Stefan Björkman-VINTERSNÖ
Posted: 23 Jan 2009, 14:44
Det var länge sedan jag postade en "Stefan-novell", så det gör jag nu. Det är sjunde delen ifrån sviten, som nu är inne på fjorton. Men, då de är någorlunda fristående, så kan de ju postas i vilken ordning, som helst.
Stefan Björkman, "VINTERNSÖ"
Det var 28: e februari och det hade nyligen varit ett kraftigt snöoväder. I den tidiga morgontimman däremot, så låg snön alldeles stilla, som ett stort mjukt och vått täcke. På bilradion berättade en praktiserande meteorolog, att snöovädret förmodligen var det sista på mycket länge och, att våren snart stod för dörren. Stefan hade, som vanligt, stigit upp i ottan och gjort sina vanliga föreberedelser inför dagen. Han hade duschat, rakat sig, tagit på sig sina kläder, ätit frukost och borstat tänderna. När klockan var kvart över åtta, så satt han redan i sin svarta Volvo och körde, i sakta mak, emot sitt arbete. Närmare bestämt: Karlbergsgymnasiet, där han var klassföreståndare för IV-programmet. Dagen hade flutit på, i sin vanliga ordning. Stefan hade läxat upp några olydiga elever på morgonen, ätit sitt medhavda mellanmål, bestående utav två klementiner, på eftermiddagen och arbetsdagen hade slutat redan klockan halv tre denna dag. När klassföreståndaren körde hem, så sken solen över det vita snötäcket.
Det var inte längre så kallt utanför och nederbörden hade övergått ifrån puder till kramsnö. Den var nu perfekt för bygge utav olika slag. Stefan knäppte på bilradion, där det spelades hans favoritartist: Brian Addams. Bilen körde under den stora bron, som gick över järnvägen, och när han kom ut på andra sidan hade han järnvägsstationen till vänster och på höger sida låg en liten plätt, där några småflickor byggde en snögubbe tillsammans med sin mamma. Stefan slängde ett roat ögonkast på företeelsen och erinrade sig, hur roligt han själv hade haft, som barn, när han tillsammans med sina vänner byggde kojor, snögubbar och snölyktor. Just, när allt verkade vara rena idyllen, så hände något, som bryskt skulle ta kål på detta. En stor snöboll träffade Volvons framruta. Snömos spritsades ut över hela glaset och skymde sikten till sjuttiofem procent.
- Vem var det, skrek Stefan och gjorde en tvärnit efter, att han helt sonika kört upp bilen på trottoaren framför den nya auktionskammaren och Däck Johnnys verkstad. Han vred i handbromsen, stängde utav den brummande motorn och störtade ut i solskenet. Ljuset var så starkt emot snön, att han först blev bländat. Han tyckte sig höra fnitter. Kanske skyndade någon iväg, i raskt fart, medan klassföreståndaren var förblindad utav solskenet. När ögonen väl hade vant sig, så kunde han i vart fall inte upptäcka någon misstänkt niding. Längre bort såg han bara mamman med de snälla flickorna, som rullade ett stort klot, som antagligen skulle bli snögubbens huvud.
Fast Stefan misstänkte inte dem. Tvärtom, så kunde de inte ha avfyrat snöbollen, ty han hade nämligen redan kört förbi dem, när väl sabotaget inträffade. Bilar körde förbi. De kom ifrån båda hållen. Under den tid, som det tog för klassföreståndaren att sopa bort snömoset ifrån framrutan, så körde det förbi fem, sex bilar.
Alla tittade förvånad på personen, som hade kört upp på trottoaren, för att fixa till sin kärra. Björkman brydde sig inte om dem. De fick stirra, hur mycket de bara ville. De hade säkert gjort likadant själva, om de hade varit i hans situation. Medan han stod där, så stannade en polisbil till och en korpulent polisman klev ur bilen.
- Hallå där!
Konstapeln bar en uniform med vaddkrage och på huvudet hade han den pälsbrättade varianten av polismössa. Håret var kortklipp, nästan snaggat, och liknande ett tjockt lager utav kritstoft. Ansiktet var täckt utav likadant kritstoft i form utav millimeterslångt skäggstubb.
- Hallå där, ropade konstapeln igen.
Stefan tittade upp, där han stod och undersökte Volvons framruta. Var det honom de tilltalade?
- Menar ni mej, utbrast han.
- Ja, just ni, ja. Försöker ni stjäla bilen?
- Stjäla?
- Ja, sa polismannen barskt. Bara, för att bilen står slarvigt parkerad, så innebär det ju inte, att föraren vill gynna biltjuvar. Försvinn genast härifrån, så skall jag se emellan fingrarna den här gången.
Stefan förstod ingenting. Insinuerade den uniformerade konstapeln, att Stefan försökte stjäla sin egen bil? Vad var meningen? Polisbilen körde upp på den närliggande gräsplätten och de två patrullerande tjänstemännen klev ur och vandrade fram till Björkman, som liknande ett frågetecken i ansiktet.
- Jamen, det är ju min EGEN bil, försäkrade klassföreståndaren förnärmat.
Missförståndet var dock uppklarat ganska snabbt, då den ordningsamme Stefan hade färdbeviset med sig i fordonets handskfack. Poliserna bad om ursäkt, men anmärkte stillsamt om, att parkeringen var i slarvigaste laget.
- Ja, det beror på några snöbollskastande slynglar, svarade Stefan till försvar.
När han förklarat alltihop för polismännen, så förstod de genast, hur det låg till. De berättade sedan, att de just letade efter några bråkmakare till ungar, som brukade hoppa på isen på Åmåls-ån bara för skoj skull.
- De fattar inte, hur farligt det är, menade den vithårige polisen. Om isen brister, så finns det ingen möjlighet att komma upp i första taget. Det är ju DJUPT på det stället.
- Det är bara bra det, sa klassföreståndaren hårt tillbaka. Då blir det en slyngel mindre i Åmål.
Han klev in i bilen, stängde dörren och startade motorn, när väl snöröjningen och poliserna var avklarade.
- Hrmf, muttrade han, för sig själv.
Ligistfasoner, tänkte han. Inte sysslade HAN med sådant, när han var barn. Kasta snöboll på bilar och hoppa på isar. Nej, han fann förströelse i enklare och mer ofarliga nöjen såsom: Modellera, Lego och eventuellt ett och annat modellplan, som han klistrade ihop utav lim och balsaträ.
Stefan Björkman, "VINTERNSÖ"
Det var 28: e februari och det hade nyligen varit ett kraftigt snöoväder. I den tidiga morgontimman däremot, så låg snön alldeles stilla, som ett stort mjukt och vått täcke. På bilradion berättade en praktiserande meteorolog, att snöovädret förmodligen var det sista på mycket länge och, att våren snart stod för dörren. Stefan hade, som vanligt, stigit upp i ottan och gjort sina vanliga föreberedelser inför dagen. Han hade duschat, rakat sig, tagit på sig sina kläder, ätit frukost och borstat tänderna. När klockan var kvart över åtta, så satt han redan i sin svarta Volvo och körde, i sakta mak, emot sitt arbete. Närmare bestämt: Karlbergsgymnasiet, där han var klassföreståndare för IV-programmet. Dagen hade flutit på, i sin vanliga ordning. Stefan hade läxat upp några olydiga elever på morgonen, ätit sitt medhavda mellanmål, bestående utav två klementiner, på eftermiddagen och arbetsdagen hade slutat redan klockan halv tre denna dag. När klassföreståndaren körde hem, så sken solen över det vita snötäcket.
Det var inte längre så kallt utanför och nederbörden hade övergått ifrån puder till kramsnö. Den var nu perfekt för bygge utav olika slag. Stefan knäppte på bilradion, där det spelades hans favoritartist: Brian Addams. Bilen körde under den stora bron, som gick över järnvägen, och när han kom ut på andra sidan hade han järnvägsstationen till vänster och på höger sida låg en liten plätt, där några småflickor byggde en snögubbe tillsammans med sin mamma. Stefan slängde ett roat ögonkast på företeelsen och erinrade sig, hur roligt han själv hade haft, som barn, när han tillsammans med sina vänner byggde kojor, snögubbar och snölyktor. Just, när allt verkade vara rena idyllen, så hände något, som bryskt skulle ta kål på detta. En stor snöboll träffade Volvons framruta. Snömos spritsades ut över hela glaset och skymde sikten till sjuttiofem procent.
- Vem var det, skrek Stefan och gjorde en tvärnit efter, att han helt sonika kört upp bilen på trottoaren framför den nya auktionskammaren och Däck Johnnys verkstad. Han vred i handbromsen, stängde utav den brummande motorn och störtade ut i solskenet. Ljuset var så starkt emot snön, att han först blev bländat. Han tyckte sig höra fnitter. Kanske skyndade någon iväg, i raskt fart, medan klassföreståndaren var förblindad utav solskenet. När ögonen väl hade vant sig, så kunde han i vart fall inte upptäcka någon misstänkt niding. Längre bort såg han bara mamman med de snälla flickorna, som rullade ett stort klot, som antagligen skulle bli snögubbens huvud.
Fast Stefan misstänkte inte dem. Tvärtom, så kunde de inte ha avfyrat snöbollen, ty han hade nämligen redan kört förbi dem, när väl sabotaget inträffade. Bilar körde förbi. De kom ifrån båda hållen. Under den tid, som det tog för klassföreståndaren att sopa bort snömoset ifrån framrutan, så körde det förbi fem, sex bilar.
Alla tittade förvånad på personen, som hade kört upp på trottoaren, för att fixa till sin kärra. Björkman brydde sig inte om dem. De fick stirra, hur mycket de bara ville. De hade säkert gjort likadant själva, om de hade varit i hans situation. Medan han stod där, så stannade en polisbil till och en korpulent polisman klev ur bilen.
- Hallå där!
Konstapeln bar en uniform med vaddkrage och på huvudet hade han den pälsbrättade varianten av polismössa. Håret var kortklipp, nästan snaggat, och liknande ett tjockt lager utav kritstoft. Ansiktet var täckt utav likadant kritstoft i form utav millimeterslångt skäggstubb.
- Hallå där, ropade konstapeln igen.
Stefan tittade upp, där han stod och undersökte Volvons framruta. Var det honom de tilltalade?
- Menar ni mej, utbrast han.
- Ja, just ni, ja. Försöker ni stjäla bilen?
- Stjäla?
- Ja, sa polismannen barskt. Bara, för att bilen står slarvigt parkerad, så innebär det ju inte, att föraren vill gynna biltjuvar. Försvinn genast härifrån, så skall jag se emellan fingrarna den här gången.
Stefan förstod ingenting. Insinuerade den uniformerade konstapeln, att Stefan försökte stjäla sin egen bil? Vad var meningen? Polisbilen körde upp på den närliggande gräsplätten och de två patrullerande tjänstemännen klev ur och vandrade fram till Björkman, som liknande ett frågetecken i ansiktet.
- Jamen, det är ju min EGEN bil, försäkrade klassföreståndaren förnärmat.
Missförståndet var dock uppklarat ganska snabbt, då den ordningsamme Stefan hade färdbeviset med sig i fordonets handskfack. Poliserna bad om ursäkt, men anmärkte stillsamt om, att parkeringen var i slarvigaste laget.
- Ja, det beror på några snöbollskastande slynglar, svarade Stefan till försvar.
När han förklarat alltihop för polismännen, så förstod de genast, hur det låg till. De berättade sedan, att de just letade efter några bråkmakare till ungar, som brukade hoppa på isen på Åmåls-ån bara för skoj skull.
- De fattar inte, hur farligt det är, menade den vithårige polisen. Om isen brister, så finns det ingen möjlighet att komma upp i första taget. Det är ju DJUPT på det stället.
- Det är bara bra det, sa klassföreståndaren hårt tillbaka. Då blir det en slyngel mindre i Åmål.
Han klev in i bilen, stängde dörren och startade motorn, när väl snöröjningen och poliserna var avklarade.
- Hrmf, muttrade han, för sig själv.
Ligistfasoner, tänkte han. Inte sysslade HAN med sådant, när han var barn. Kasta snöboll på bilar och hoppa på isar. Nej, han fann förströelse i enklare och mer ofarliga nöjen såsom: Modellera, Lego och eventuellt ett och annat modellplan, som han klistrade ihop utav lim och balsaträ.