild brottningsmatch på snabbköpets parkering. Samtidigt spreds ryktet, att det förekom något komiskt spex på Konsumparkeringen o myriader av åskådare tittade snart på, när de två mannen tumlade runt på asfalten.
- Jag skall slå ut varenda tand i käften på er, ditt as till djurgårdare, skrek den mustaschprydde.
- Det där skall du få ÄTA upp, tjöt Stefan tillbaka.

Det hördes skratt, visslingar och tjut. Överläget växlades hela tiden, ty bråkmakarnas brottningsegenskaper var av samma kaliber. Stefan brottades ner, fick övertaget, låg i underläge och slet sig loss och gav sig på snabbköpskassarna med nya sparkar. Han fick hål på en utav ölburkarna och det började skumma ut maltdryck på asfalten. Folket tog skydd, för att inte få pilsnerluktande kläder. Mannen hade tydligen unnat sig ett sexpack folköl till helgen.
- Min Bira, skrek mannen och drog ner Stefan till marken genom, att hänga tag i hasorna på denne. ”Det där var min favoritpilsner! Den skulle jag ha, när AIK vinner bortamatchen ikväll!
- Dom kommer inte vinna, skrek Stefan. ”AIK är ett riktigt pisslag!”
Stefan hade egentligen INGENTING emot AIK, men nu var han glödande arg och attackerade med alla verbala förolämpningar han bara kunde vaska fram ur ordförrådsbanken. Att säga, att AIK var ett kasst lag fick den andre, att verkligen ”tända till”. Den mustaschprydde vrålade till och satte sig tvärs över klassföreståndarens mage och skulle leverera två raska smällar. Dock flyttade Stefan på huvudet, så fanatikern slog bägge knytnävarna i den hårda asfalten. Han illtjöt av smärta och klassföreståndaren skakade sig loss från greppet samt kom på fötter. Shoppingkassen fick sig en spark till. Inte bara en, förresten. Det blev två, tre, fyra och även fem. Stefan var, som i extas. Porslinsmuggar, glasflaskor och vakuumförpackad fläskfilé förstördes och påsen började få stora hål efter sparkarna. Kasse nummer två fick samma behandling. Folket på platsen klappade i händer och jublade.
- Bra! Heja!
- Kom igen! Ge påsen, vad den tål!
- Fortsätt! Underbart! Snabba på, innan mustaschpetter kommer på benen igen!

Stefan nöjde sig inte med det. Innan hans motståndare hade kommit upp på fötter och hunnit stoppat honom, så hoppade klassföreståndaren fyra, fem gånger på matkassarna, så att verkligen ingenting skulle vara helt. Mer hann ej, att göras. Någon hade uppenbarligen kontaktat polismakten och två stadiga herrar i uniform dök upp på platsen och skiljde de två: ”rovdjuren” åt. Då det inte gick av att avgöra, vem som börjat bråket, så fick bägge herrarna skingra sig med varsin rejäl varning. De trasiga kassarna och äggpaketet fick bägge två städa upp. En kvinna från Konsum kom ut med två skurmoppar och varsin hink, så Stefan och den arge mannen i mustaschen fick städa upp efter sig. Poliskonstaplarna höll rengöringen under uppsikt.

Efteråt, så fick Stefan Björkman återvända in i butiken, för att köpa nya ägg till fru Jonsson. Kassörskan smilade retfullt och sade spontant:
- Ni måste verkligen äta mycket ägg.
- Det skall du skita i, röt Stefan, som inte längre var på sitt glada humör.
Så fort han kom ut, så började han också väl förutse sina mått och steg. Han höll plastpåsen med äggen intill bröstet och kikade sig misstänkt omkring på parkeringsplatsen. Det var fortfarande kvar en våt fläck på fasaden utanför. Då han försäkrat sig om, att inget farligt fanns på området, så började han så sakteliga marschera parkeringsplatsen fram och svängde ut på Nybrogatans trottoar. Han svängde till vänster, rundade ”Strandshuset” och hade därefter bara raksträcka, hemåt. Han passerade gamla badhusets tegelbyggnad och den nerlagda tingsrättens putsfasad. Sedan var han tillbaka,. Där han började med Ågården och Polishuset på vänsterhand och Epahuset på höger. Utanför porten ställde han ner plastkassen varsamt och letade i plånboken. Eftersom han hade haft en kolossal otur de senaste minuterna, så hade han fått för sig, att han inte hade fått med sig lägenhetsnyckeln. Han hittade den dock och drog en suck utav lättnad. Kanske skulle dagen återgå till den lyckliga gemyt, som den hade inletts med. Han tog fram nyckeln och skulle just kliva in i trappuppgången, när herr Sulfin kom ut genom gångtunneln, som gick från trottoaren till bakgården. Sulfin hette Erik i förnamn och var i pensionsåldern. En härjad figur, som pratade mycket ihåligt p.g.a. alltför mycket rökande ihop med symtomet: stenlunga, efter ungdomsarbete i en stenkrossfabrik vid Bohuskusten. Han gick klädd i beige kamelhårsulster och hade tjocka skalmar av plast på de tjocka glasögonen. Herr Sulfin såg på Stefan med skygga ögon, men hälsade ändå, i all vänlighet.

[retepnoslack]

Att solen lyste innebar ju, att all ishalka hade försvunnit, men gruset, som halkan sandats med hade inte försvunnit. Stefan hade verkligen otur denna dag, då det låg några extra stora gruskorn kvar på asfalttrottoaren, så herr Sulfin snavade till. Klassföreståndaren tappade nyckeln av ren förskräckelse, när pensionären for framåt och landade på… Ja, just det på Stefans nyinköpta förpackning ägg. Det var rena katastrofen. När klassföreståndaren knuffat undan sin granne och kontrollerat skadan, så hade vartenda ägg krossats. Det var verkligen en rutten dag. Rutten, som ett uttjänt ägg och där uppe i lägenheten satt fru Jonsson och väntade på grundmaterialet till sina våfflor. Herr Sulfin reste sig och borstade av gruset från sin beiga rock. Han log försiktigt. Stefan, som var ursinnig, uppfattade leendet, som ett hånflin.
- Ja, så kan det gå, fnittrade pensionären.
Björkman grep tag i den stora kragen på herr Sulfins rock.
- Är det allt ni har att säga kanske? Ni har förstört mina ägg och allt ni kan säga är: Så kan det gå. Drägg!
Den äldre mannen försökte lugna ner klassföreståndaren.
- Men snälla herr Björkman…
- Jag är inte snäll!
Stefan höll fast figuren med högerhand och tänkte just leverera en fatal rak vänster, som skulle möblera om den gamle mannens plyte.
Dock hejdade han sig, tack och lov, och insåg, att han föga skulle få tillbaka någon äggkartong på det sättet. Istället röt han:
- Har ni ägg hemma hos er?
- Ja, jag tror det, pep mannen.
- TROR, gormade Stefan. ”Tror gör man i kyrkan. Har ni ägg, eller har ni det inte?”
- Jag har nog ägg, när jag tänker efter.
Herr Sulfins lägenhet låg i samma trapphus och Stefan Björkman tog mannen som gisslan, när han eskorterade upp honom till lyan. Framme vid dörren, så tvingande klassföreståndaren pensionären, att låsa upp dörren. Snart hade Stefan tömt pensionärens kylskåp på en äggförpackning och kunde sålunda pusta ut. Herr Sulfin vågade inte sticka näsan utanför lägenheten mer den dagen, men det må vara hänt.

Stefan satte sig i trappuppgången och lugnade ner nerverna i tio minuter, innan han avslutade ärendet. Han ville ju inte verka, som ett illrött monster, när han ringde på dörren hos snälla fru Jonsson. Men, när hans ilska var bortblåst, så ringde ha på dörren och överlämnade äggförpackningen.
- Tack så mycket, Stefan, sa fru Jonsson.
- Varsågod, sa Stefan och tog fram kvittot.
Det hade blivit skrynkligt och sladdrigt efter alla bravader, men man kunde faktiskt läsa slutsumman, klart och tydligt.
- Jag hoppas, att det inte var för mycket besvär, sa den gamla damen och öppnade sin handväska.
Klassföreståndaren skrockade till:
- Nä, själva inköpet var lätt, men det var desto svårare, att få hem paketet i helt skick.
Fru Jonsson lämnade över pengarna och hängde tillbaka handväskan på en dörrknopp, inne i lägenheten.
- Gick du till Konsum?
- Nä, jag gick faktiskt in till herr Sulfin och fick äggen där, sa Stefan.
Fru Jonsson såg, en smula, förbryllad ut och sade:
- Jasså, du köpte ägg av honom, men jag tyckte du gick iväg längst gatan förut.
- Jo, men det är ju alltid skönt med en promenad, intygade Stefan Björkman.

[uy]

Den var jävligt rolig! Jag borde visa den för min kompis, som är AIK:are.

[retepnoslack]

Nja, det var ingen pik åt AIK:are, utan snarare åt fotbollsfanatiker i största allmänhet.

[uy]

Det gör inget. Jag kan reta honom ändå. Han reagerade till och med när jag berättade att det hade varit med en full AIK:are i rederiet.

[ozzman]

Den var riktigt bra.
Jag vägrar dock att se den som en pik åt fotbollsfans generellt utan naturligtvis som en riktigt pungspark på råttjävlarna

[rex]

[quote author=ozzman link=board=retep&num=1144334430&start=6#0 date=1144415463][råttjävlarna /quote]

Ja,det är som jag brukar säga: "Idrotten ädla känslor föder"

[ozzman]

Rex:

Idrott skall vara elak, hård, kall och fylld av hat, annars är det inte på riktigt.