Meduzaland

Eftersom jag inte får skriva i den stora Fredagstråden, antagligen Rex som hittat på nåt jävelskap, så känner jag mej nödsakad att citera och svara på ett inlägg i en egen tråd här.

GH:

Ännu en anledning så god som någon till att inte bo i villa. Det räcker inte med lån, räntor, amorteringar, reparationer och jävelskap. Det blir bränslekostnader också!
Den moderna mannen bor i lägenhet inne i stan. Så är det bara.

Och vad tror du din jävla skokartong värms upp med och vem betalar för det om inte du?

Ja jag tillhör ju också de mobbades fredags skara

GH kanske inte har någon värme, han gillar ju kyla.

Det är inte alls jag! Jag tror det är nån som är avis på att jag har den överlägset längsta tråden på Meduzaland som är sabotören.

JW:

Och vad tror du din jävla skokartong värms upp med och vem betalar för det om inte du?

Jovisst, men jag kommer ju ändå aldrig upp i sådana summor som villaägare. Jag kanske betalar i hyra vad ni betalar i värme varje kvartal!
Jag har en hyra på 2 500 kr i månaden, bor mitt i stan och blir det något fel så ringer jag bara till vaktis och får det åtgärdat.
Slå det om du kan!
När jag var sambo så bodde jag nästan lika billigt, 4 000 som vi delade på. I ett trevligt bostadsområde nära centrum, på tionde våningen med vidunderlig utsikt och badplats femhundra meter bort. Också rätt så oslagbart.
Det gäller att ordna det för sig JW!

Vänta bara JW, jag har levt ditt liv en gång i tiden. I början känns det nytt och spännande men jag lovar, du kommer att tröttna på skiten. Vips så har du fyllt fyrtio, åren går och du kommer på dig själv med att du lever exakt samma liv som dina föräldrar. Det blir liksom inget mer och sedan är det slut.
Det kan få vem som helst att börja fundera och till slut så drar man iväg från hela skiten i jakt på något som man ändå aldrig kommer att hitta. Men man försöker i alla fall.
Hajar du vad jag menar?

Nog för att jag känner dig väl,men nu fattar inte ens jag vad du menar? Blir det nån skillnad för att du går och knör i en etta?

Rex:

Nej, inte bättre och inte sämre. Men man slipper utgifterna, jobbet och ansvaret och så finns fortfarande hoppet kvar för något som jag själv inte kan definiera. Men inte fan gick man som ung och drömde och fantiserade om ditt eller mitt liv, eller hur? Man hoppades på något annat, något unikt, något fantastiskt.

Nä,det tror jag inte att jag gjorde,inte vad jag vet.

Rex:

Men va fan, hade du inga drömmar? Ville du inte bli något? Fantiserade du aldrig om ära, rikedom och berömmelse?
Drömde du aldrig om att verkligen bli någon som tillförde något?
Ville du inte ha äventyr, vackra kvinnor, främmande länder och ekonomiskt oberoende?

Ville du bli medelålders gubbe med trist jobb som alla andra?
I helvete JAG ville!

Funderade nog inte över sånt när jag var helt ung,det tror jgag faktiskt inte att du gjorde heller om jag skall vara helt ärlig.....du talade aldrig om nåt sånt iaf?

Nä,det är nog mest en efterhandskonstruktion tror jag.

Rex:

Absolut inte! Det är ingen efterhandskonstruktion. Det var därför jag aldrig orkade stanna kvar någon längre tid på något jobb och jag minns när jag var tjugo, då gav jag under en period upp fullständigt. Jobbade inte på ett år. Såg ingen mening med skiten. Såg ingen mening med något.
1985 var nog det mörkaste och mest hopplösa året i mitt liv. Våren 86 tog jag mig i kragen. Som du minns så hörde ingen av mig på tre år. Jag var försvunnen. Jag var iväg och jobbade lite här och där, prövade på skollivet, det sög monsterkuk. Tog nya jobb men jag insåg då att det var så livet var. Det blev inte märkvärdigare. Det kändes tungt men jag försökte kompensera med nya miljöer och nya jobb hela tiden. Det hjälpte inte.
Nu har jag förlika mig. Men så fan att det var det här jag drömde om!

Jo,jo,jag vet,men att du sögs in i ett hopplöst mörker pga du hoppades på nåt "bättre" är svårt att begripa,det brukar inte funka så i den åldern,den typen av regrets brukar komma senare i livet.

Ungdomar är av naturen mer sorglösa. Det är ju just det du alltid prisar,en paradox på min ära.

Rex:

Jo, du har rätt. Sorglös var jag periodvis men ibland så kom verkligheten ikapp. Speciellt runt tjugo, det var då jag märkte att alla runt mig började planlägga sina liv, även om de nog var omedvetna om det.
Jag ville inte planlägga någonting. Jag såg inte meningen med att jobba med något jag avskydde resten av mitt liv, bygga upp något som ingen skulle skriva några visor om i framtiden osv.
Jag ville något speciellt, men jag visste fan inte vad. Jag visste bara att jag ville bli NÅGOT, annars sket jag i det.
Jag ville inte bli någon vanlig jävla arbetande familjefar. Sådana fanns det tillräckligt utav och ingen av dem verkade skratta när de gick till jobbet eller ens kom hem från jobbet.

Sådana som har lyckats i livet, som har blivit något är t ex kända musiker, politiker, författare, konstnärer m.m. Allt annat är ju bara ett stort misslyckande. Jag jobbar, jag har familj och villa. WOW liksom...

Nej,du har rätt,inget WOW med det,men vafan,det är ju sånt livet är helt enkelt....

Rex:

Ja, och det är det som är en sådan stor besvikelse. Därför sket jag i alltihop och försöker göra det bästa av situationen. Därför har jag slopat, skulder, lån, ansvar och hemmajobb.
Jag går till mitt arbete, betalar mina få räkningar och det får räcka. Även om inget blev som man drömde om så vill jag i alla fall att livet ska vara så bekvämt som möjligt.
Och så gillar jag att ha pengar på banken!

Jamen det är ju i vilket fall billigare OCH en en investering att äga sitt boende. Det vet du också.