Dagdrömmar från förr...
Posted: 20 Mar 2005, 23:15
Ok, jag börjar med att lägga ut en novell som är av det mer "seriösa" slaget. Anledningen till att jag inte har lagt ut den tidigare under "min" avdelning är att jag inte tyckte att den passade in här på Meduza. Men nu är det ju lite skillnad.
Den franska straffången Papillon överlevde sina år i total isolering genom att drömma sig bort, han skapade sig en egen värld av sina dagdrömmar. Utan den förmågan så hade han med största sannolikhet blivit tokig och gått under i tristess och meningslöshet.
1972 började jag i grundskolan och jag förstod redan vid första lektionen att det skulle krävas stora portioner fantasi för att stå ut i de följande nio åren. Jag satt alltid och stirrade ut genom fönstret eller glodde tomt rakt ut i luften. Jag lärde mig att fly undan dårskapen med dagdrömmar och min fantasi var vapnet mot allt vad påtvingad kunskap och umgänge hette.
Min lärarinna rabblade bokstäver och siffror.
-"A som i aaapa!"
När man är ett barn så har man ett barns dagdrömmar.
Jag svingade mig i lianerna tillsammans med Tarzan, jag krigade mot indianer i Texas och ibland så kom jag till skolan som Världens Starkaste Skolpojke och gav klassens översittare stryk medans flickorna tittade beundrande på mig.
Jag hade inget favoritämne, allt var ointressant. Allt var idiotiskt.
Som bänkkamrat hade jag en flicka som hette Lotta. Det var min lärarinna som hade satt mig intill henne. Kanske trodde hon att Lotta skulle ha ett positivt inflytande på min kunskapstörst, vad vet jag?
Lotta hade till skillnad mot mig ett favoritämne.
-"Jag tycker matte är roligast!"
Upplyste hon mig om. Jag glodde på henne som om hon inte var riktigt klok. Att sitta intill någon som tyckte att höjden av nöje var att lägga ihop äpplen och bananer så att man kom fram till en förutbestämd summa skrämde mig. Sådan ville jag inte bli och det var tydligen sådan man skulle vara för att passa in i skolan.
-"Fröken! Kan jag få sitta någon annanstans?"
Det fick jag inte.
Lotta talade om för mig att hon ville bli lärainna när hon blev stor samt visade mig sin Fem-I-Toppenlista på ämnen som hon hade tejpat upp på insidan av skolbänkens lock. Lotta var helt klart galen.
Jag satt kvar i klassrummet under rasten och gjorde min egen Fem-I-Bottenlista. Efter varje ämne skrev jag "BLÄ!", "RÖVEN", "TVI!" och "SKIT!" Jag kompletterade med att rita en nidbild på våran lärainna längst ned på papperet. "Frökenfanskapet" skrev jag under med stora versaler.
Jag tejpade upp den under bänklocket precis som Lotta hade gjort och visade den för henne så fort hon kom tillbaka från rasten.
-"Fröken!"
Skrek Lotta och räckte upp handen.
Efter den gången så tillbringade jag mer tid ute i korridoren än i mitt klassrum under mitt första skolår. Det passade mig utmärkt, då fick jag vara ifred och kunde drömma mig bort utan några störande moment i form av enfaldiga läsövningar (jag kunde läsa innan jag började skolan) eller förhör på någon matteläxa som jag ändå aldrig hade gjort. Jag har faktiskt inget minne av att jag tog hem någon läxbok överhuvudtaget under hela min skoltid. Inga bestraffningar bet på mig, jag satt ju redan av ett nioårigt straff, det kunde inte bli värre. Jag satt redan fast i skiten.
Andra klass. Det började som vanligt. Lektionerna avlöste varandra, det ena meningslösa ämnet efter det andra. Jag föll omedelbart i koma och drömde mig bort till platser som denna värld aldrig kunde mäta sig med. Jag var på Liseberg med ett magiskt biljetthäfte som aldrig tog slut, jag hjälpte polisen med att sätta dit bovar och banditer och jag badade i Amazonas. Ibland så kunde jag bli återkallad till verkligheten av min lärarinna som helt plötsligt slängde åt mig en fråga om något som jag inte hade någon aning om. Jag var helt frånvarande och visste aldrig om vi hade svenska, matematik, geografi eller något annat. Jag brukade chansa vilt.
-"Det är ett verb! Klarälven! fem gånger fem är tjugofem!"
Ibland vägrade jag helt enkelt bara att svara eller också sa jag att jag inte visste och att jag sket fullkomligt i det.
-"Borde inte fröken veta det?"
Kunde jag också fråga vilket lockade fram en hel del skratt från de andra ungarna.
Jag hade blivit tvingad till en plats där jag inte ville vara bland människor som inte tyckte om mig. De kunde hålla mig fången i nio år och det var det inte så mycket att göra åt men de skulle inte lyckas med att få in någon kunskap i min hjärna. Varje blankt läxförhör och prov jag lämnade in såg jag som en seger. Inga hot, kvarsittningar, örfilar eller samtal med min mor hjälpte. Jag var tillfångatagen av svensk skolplikt, jag såg mig som en krigsfånge hos skolstyrelsen och det enda jag behövde göra var att uppge mitt namn, personnummer och bostadsadress. Jag gick i andra klass, min förhörsledare hette Karin och tortyren bestod av multiplikationstabeller, blockflöjtslektioner och engelska glosor. Jag hade åtta år kvar att sitta av och jag gav mig fan på att klara mig ur det med förståndet i behåll.
När jag skulle börja i tredje årskurs så blev jag förflyttade till en särskild klass som kallades "Specialen". Det var en mycket liten klass, jag vill minnas att vi bara var sex stycken av blandad ålder. Här samlades de som av olika anledningar inte gick att ha i de andra klasserna. Flera utav mina nya klasskamrater var kanske inte förståndshandikappade men de var i alla fall snubblande nära gränsen. Killen som blev min bänkkamrat var säkert tolv år fyllda och satt fortfarande och formade varje bokstav med läpparna samtidigt som han långsamt skrev sitt namn. En annan snubbe som hette Martin blev ofta stående i något hörn av skolgården och tog sig på kuken långt efter att det hade ringt in och en flicka som hette Fia brukade gärna - till vår lärarinnas förskräckelse - lyfta på kjolen och visa trosorna för alla som bad henne.
Ingen av oss skulle någonsin beskrivas som begåvad inför en stolt mamma under ett föräldramöte. Vi skulle aldrig få några guldstjärnor i våra skrivhäften och om våra föräldrar ville stoltsera med att ha avlat släktens första akademiker så fick de nog skynda på med tillverkningen av en ny unge för i våra hjärnor hände inte mycket, inget som hade med studier att göra i alla fall. Vi hade inga ambitioner av att få dricka av kunskapens källa. Vi visste inte ens var den låg och vi sket i det. Hade någon visat oss så hade vi skyllt på att vi inte hade några muggar och skulle vi någon gång råka få i oss en kallsup av misstag så kräktes vi upp det så fort vi kunde.
Jag tillbringade resten av lågstadiet och hela mellanstadiet i den här miljön. Det var sjuttiotal och det flummeri som vi idag kan skörda frukterna utav hade brutit ut med full kraft. Inga krav ställdes och så länge vi inte tände eld på skolan eller slog ihjäl varandra så blev vi i stort sett lämnade ifred.
I fyra år, ända fram till högstadiet så tilläts jag att drömma mig bort utan avbrott. Jag han med att resa till varenda planet i vårt solsystem tur och retur, jag körde formel-1 och vann vartenda lopp och när hela Sverige följde Clark Olofssons rymmarturné på radion så hängde jag på, jag rånade banker och körde flyktbilar i rasande fart genom städer och byar. Sweet spelade på Hovet i Stockolm och Brian ställde till med skandal genom att skita i en champagnehink under ett vilt efterparty. Jag var inte sämre utan hakade på i mina dagdrömmerier. Jag var gitarrhjälte, jag var den nya Jimi Hendrix och vart jag än spelade så blev det upplopp. Jag spydde på journalister, bad alla fara åt helvete och satt på huk och sket över gitarren mitt inför en massa skrikande fans på ett slutsålt Skandinavium.
I min fantasi var jag en hårding, jag var en äventyrare, jag var en konstnär som skapade stor konst och en kille som folk beundrade men i det verkliga livet så var jag en mes som ständigt var livrädd för att åka på stryk.
Den franska straffången Papillon överlevde sina år i total isolering genom att drömma sig bort, han skapade sig en egen värld av sina dagdrömmar. Utan den förmågan så hade han med största sannolikhet blivit tokig och gått under i tristess och meningslöshet.
1972 började jag i grundskolan och jag förstod redan vid första lektionen att det skulle krävas stora portioner fantasi för att stå ut i de följande nio åren. Jag satt alltid och stirrade ut genom fönstret eller glodde tomt rakt ut i luften. Jag lärde mig att fly undan dårskapen med dagdrömmar och min fantasi var vapnet mot allt vad påtvingad kunskap och umgänge hette.
Min lärarinna rabblade bokstäver och siffror.
-"A som i aaapa!"
När man är ett barn så har man ett barns dagdrömmar.
Jag svingade mig i lianerna tillsammans med Tarzan, jag krigade mot indianer i Texas och ibland så kom jag till skolan som Världens Starkaste Skolpojke och gav klassens översittare stryk medans flickorna tittade beundrande på mig.
Jag hade inget favoritämne, allt var ointressant. Allt var idiotiskt.
Som bänkkamrat hade jag en flicka som hette Lotta. Det var min lärarinna som hade satt mig intill henne. Kanske trodde hon att Lotta skulle ha ett positivt inflytande på min kunskapstörst, vad vet jag?
Lotta hade till skillnad mot mig ett favoritämne.
-"Jag tycker matte är roligast!"
Upplyste hon mig om. Jag glodde på henne som om hon inte var riktigt klok. Att sitta intill någon som tyckte att höjden av nöje var att lägga ihop äpplen och bananer så att man kom fram till en förutbestämd summa skrämde mig. Sådan ville jag inte bli och det var tydligen sådan man skulle vara för att passa in i skolan.
-"Fröken! Kan jag få sitta någon annanstans?"
Det fick jag inte.
Lotta talade om för mig att hon ville bli lärainna när hon blev stor samt visade mig sin Fem-I-Toppenlista på ämnen som hon hade tejpat upp på insidan av skolbänkens lock. Lotta var helt klart galen.
Jag satt kvar i klassrummet under rasten och gjorde min egen Fem-I-Bottenlista. Efter varje ämne skrev jag "BLÄ!", "RÖVEN", "TVI!" och "SKIT!" Jag kompletterade med att rita en nidbild på våran lärainna längst ned på papperet. "Frökenfanskapet" skrev jag under med stora versaler.
Jag tejpade upp den under bänklocket precis som Lotta hade gjort och visade den för henne så fort hon kom tillbaka från rasten.
-"Fröken!"
Skrek Lotta och räckte upp handen.
Efter den gången så tillbringade jag mer tid ute i korridoren än i mitt klassrum under mitt första skolår. Det passade mig utmärkt, då fick jag vara ifred och kunde drömma mig bort utan några störande moment i form av enfaldiga läsövningar (jag kunde läsa innan jag började skolan) eller förhör på någon matteläxa som jag ändå aldrig hade gjort. Jag har faktiskt inget minne av att jag tog hem någon läxbok överhuvudtaget under hela min skoltid. Inga bestraffningar bet på mig, jag satt ju redan av ett nioårigt straff, det kunde inte bli värre. Jag satt redan fast i skiten.
Andra klass. Det började som vanligt. Lektionerna avlöste varandra, det ena meningslösa ämnet efter det andra. Jag föll omedelbart i koma och drömde mig bort till platser som denna värld aldrig kunde mäta sig med. Jag var på Liseberg med ett magiskt biljetthäfte som aldrig tog slut, jag hjälpte polisen med att sätta dit bovar och banditer och jag badade i Amazonas. Ibland så kunde jag bli återkallad till verkligheten av min lärarinna som helt plötsligt slängde åt mig en fråga om något som jag inte hade någon aning om. Jag var helt frånvarande och visste aldrig om vi hade svenska, matematik, geografi eller något annat. Jag brukade chansa vilt.
-"Det är ett verb! Klarälven! fem gånger fem är tjugofem!"
Ibland vägrade jag helt enkelt bara att svara eller också sa jag att jag inte visste och att jag sket fullkomligt i det.
-"Borde inte fröken veta det?"
Kunde jag också fråga vilket lockade fram en hel del skratt från de andra ungarna.
Jag hade blivit tvingad till en plats där jag inte ville vara bland människor som inte tyckte om mig. De kunde hålla mig fången i nio år och det var det inte så mycket att göra åt men de skulle inte lyckas med att få in någon kunskap i min hjärna. Varje blankt läxförhör och prov jag lämnade in såg jag som en seger. Inga hot, kvarsittningar, örfilar eller samtal med min mor hjälpte. Jag var tillfångatagen av svensk skolplikt, jag såg mig som en krigsfånge hos skolstyrelsen och det enda jag behövde göra var att uppge mitt namn, personnummer och bostadsadress. Jag gick i andra klass, min förhörsledare hette Karin och tortyren bestod av multiplikationstabeller, blockflöjtslektioner och engelska glosor. Jag hade åtta år kvar att sitta av och jag gav mig fan på att klara mig ur det med förståndet i behåll.
När jag skulle börja i tredje årskurs så blev jag förflyttade till en särskild klass som kallades "Specialen". Det var en mycket liten klass, jag vill minnas att vi bara var sex stycken av blandad ålder. Här samlades de som av olika anledningar inte gick att ha i de andra klasserna. Flera utav mina nya klasskamrater var kanske inte förståndshandikappade men de var i alla fall snubblande nära gränsen. Killen som blev min bänkkamrat var säkert tolv år fyllda och satt fortfarande och formade varje bokstav med läpparna samtidigt som han långsamt skrev sitt namn. En annan snubbe som hette Martin blev ofta stående i något hörn av skolgården och tog sig på kuken långt efter att det hade ringt in och en flicka som hette Fia brukade gärna - till vår lärarinnas förskräckelse - lyfta på kjolen och visa trosorna för alla som bad henne.
Ingen av oss skulle någonsin beskrivas som begåvad inför en stolt mamma under ett föräldramöte. Vi skulle aldrig få några guldstjärnor i våra skrivhäften och om våra föräldrar ville stoltsera med att ha avlat släktens första akademiker så fick de nog skynda på med tillverkningen av en ny unge för i våra hjärnor hände inte mycket, inget som hade med studier att göra i alla fall. Vi hade inga ambitioner av att få dricka av kunskapens källa. Vi visste inte ens var den låg och vi sket i det. Hade någon visat oss så hade vi skyllt på att vi inte hade några muggar och skulle vi någon gång råka få i oss en kallsup av misstag så kräktes vi upp det så fort vi kunde.
Jag tillbringade resten av lågstadiet och hela mellanstadiet i den här miljön. Det var sjuttiotal och det flummeri som vi idag kan skörda frukterna utav hade brutit ut med full kraft. Inga krav ställdes och så länge vi inte tände eld på skolan eller slog ihjäl varandra så blev vi i stort sett lämnade ifred.
I fyra år, ända fram till högstadiet så tilläts jag att drömma mig bort utan avbrott. Jag han med att resa till varenda planet i vårt solsystem tur och retur, jag körde formel-1 och vann vartenda lopp och när hela Sverige följde Clark Olofssons rymmarturné på radion så hängde jag på, jag rånade banker och körde flyktbilar i rasande fart genom städer och byar. Sweet spelade på Hovet i Stockolm och Brian ställde till med skandal genom att skita i en champagnehink under ett vilt efterparty. Jag var inte sämre utan hakade på i mina dagdrömmerier. Jag var gitarrhjälte, jag var den nya Jimi Hendrix och vart jag än spelade så blev det upplopp. Jag spydde på journalister, bad alla fara åt helvete och satt på huk och sket över gitarren mitt inför en massa skrikande fans på ett slutsålt Skandinavium.
I min fantasi var jag en hårding, jag var en äventyrare, jag var en konstnär som skapade stor konst och en kille som folk beundrade men i det verkliga livet så var jag en mes som ständigt var livrädd för att åka på stryk.