Fotnot: Efternamnet Nilfisk kommer ju ifrån företaget med samma namn. I, Åmål, så skall detta företag läggas ner och flyttas till Ungern vilket har medfört, att arbetslösheten ökat ännu mer i denna småstad.
NIKLAS NILFISKS KAMP.
Eller hur samhället kapade min odlade framtidsdröm vid rötterna.
Niklas Nilfisk hette en pigg och glad yngling. Han var uppfostrad på gammaldags vis med mycket kärlek från familjen, men nästan ingen alls kärlek från köpta dagmammor, fritidshem eller dagis. Ända sedan sina tidiga barnsben, så fick Niklas Nilfisk lära sig, att Sverige var ett bra land och man måste jobba hårt, för att kunna få respekt och lön från samhället. Samhället var det stora, stora nät, som hölls samman utav de två stora giganterna högst upp: Marknaden och Politiken. Religionen hade också varit med, som den tredje giganten, men blev nerknuffad från piedestalen, när Sverige gick med i EU och marknaden krävde plats för två. Den gamle Nilfisk, som hette Nils i förnamn, hade jobbat sedan 15-årsålder på ett svarveri, men var numera förtidspensionerad p.g.a. ryggskada. Svarveriet var också nerlagt i Sverige och uppbyggt igen utomlands, där underbetalda arbetare gjorde svarveri. På sin sons realexamen, så tog fadern honom i handen och sade mycket sakligt och rejält:
- Nu min son. Nu skall du ut i arbetslivet och bli en kugghjul i det stora maskineriet. Nu skall samhället ordna ett bra jobb för dej, för det är samhällets egna skyldighet. Vi betalar skatt för sådant. Och jag har betalat skatt i hela mitt arbetsliv och det är över 45-år det.
Nils såg på Niklas med stolta ögon och man kunde se på den äldre mannen, att det han sade, det sade han av livserfarenhet och orden kom direkt från hjärtat.
Niklas Nilfisk hängde upp sin realmössa på en krok i pojkrummet och gick, redan, dagen efter ut i vida världen, för att söka sig ett jobb. Han hade alltid drömt om, att få bli snickare. Därför gjorde han precis, som sin fader, och gick till ortens egen lokala snickerifirma. Ett litet skjul på Brysselgatan 7. Ägaren hette visst Silvia Borgholm. 16-årige Niklas Nilfisk klev in på hennes kontor och satte sig ner i besökarstolen. Silvia Borgholm tittade upp från ett nummer utav: Veckans Affärer och krävde, att få veta ynglingens ärende.
- Mitt namn är Niklas Nilfisk. Jag skulle gärna vilja ha jobb här.
Silvia Borgholm drog på smilbanden. Hon skakade på huvudet stumt.
- Jag har alltid drömt om, att få bli snickare, fortsatte Niklas Nilfisk.
Kvinnan flinade brett.
- Ni kanske vill se mina betyg? Jag har högsta betyg i träslöjd.
Nu började kvinnan skratta hysteriskt över gossens naiva syn på samhället. Han trodde uppenbarligen, att det bara var, att stövla in på en arbetsplats, visa betyg och sedan helt sonika få en anställning. Niklas Nilfisk förstod inte det roliga i sammanhänget. Silvia Borgholm skrattade, så tårarna sprutade. När hon äntligen sansade sig, så fick hon torka ögonen med en röd papperservett. När hon torkade kinden, så följde det med en stor flaga lös plast, för hon var nämligen plastikopererad, hela hon.
- Min lilla gosse. Tror du verkligen, att du kan stövla in från gatan och få ett jobb, som snickare?
- Javisst, det gjorde ju min far.
Kvinnan gav ifrån sig ett flatskratt igen, så silikonet började läcka ut från det ena bröstet, som syntes tydligt i den kraftiga urringningen. Hon var nämligen också påfylld i barmen med extratillägg. Hon skakade på huvudet och sade cyniskt och realistiskt:
- Men det var ju länge sen. Tiderna har ändrats. Vart har du bott? I en håla i skogen?
- Vart skall man gå, om man skall få ett hyggligt jobb då, undrade Niklas Nilfisk.
- Till arbetsförmedlingen, så klart.
- Men jag vill inte jobba på arbetsförmedlingen, försökte Niklas Nilfisk förklara. Jag vill ju bli snickare. Det har varit min stora dröm sedan jag var en liten parvel. Jag har högsta betyg i träslöjd.
Silvia Borgholm sneglade längtande efter tidningen: Veckans affärer.
- Men, för Jesu namn, du måste gå till arbetsförmedlingen. Dom skall ordna, så du får jobb, sa hon.
- Får jag jobb, om jag går till arbetsförmedlingen?
- Nä, men du måste gå dit ändå. Så är liksom samhällets regler.
Niklas Nilfisk blev därför iväg skickad till arbetsförmedlingen. Det var ett stort hus, som samtidigt var ett hyreshus. Utanför huvudingången, på nedervåningen, fanns en stor metallskylt. Skylten var fäst på insidan utav fönsterglaset, så inte ligister skulle få chansen, att riva sönder metallskylten. Där kunde man läsa: Öppet alla dagar utom: måndag, tisdag, onsdag, lördag och söndag. Lyckligtvis, så var det torsdag. Niklas Nilfisk kunde alltså med gott samvete trava upp till övervåningen på huset, där Arbetsförmedlingen fanns. Det var en liten lokal. Halva lokalen fylldes upp utav stora datamaskiner, där man kunde leta efter jobb via Internet, m.m. Det fanns åtta personer, förutom Niklas, i den trånga lokalen. Sex utav dem satt parkerade vid varsin dator och de andra två satt på varsin stol i det s.k. väntrummet utanför ett utav förmedlingens kontor. Wall Dickson, stod det på kontorsdörren. Han satte sig ner på en ledig stol och hade de två besökarna framför sig. Den ene hade en långrock på sig och luktade kraftigt av snus. Den andre satt och sov, bekvämt lutad mot väggen, med armarna i kors över bröstet. Den vakne tittade upp från sin tidning och avlade ett allmänt vänligt: Tjäna, till ynglingen, som nyss kommit uppför trapporna.
- Är det första gången du är här, undrade mannen i långrock.
- Javisst, hur kunde du gissa det, sporde Niklas Nilfisk nyfiket.
Den andre vek ihop tidningen och lade den i tidningsstället bredvid sig.
- Du ser förväntansfull ut, svarade han melankoliskt.
- Javisst, det skall bli härligt, att få arbete.
Den andre rotade runt i långrocken. Från ytterfickans understa foder, tog han fram en snusdosa och gjorde det obligatoriska skakandet utav det lilla föremålet, så snusen skulle luckras upp till mer kramvänlig konsistens.
- Då får du allt prata med datorerna där borta, sa han.
- Prata med datorerna?
- Ja, det är såkallade självbetjäning idag.
- Men det stod ju på skylten att
Mannen i långrock skrockade och spottade ut den begagnade snusen från överläppen. Den ploppade ner i en papperskorg och blev liggande där bland alla hopskrynklade formulärpapper. Därefter öppnade han dosan och började krama ny pris.
- Den där skylten ja. Den gäller bara, om du dyker upp före klockan nio. Dom har nämligen expeditionstid bara två timmar i veckan, på det här stället.
Niklas Nilfisk tittade på sin klocka.
- Och nu är klockan fem över.
Mannen i långrock nickade och samlade ihop en spottklyscha i munnen. Den spottade han ut i samma papperskorg. Den nya snusprillan stoppades in i överläppen och han borstade av sig det överflödiga snuset från fingrarna. Då öppnades kontorsdörren och en liten man med glasögon och plufsiga kinder kom ut från rummet. Denne man gick promenerande över väntrummets golv och försvann i dörren mittemot. Det gick någon minut innan Niklas Nilfisk vågade fråga:
- Vem var det där?
- Det var Wall Dickson. Han är arbetsförmedlingsrepresentant.
- Men jag tyckte ni sa, att ingen brukade vara här efter klockan nio, sa ynglingen mäkta förvånad.
- Jag SA, att de inte har betjäning här efter klockan nio, men folk är naturligtvis här. Dom är här fem dagar i veckan, men jobbar bara två timmar. Det är jävla bra ordnat det.
Besviken över besöket på arbetsförmedlingen, så återvände Niklas Nilfisk hem till sitt hem på Per-Albinsgatan 8 och lade sig, för att sova, i pojkrummet. Samhällets verkliga liv stämde inte alls överens med hans far, Nils, stora lovordsförklaringar om Sveriges vänlighet med hela tunnland fulla utav manna. Han somnade till slut och drömde sig bort till den underbara världen. Han såg sig själv, som en fullärd snickare med egen firma. Han bodde också i ett trevligt litet rött hus med vita knutar på landet tillsammans med en söt och mycket älskvärd fru, som väntade första barnet. I garaget stod ett splitter ny Mercedes Benz årsmodell 1966 (hur nu en sådan kunde vara splitter ny, men så var det.) Han vaknade emellertid tidigt nästa morgon och åt sin vanliga filmjölk med havrefras. Men när han skulle ge sig iväg till skolan, så kom han ju på, att han inte längre gick i skolan. En stor besvikelse. Hans far sov fortfarande och hans mor hade redan hastat iväg till jobbet, ty hon arbetade på ett bageri. Hela veckan gick förbi honom och han tjänade inga pengar och föräldrarna fick inte längre något barnbidrag, eftersom sonen slutat skolan.
Niklas Nilfisk kamp.
-
retepnoslack
- Levertransplanterad
- Posts: 1503
- Joined: 01 Dec 2004, 14:34
- Location: Åmål, Dalslands enda stad.
- Contact:
-
retepnoslack
- Levertransplanterad
- Posts: 1503
- Joined: 01 Dec 2004, 14:34
- Location: Åmål, Dalslands enda stad.
- Contact:
Niklas Nilfisk kamp.
På torsdag klev han upp redan halv sex, för att riktigt komma först, och gav sig iväg till det stora Arbetsförmedlinghuset igen. Det var inte särskilt vackert väder, för att vara i juni. Det blåste kallt och himlen var grå, likt aska. När han kom in, så kunde han äntligen komma in till arbetsförmedlaren Wall Dickson. Han blev placerad i en manchester gäststol medan Dickson själv satte ner sin stuss i en höj och sänkbar kontorsstol i skinn med reglerbar böjning på ryggstödet. Han kikade över glasögonen på ynglingen, medan han studerade betygen från grundskolan. Till slut tog han av sig glasögonen och slängde betygen framför sig på skrivbordet med en mycket arrogant gest.
- Nej, det här duger inte, sa han kort och gott.
- Vad är det, som inte duger, frågade Niklas Nilfisk förvånat.
- Betygen duger inte.
- Men jag vill ju bara arbeta, som snickare, sa Niklas Nilfisk.
Dickson betraktade pojken med en skum blick. Man kunde utläsa tankarna: Är gossen inte klok i huvudet, ur hans ögon.
- Ni har ju inte läst kommunikation, sa han.
- Kommunikation?
- Nej, sånt saknas från era skolreferenser. Likaså. Samhällsorientering, Aktiebörsmarknadsföring förståelse för Europeiska Unionen samt framförallt: Kunskap inom problematiken inom den belgiska underförståelseekonomi.
- Jag förstod inte ett ord, mumlade Niklas Nilfisk.
- Nej, det kan mycket väl förstå, sa Wall Dickson konstaterande.
Han synade pojken under den lilla lugg han hade och tillade med professionell psykning:
- Ni har ju inte läst kommunikation.
- Vad skall jag göra då?
- Jag kan rekommendera, att ni går gymnasieutbildning på fyra år, sedan får vi se.
Niklas Nilfisk fick två dussin broschyrer med reklam för diverse program och linjer på gymnasiet. Han plockade ut de nämnda ämnena, som herr Dickson hade flyktigt sagt, och tog också en fyraårskurs i utvärdering utav den kommunala sektorns problematik. Fyra år gick och Niklas Nilfisk pluggade för fullt. Det var svårt, men likt Pandora med asken, så lät han hela tiden hoppet få regera. Han drömde om den egna snickerifirman i framtiden. På studentexamen, så mottog han det lysande betyget och hade precis fyllt: 20-år. Hans pappa hade redan jobbat fem år, när han var i hans ålder.
Glad i hågen, gick han till Arbetsförmedlingshuset och träffade åter igen arbetsutdelare: Wall Dickson. Dock hade denne glömt bort Niklas Nilfisk.
- Vem är ni då?
Niklas Nilfisk hade inte ens hunnit få av sig sin skinande vita studentmössa. Han kom in på kontoret och lämnade formidabelt över betygen till Dickson. Mannen fick skyla sina ögon, för studentmössans bländande vita färg klarade hans ömtåliga ögon inte av. Hur som helst, så tittade han igenom betygen med ett Ointetsägande hummande.
- Nå, nu är jag väl fullt utbildad, sa Niklas Nilfisk.
- Nja, det är inte riktigt SÅ det går till här på arbetsförmedlingen, mumlade Dickson.
Han gick ut från kontoret och stängde dörren efter sig. Den unge mannen satt kvar och väntade. Minuterna gick. Klockan inne på kontoret tickade på. När det gått en timme, så kom arbetsförmedlaren tillbaka, nu med en kopp kaffe i handen. I mungiporna, kunde den uppmärksamme urskilja smulor från wienerbröd. Den sorten med vaniljkräm och pärlsocker. Wall Dickson satte ner koppen framför sig och tittade ner i betygen och sade utdraget:
- Jo, det jag tänkte säja var, att .
Han glansiga ögon fick syn på klockan och han sade högt och bestämt:
- Nej, det får vi ta nästa gång. Nu är klockan en minut över nio, så nu får ni gå.
Besviket traskade Niklas Nilfisk därifrån.
På natten, i pojkrummet, så drömde han igen. Han såg sig själv tillsammans med sin hustru och första barnet hade nyss fötts. Stugan var däremot inte lika röd och vit längre. Färgen hade visst flagnat lite på sina ställen. Trädgården var också delvis övervuxen med allehanda ogräs. Mercedesen var heller inte i toppskick längre. Växellådan knakade otäck, när man lade in backen på maskineriet. En ny vecka gick förbi. Inga pengar kom in till varken föräldrarna eller sonen fick in någonting till familjens hushållskassa. Nästa torsdag, så hade Arbetsförmedlingen satt upp en ny skylt vid Entrén. Öppet endast måndagar, stod det. Niklas Nilfisk fick alltså snällt återvända hem och vänta till måndagens sedvanliga infinnande i början på varje vecka. Den kom mycket riktigt, men på måndag hade en ny lapp satts upp nere i Arbetsförmedlingens entré. Där stod: Funkade inte så bra med bytet utav dag. Arbetsförmedlingen har därför stängt fram till 10.e september, för att planera en ny dag. Det var en hel månad fram till tionde september och Niklas Nilfisk gick hemma mest och drog i den vanliga outhärdliga slentrianen. En dag kom det ett brev till honom. Han var inkallad till mönstring inför den annalkade militärtjänstgöringen. Han for till Karlstad och avklarade den tvådagliga kontrollen utav: hälsa, psyke samt kunskaper inom det militära.
Den 10: september återvände han dock till Arbetsförmedlingshuset, travade uppför trappan och in på arbetsutdelare Wall Dickson. Mannen satt och drack kaffe och lade en patiens framför sig på skrivbordet.
- Vem är ni, frågade han högljutt, när Niklas Nilfisk kom in på kontoret, stängde dörren efter sig och satte sig ner i stolen.
- Jag var här och visade mina betyg för lite mer än en månad sedan och jag skulle så gärna vilja bli snickare. Ni studerade mina meriter, betygsmässigt, och sade, att jag mycket väl skulle kunna ha en chans, att bli det jag ville bli.
- Nä, jag sa, att VI FÅR SE, grymtade Wall Dickson buttert, när hans vaga minne återvänt.
Niklas Nilfisk lämnade fram sina betyg för andra gången och arbetsutdelaren tittade igenom dem. Han avbröt läsningen då och då endast för, att titta på klockan. Uppenbarligen ville han, att klockan skulle gå fortare.
- Har ni körkort, frågade han häftigt.
- Nej.
- Det skall ni HA, annars kan ni ju inte praktisera inom snickararbetet. Hur skulle det se ut? Ni kommer åkande på cykel till kunderna. Eller kanske på rullskridskor kanske. Nä, sånt betackar man sej för. JAG skulle då aldrig anlita en sådan kuf, skall ni veta. Skaffar ni körkort, så kan jag kanske bevilja er ett jobb på någon liten, liten, liten snickerifirma.
På det lilla hoppet, så ryckte Niklas Nilfisk in i det militära och var utposterad i Vilhelmina. Där kröp han runt i buskar, lekte militär och övade sig på, att mörda utlänningar. Där tog han också körkort. Han position krävde, att man måste ha körkort. Så han tog det, rätt och slätt. Både för vanlig personbil, jeep samt stor lastbil. På nätterna sov han oroligt. Hans underbara framtidsdröm hade börjat smaka alltmer fadd. Nu hade han två barn, som båda hade problem med lärarna i skolan. Stugan var inte längre vacker, utan det var bara ett vanligt ruckel i någon stinkande storstadsförort med nära till både soptipp och reningsverk. Alltför nära. Det luktade dynga varje dag, som natt. Mercedesen var inte längre någon Mercedes utan en gammal risig Lada årsmodell 88 tillverkad i en variant utav koncentrationsläger i Sibirien. Han mådde inte så bra. Men när han äntligen var klar, så hade han fyllt 21-år och hans far hade jobbat i sex år, när han var i hans ålder.
Det var riktigt kallt, när Niklas Nilfisk återvände till Arbetsförmedlingshuset. Fast nu hade ett nytt meddelande kommit upp nere vid husets ingång. Han läste högt för sig själv: Arbetsförmedlingen stängd p.g.a. reparation. öppnar igen tionde oktober nästa år.
Ja, vad skulle man göra. Det var bara, att gå hem till pojkrummet och börja vänta. Dagarna gick och Niklas Nilfisk började känna sig alltmer disträ. Han hade ingenting, att göra. Detta bidrog till, att han också lade på sig flera kilos övervikt. Han var plufsig och 22-år, när han åter igen traskade iväg till den, numera, så välkända byggnaden. Nu hade hans far jobbat i sju år, när han hade varit i hans ålder. Det var torsdag och den unge mannen vandrade uppför trapporna och träffade ännu en gång Wall Dickson, som numera hade odlat skepparkrans och skaffat sig kontaktlinser. Kaffet var dock kvar i hans last. En kopp rykande hett sådant stod nämligen på hans skrivborde, medan han försökte få Idioten att gå ut. Som vanligt, så hade herr Dickson glömt, vem ynglingen var.
- Vem är ni? Har ni avtalad tid?
- Jag har varit här och pratat med er, till och från, i sju år och nu vill jag väldigt gärna ha arbete. Det var visst tal, om ett snickaryrke.
Tonen lät inte lika ljus och luftig längre, när Niklas Nilfisk pratade. Trots hans unga ålder, hade han börjat bli alltmer bitter. Hans glänste liksom inte i sin uppenbarelse längre. Han hade färgglada kläder, men såg grå ut ändå.
Wall Dickson fick se betygen ytterligare en gång. Han mumlade några ohörbara svordomar och ropade plötsligt till:
- Har ni tagit körkort! Det krävs! En snickare måste ha körkort. Sånt är ett vanligt standarkrav. Om man inte har körkort, så anlitar snickerifirmorna istället folk från Ukraina, som HAR körkort och dessutom arbetar mycket, mycket billigare än svenska arbetare.
- Nej, det här duger inte, sa han kort och gott.
- Vad är det, som inte duger, frågade Niklas Nilfisk förvånat.
- Betygen duger inte.
- Men jag vill ju bara arbeta, som snickare, sa Niklas Nilfisk.
Dickson betraktade pojken med en skum blick. Man kunde utläsa tankarna: Är gossen inte klok i huvudet, ur hans ögon.
- Ni har ju inte läst kommunikation, sa han.
- Kommunikation?
- Nej, sånt saknas från era skolreferenser. Likaså. Samhällsorientering, Aktiebörsmarknadsföring förståelse för Europeiska Unionen samt framförallt: Kunskap inom problematiken inom den belgiska underförståelseekonomi.
- Jag förstod inte ett ord, mumlade Niklas Nilfisk.
- Nej, det kan mycket väl förstå, sa Wall Dickson konstaterande.
Han synade pojken under den lilla lugg han hade och tillade med professionell psykning:
- Ni har ju inte läst kommunikation.
- Vad skall jag göra då?
- Jag kan rekommendera, att ni går gymnasieutbildning på fyra år, sedan får vi se.
Niklas Nilfisk fick två dussin broschyrer med reklam för diverse program och linjer på gymnasiet. Han plockade ut de nämnda ämnena, som herr Dickson hade flyktigt sagt, och tog också en fyraårskurs i utvärdering utav den kommunala sektorns problematik. Fyra år gick och Niklas Nilfisk pluggade för fullt. Det var svårt, men likt Pandora med asken, så lät han hela tiden hoppet få regera. Han drömde om den egna snickerifirman i framtiden. På studentexamen, så mottog han det lysande betyget och hade precis fyllt: 20-år. Hans pappa hade redan jobbat fem år, när han var i hans ålder.
Glad i hågen, gick han till Arbetsförmedlingshuset och träffade åter igen arbetsutdelare: Wall Dickson. Dock hade denne glömt bort Niklas Nilfisk.
- Vem är ni då?
Niklas Nilfisk hade inte ens hunnit få av sig sin skinande vita studentmössa. Han kom in på kontoret och lämnade formidabelt över betygen till Dickson. Mannen fick skyla sina ögon, för studentmössans bländande vita färg klarade hans ömtåliga ögon inte av. Hur som helst, så tittade han igenom betygen med ett Ointetsägande hummande.
- Nå, nu är jag väl fullt utbildad, sa Niklas Nilfisk.
- Nja, det är inte riktigt SÅ det går till här på arbetsförmedlingen, mumlade Dickson.
Han gick ut från kontoret och stängde dörren efter sig. Den unge mannen satt kvar och väntade. Minuterna gick. Klockan inne på kontoret tickade på. När det gått en timme, så kom arbetsförmedlaren tillbaka, nu med en kopp kaffe i handen. I mungiporna, kunde den uppmärksamme urskilja smulor från wienerbröd. Den sorten med vaniljkräm och pärlsocker. Wall Dickson satte ner koppen framför sig och tittade ner i betygen och sade utdraget:
- Jo, det jag tänkte säja var, att .
Han glansiga ögon fick syn på klockan och han sade högt och bestämt:
- Nej, det får vi ta nästa gång. Nu är klockan en minut över nio, så nu får ni gå.
Besviket traskade Niklas Nilfisk därifrån.
På natten, i pojkrummet, så drömde han igen. Han såg sig själv tillsammans med sin hustru och första barnet hade nyss fötts. Stugan var däremot inte lika röd och vit längre. Färgen hade visst flagnat lite på sina ställen. Trädgården var också delvis övervuxen med allehanda ogräs. Mercedesen var heller inte i toppskick längre. Växellådan knakade otäck, när man lade in backen på maskineriet. En ny vecka gick förbi. Inga pengar kom in till varken föräldrarna eller sonen fick in någonting till familjens hushållskassa. Nästa torsdag, så hade Arbetsförmedlingen satt upp en ny skylt vid Entrén. Öppet endast måndagar, stod det. Niklas Nilfisk fick alltså snällt återvända hem och vänta till måndagens sedvanliga infinnande i början på varje vecka. Den kom mycket riktigt, men på måndag hade en ny lapp satts upp nere i Arbetsförmedlingens entré. Där stod: Funkade inte så bra med bytet utav dag. Arbetsförmedlingen har därför stängt fram till 10.e september, för att planera en ny dag. Det var en hel månad fram till tionde september och Niklas Nilfisk gick hemma mest och drog i den vanliga outhärdliga slentrianen. En dag kom det ett brev till honom. Han var inkallad till mönstring inför den annalkade militärtjänstgöringen. Han for till Karlstad och avklarade den tvådagliga kontrollen utav: hälsa, psyke samt kunskaper inom det militära.
Den 10: september återvände han dock till Arbetsförmedlingshuset, travade uppför trappan och in på arbetsutdelare Wall Dickson. Mannen satt och drack kaffe och lade en patiens framför sig på skrivbordet.
- Vem är ni, frågade han högljutt, när Niklas Nilfisk kom in på kontoret, stängde dörren efter sig och satte sig ner i stolen.
- Jag var här och visade mina betyg för lite mer än en månad sedan och jag skulle så gärna vilja bli snickare. Ni studerade mina meriter, betygsmässigt, och sade, att jag mycket väl skulle kunna ha en chans, att bli det jag ville bli.
- Nä, jag sa, att VI FÅR SE, grymtade Wall Dickson buttert, när hans vaga minne återvänt.
Niklas Nilfisk lämnade fram sina betyg för andra gången och arbetsutdelaren tittade igenom dem. Han avbröt läsningen då och då endast för, att titta på klockan. Uppenbarligen ville han, att klockan skulle gå fortare.
- Har ni körkort, frågade han häftigt.
- Nej.
- Det skall ni HA, annars kan ni ju inte praktisera inom snickararbetet. Hur skulle det se ut? Ni kommer åkande på cykel till kunderna. Eller kanske på rullskridskor kanske. Nä, sånt betackar man sej för. JAG skulle då aldrig anlita en sådan kuf, skall ni veta. Skaffar ni körkort, så kan jag kanske bevilja er ett jobb på någon liten, liten, liten snickerifirma.
På det lilla hoppet, så ryckte Niklas Nilfisk in i det militära och var utposterad i Vilhelmina. Där kröp han runt i buskar, lekte militär och övade sig på, att mörda utlänningar. Där tog han också körkort. Han position krävde, att man måste ha körkort. Så han tog det, rätt och slätt. Både för vanlig personbil, jeep samt stor lastbil. På nätterna sov han oroligt. Hans underbara framtidsdröm hade börjat smaka alltmer fadd. Nu hade han två barn, som båda hade problem med lärarna i skolan. Stugan var inte längre vacker, utan det var bara ett vanligt ruckel i någon stinkande storstadsförort med nära till både soptipp och reningsverk. Alltför nära. Det luktade dynga varje dag, som natt. Mercedesen var inte längre någon Mercedes utan en gammal risig Lada årsmodell 88 tillverkad i en variant utav koncentrationsläger i Sibirien. Han mådde inte så bra. Men när han äntligen var klar, så hade han fyllt 21-år och hans far hade jobbat i sex år, när han var i hans ålder.
Det var riktigt kallt, när Niklas Nilfisk återvände till Arbetsförmedlingshuset. Fast nu hade ett nytt meddelande kommit upp nere vid husets ingång. Han läste högt för sig själv: Arbetsförmedlingen stängd p.g.a. reparation. öppnar igen tionde oktober nästa år.
Ja, vad skulle man göra. Det var bara, att gå hem till pojkrummet och börja vänta. Dagarna gick och Niklas Nilfisk började känna sig alltmer disträ. Han hade ingenting, att göra. Detta bidrog till, att han också lade på sig flera kilos övervikt. Han var plufsig och 22-år, när han åter igen traskade iväg till den, numera, så välkända byggnaden. Nu hade hans far jobbat i sju år, när han hade varit i hans ålder. Det var torsdag och den unge mannen vandrade uppför trapporna och träffade ännu en gång Wall Dickson, som numera hade odlat skepparkrans och skaffat sig kontaktlinser. Kaffet var dock kvar i hans last. En kopp rykande hett sådant stod nämligen på hans skrivborde, medan han försökte få Idioten att gå ut. Som vanligt, så hade herr Dickson glömt, vem ynglingen var.
- Vem är ni? Har ni avtalad tid?
- Jag har varit här och pratat med er, till och från, i sju år och nu vill jag väldigt gärna ha arbete. Det var visst tal, om ett snickaryrke.
Tonen lät inte lika ljus och luftig längre, när Niklas Nilfisk pratade. Trots hans unga ålder, hade han börjat bli alltmer bitter. Hans glänste liksom inte i sin uppenbarelse längre. Han hade färgglada kläder, men såg grå ut ändå.
Wall Dickson fick se betygen ytterligare en gång. Han mumlade några ohörbara svordomar och ropade plötsligt till:
- Har ni tagit körkort! Det krävs! En snickare måste ha körkort. Sånt är ett vanligt standarkrav. Om man inte har körkort, så anlitar snickerifirmorna istället folk från Ukraina, som HAR körkort och dessutom arbetar mycket, mycket billigare än svenska arbetare.
-
retepnoslack
- Levertransplanterad
- Posts: 1503
- Joined: 01 Dec 2004, 14:34
- Location: Åmål, Dalslands enda stad.
- Contact:
Niklas Nilfisk kamp.
- Jag HAR körkort, sa Niklas Nilfisk och lämnade över det nämnda till mannen.
Denne tittade snabbt på det och tuggade luft med munnen. Han letade efter nya ord. Han sökte efter nya argument. Undanflykter, som skulle leda honom bort från arbetet, att behöva leta reda på ett arbete till den unge mannen. Till slut utropade han glädjestrålande:
- Javisst, till vanlig personbil ja, men ni kan inte köra personbil. Ni kan inte lasta in alla penslar och färgburkar och kvastar i en vanlig personbil. Vart skall ni själv sitta i så fall, när all utrustning tar upp all plats? Skall ni sitta på taket kanske? Eller under motorhuven och spela schack med motorn? Vem skall styra då? Färgpytsen kanske? Nej, lastbilskörkort skall det minsann vara.
Han rättade på ryggen och tog en klunk kaffe från koppen.
- Men körkortet gäller för lastbil också, sa Niklas Nilfisk.
Dickson slängde en kvick blick på körkortet och sanningen bekräftades i det hastiga. Han satt förbittrad en kort stund och nöp sig i skägget. Till slut, så lyfte han telefonluren och ringde ett samtal. Medan Niklas Nilfisk väntade, så talade herr Dickson med någon på telefon. Efter ungefär tio minuter, så lade arbetsförmedlaren på telefonen och sade:
- Det gick visst bra i alla fall. Vi har nämligen fått ett bidrag utav kommunen, som skulle kunna betala en bidragslön på en praktikplats. Vart vill ni praktisera?
Antingen spelade han idiot, eller också var han helt flängd i skallen. Niklas blev arg och röt:
- Jag har sagt det flera gånger och det borde ni ha fattat. Jag skulle vilja jobba på en snickerifirma. Jag vet inte, hur många gånger jag har sagt det!
- Vill och vill. Här vills ingenting. Ni får ta, vad ni får. Dyk upp här nästa vecka. Vi får pengarna på måndag. Dyk upp på torsdag, som vanligt, så skall vi se, vad vi kan göra.
Så Niklas Nilfisk fick gå hem igen. Han somnade i sitt pojkrum och hörde sina föräldrar prata ute i vardagsrummet. De diskuterade sin fullvuxne son. De pratade om, varför inte sonen flyttade hemifrån någon gång. Och varför fick aldrig pojken något jobb? Han hade nämligen inte förklarat för sina föräldrar, att det inte var hans fel. Han somnade och drömde sin vanliga framtidsscenario. Men nu hade hans båda ungar vuxit upp och blivit knarkare båda två. Huset var förfallet och hustrun hade varit otrogen med grannen. Trädgården var längre inte någon trädgård, utan en asfalterad parkeringsplats tillhörande det stora shoppingcentret intill. Bilen, i garaget, var inte längre en bil, utan en gister gammal traktor.
När Niklas Nilfisk kom till Arbetsförmedlingen, så hade arbetsförmedlare Wall Dickson redan gjort av med alla pengar. Den unge mannen ertappade honom ute vid kaffeautomaten och fick höra det sorgliga beskedet. Det visade sig, att Wall Dickson hade sju stycken släktingar, som behövde jobb och nu hade han gett bort alla stödpengar till dessa istället. Niklas Nilfisk visste inte, om han skulle skratta eller gråta. Wall Dickson fyllde på kaffe från kaffeautomaten och sade med självklar röst:
- Men jag kan rekommendera, att ni går en kurs på Komvux. Då får ni också studiebidrag.
Han hade fyllt 23-år och hans far hade jobbat i åtta år, när denne varit i hans ålder. Oerhört bitter, sökte Niklas Nilfisk in till Komvux, där han träffade rektorn. Han anmälde sig till en fyraårig kurs i snickeri, som skulle äga rum i Göteborg. När han studerade, så fick han också tillgång till studiebidrag igen, men ville inte ta något lån p.g.a. den höga räntan etc. etc. Han pluggade igen, fast han egentligen var trött på alltihop. På helgerna gjorde han någonting, som han aldrig hade gjort förut. Han gick till systembolaget och köpte ut en 75:e brännvin till sig själv. Varje helg samma rutin. Efter den hemska läxläsningen, låg han på sitt pojkrum och halsade sprit. I början hade han blandat ut det med dricka, men det sista året, så hade han blivit så härdad, att han kunde dricka alkoholen direkt ur flaskan, Outblandat. Sakta men säkert drack han sig till alkoholistens stadium. När han slutligen var klar med skolan, så var han nästan helt och hållet nerkörd i smutsen. Hans hygien hade tagit vissa smällar och han stapplade iväg till arbetsförmedlingen utmärglad och spritluktande. Han var nu 27-år och hans fader, Nils, hade redan hunnit med 12-år i arbetslivet, när han var i hans ålder. Tiden hade gått, också i Arbetsförmedlingshuset. Wall Dickson hade bl.a. rakat av sig allt skägget och gått tillbaka till de gamla hederliga glasögonen igen. Söndertrasad satt Niklas Nilfisk i väntrummet och bläddrade i ett nummer utav: Jobbsökerkurser för alla. Han hostade då och då, eftersom han hade börjat få problem med bronkiterna. De tålde inte riktigt kylan, där ute. När han satt där, så kom någon muntert visslande uppför trapporna. Niklas Nilfisk fick en liten tår i ögonvrån, när han skådade en yngling. Blond och vacker med ett leende på läpparna. Ynglingen kunde väl inte vara äldre än 16-år och han skulle ut i arbetslivet efter skolans studier. Niklas Nilfisk såg sig själv komma uppför trapporna och sätta sig i väntrummet med en tidning framför sig. Vad visste denna unga pojke, som arbetslöshetens gissel. Ingenting, naturligtvis. Men han själv visste bättre nu. Han log i mjugg och insåg, att nu var det han, som var den erfarne arbetessökaren och hade lärt sig utav samhällets hårda regler. När det äntligen var hans tur, så gick han in på kontoret och lämnade fram intyget, att han hade läst fyra år på Komvux. Det blev, som vanligt. Wall Dickson hummade, tittade igenom intyget, verkade läsa emellan raderna och avlade det vanliga beskedet:
- Vi har inga pengar till er praktikplats.
- Men jag har ju för höge farao gått varenda jävla utbildning, som finns, gormade Niklas Nilfisk.
- Tyvärr, sa arbetsutdelaren och tog en klunk kaffe. Däremot kan jag ge er en remiss till socialförvaltningen.
- Socialbidrag, utropade Niklas Nilfisk förskräckt.
Det flimrade framför hans rödsprängda ögon. Socialbidrag ville han inte alls ha. Det var någonting för lodisar. Alkoholister med invärtes och utvärtes skador. Socialbidrag var något skamligt, det hade i alla fall hans far sagt. Då gick det med ens upp för honom. Han hade ju blivit en lodis själv. Hans luktade inte särskilt gott. Han var orakad och liknade nog en riktig tjomme. Hans kropp hade börjat ta stryk. Han var alkoholist och nu, när han inte studerade, så måste han ju bara ha någon form utav inkomst, så han skulle kunna köpa sitt brännvin.
- Det heter inte socialbidrag längre, informerade den fullärde Wall Dickson. Det heter Arbetsunderstöd. Tyvärr, så är det ungefär två års väntetid.
Niklas Nilfisk fick en stor 50-kilosvikt i huvudet. Åtminstone, så kändes det så rent mentalt. Han stapplade ut från kontoret, över väntrummets golv och in på toaletten. Där tittade han sig länge i spegeln. Han hade inte fyllt trettio ännu, men liknade redan ett människovrak. Alkoholens biverkningar hade klöst sig fast i hans anletsdrag och gett honom rynkor. Alla år utav studier, nästan dygnslånga i sträck, inomhus, hade brutit ner hans immunförsvar, så han blev lätt sjuk och gjorde illa sig med vrickningar och stukningar. Nu skulle han få vänta två år till.
Han vandrade hem i den kalla förmiddagen och låste in sig på sitt pojkrum och grät. Alla hans drömmar gick åt skogen. Arbetslösheten tog knäcken på honom. Han ville göra nytta. Han hade stolthet inom sig. Han ville bli en kugg i ett utav de stora maskinerierna. Han ville bli, som pappa Nils. Han ville arbeta. Han ville skaffa familj och barn. När Niklas Nilfisk till slut somnade, så drömde han mardrömmar. Framtidsdrömmarna hade demolerats och en outhärdlig mara hade förvridigt alla vackra bilder till hemska. Hans fru bedrog honom. Han var heller inte far till sina egna barn. Det rödmålade huset med vita knutar var nu bara en massa av trasiga bjälkar. Hans egna barn hade knarkat ihjäl sig och överallt på hans gård stod det stinkande bilar på evig, evig, evig tomgång.
Åren gick. De två åren förlängdes till tre år. Bitter och söndersliten, både mentalt och socialt vandrade han uppför trappan till Arbetsförmedlingen, för det slutgiltiga beskedet. Den var torsdag, klockan var halv åtta och han var nu 30-år. Hans far hade tillbringat 15-år i arbetslivet vid 30-års ålder och Niklas Nilfisk hade inte ens fått lukta på ett arbete. Nu skulle det i alla fall bli av, trodde han. Han vandrade uppför trapporna, som verkade bli alltmer tungpromenerade efter varje besök. Han kom in till Wall Dickson, som nu hade lagt sig till med mustasch och fått en finare telefon, som var kopplat direkt till hans öra i form utav en hörlur samt en liten mikrofon intill munnen. På så sätt, så behövde han inte ens lyfta på någon telefonlur, när det ringde. Niklas Nilfisk stöp ner i den manchesterklädda gäststolen och andades mycket tungt. Mitt på bordet låg ett stort rött kuvert med Socialförvaltningens stämpel på. Wall Dickson öppnade byrålådan och plockade fram en brevkniv utav mässing. Den använde han, då han sprättade upp brevet och tog fram ett A3-papper, som var vikt. Han läste det finstilta och kliade sig i håret av bryderi. Han talte:
- Jaha, herr Nilfisk. Ni kan nog inte få något arbetsunderstöd heller, för kommunen har varit tvungen, att spara in, för att underskottet skall minska. Vi har nämligen fått hit ett 60-tal flyktningar till våran kommun, som givetvis måste komma i förstahand också. Men visst kan ni få en praktikplats.
Denne tittade snabbt på det och tuggade luft med munnen. Han letade efter nya ord. Han sökte efter nya argument. Undanflykter, som skulle leda honom bort från arbetet, att behöva leta reda på ett arbete till den unge mannen. Till slut utropade han glädjestrålande:
- Javisst, till vanlig personbil ja, men ni kan inte köra personbil. Ni kan inte lasta in alla penslar och färgburkar och kvastar i en vanlig personbil. Vart skall ni själv sitta i så fall, när all utrustning tar upp all plats? Skall ni sitta på taket kanske? Eller under motorhuven och spela schack med motorn? Vem skall styra då? Färgpytsen kanske? Nej, lastbilskörkort skall det minsann vara.
Han rättade på ryggen och tog en klunk kaffe från koppen.
- Men körkortet gäller för lastbil också, sa Niklas Nilfisk.
Dickson slängde en kvick blick på körkortet och sanningen bekräftades i det hastiga. Han satt förbittrad en kort stund och nöp sig i skägget. Till slut, så lyfte han telefonluren och ringde ett samtal. Medan Niklas Nilfisk väntade, så talade herr Dickson med någon på telefon. Efter ungefär tio minuter, så lade arbetsförmedlaren på telefonen och sade:
- Det gick visst bra i alla fall. Vi har nämligen fått ett bidrag utav kommunen, som skulle kunna betala en bidragslön på en praktikplats. Vart vill ni praktisera?
Antingen spelade han idiot, eller också var han helt flängd i skallen. Niklas blev arg och röt:
- Jag har sagt det flera gånger och det borde ni ha fattat. Jag skulle vilja jobba på en snickerifirma. Jag vet inte, hur många gånger jag har sagt det!
- Vill och vill. Här vills ingenting. Ni får ta, vad ni får. Dyk upp här nästa vecka. Vi får pengarna på måndag. Dyk upp på torsdag, som vanligt, så skall vi se, vad vi kan göra.
Så Niklas Nilfisk fick gå hem igen. Han somnade i sitt pojkrum och hörde sina föräldrar prata ute i vardagsrummet. De diskuterade sin fullvuxne son. De pratade om, varför inte sonen flyttade hemifrån någon gång. Och varför fick aldrig pojken något jobb? Han hade nämligen inte förklarat för sina föräldrar, att det inte var hans fel. Han somnade och drömde sin vanliga framtidsscenario. Men nu hade hans båda ungar vuxit upp och blivit knarkare båda två. Huset var förfallet och hustrun hade varit otrogen med grannen. Trädgården var längre inte någon trädgård, utan en asfalterad parkeringsplats tillhörande det stora shoppingcentret intill. Bilen, i garaget, var inte längre en bil, utan en gister gammal traktor.
När Niklas Nilfisk kom till Arbetsförmedlingen, så hade arbetsförmedlare Wall Dickson redan gjort av med alla pengar. Den unge mannen ertappade honom ute vid kaffeautomaten och fick höra det sorgliga beskedet. Det visade sig, att Wall Dickson hade sju stycken släktingar, som behövde jobb och nu hade han gett bort alla stödpengar till dessa istället. Niklas Nilfisk visste inte, om han skulle skratta eller gråta. Wall Dickson fyllde på kaffe från kaffeautomaten och sade med självklar röst:
- Men jag kan rekommendera, att ni går en kurs på Komvux. Då får ni också studiebidrag.
Han hade fyllt 23-år och hans far hade jobbat i åtta år, när denne varit i hans ålder. Oerhört bitter, sökte Niklas Nilfisk in till Komvux, där han träffade rektorn. Han anmälde sig till en fyraårig kurs i snickeri, som skulle äga rum i Göteborg. När han studerade, så fick han också tillgång till studiebidrag igen, men ville inte ta något lån p.g.a. den höga räntan etc. etc. Han pluggade igen, fast han egentligen var trött på alltihop. På helgerna gjorde han någonting, som han aldrig hade gjort förut. Han gick till systembolaget och köpte ut en 75:e brännvin till sig själv. Varje helg samma rutin. Efter den hemska läxläsningen, låg han på sitt pojkrum och halsade sprit. I början hade han blandat ut det med dricka, men det sista året, så hade han blivit så härdad, att han kunde dricka alkoholen direkt ur flaskan, Outblandat. Sakta men säkert drack han sig till alkoholistens stadium. När han slutligen var klar med skolan, så var han nästan helt och hållet nerkörd i smutsen. Hans hygien hade tagit vissa smällar och han stapplade iväg till arbetsförmedlingen utmärglad och spritluktande. Han var nu 27-år och hans fader, Nils, hade redan hunnit med 12-år i arbetslivet, när han var i hans ålder. Tiden hade gått, också i Arbetsförmedlingshuset. Wall Dickson hade bl.a. rakat av sig allt skägget och gått tillbaka till de gamla hederliga glasögonen igen. Söndertrasad satt Niklas Nilfisk i väntrummet och bläddrade i ett nummer utav: Jobbsökerkurser för alla. Han hostade då och då, eftersom han hade börjat få problem med bronkiterna. De tålde inte riktigt kylan, där ute. När han satt där, så kom någon muntert visslande uppför trapporna. Niklas Nilfisk fick en liten tår i ögonvrån, när han skådade en yngling. Blond och vacker med ett leende på läpparna. Ynglingen kunde väl inte vara äldre än 16-år och han skulle ut i arbetslivet efter skolans studier. Niklas Nilfisk såg sig själv komma uppför trapporna och sätta sig i väntrummet med en tidning framför sig. Vad visste denna unga pojke, som arbetslöshetens gissel. Ingenting, naturligtvis. Men han själv visste bättre nu. Han log i mjugg och insåg, att nu var det han, som var den erfarne arbetessökaren och hade lärt sig utav samhällets hårda regler. När det äntligen var hans tur, så gick han in på kontoret och lämnade fram intyget, att han hade läst fyra år på Komvux. Det blev, som vanligt. Wall Dickson hummade, tittade igenom intyget, verkade läsa emellan raderna och avlade det vanliga beskedet:
- Vi har inga pengar till er praktikplats.
- Men jag har ju för höge farao gått varenda jävla utbildning, som finns, gormade Niklas Nilfisk.
- Tyvärr, sa arbetsutdelaren och tog en klunk kaffe. Däremot kan jag ge er en remiss till socialförvaltningen.
- Socialbidrag, utropade Niklas Nilfisk förskräckt.
Det flimrade framför hans rödsprängda ögon. Socialbidrag ville han inte alls ha. Det var någonting för lodisar. Alkoholister med invärtes och utvärtes skador. Socialbidrag var något skamligt, det hade i alla fall hans far sagt. Då gick det med ens upp för honom. Han hade ju blivit en lodis själv. Hans luktade inte särskilt gott. Han var orakad och liknade nog en riktig tjomme. Hans kropp hade börjat ta stryk. Han var alkoholist och nu, när han inte studerade, så måste han ju bara ha någon form utav inkomst, så han skulle kunna köpa sitt brännvin.
- Det heter inte socialbidrag längre, informerade den fullärde Wall Dickson. Det heter Arbetsunderstöd. Tyvärr, så är det ungefär två års väntetid.
Niklas Nilfisk fick en stor 50-kilosvikt i huvudet. Åtminstone, så kändes det så rent mentalt. Han stapplade ut från kontoret, över väntrummets golv och in på toaletten. Där tittade han sig länge i spegeln. Han hade inte fyllt trettio ännu, men liknade redan ett människovrak. Alkoholens biverkningar hade klöst sig fast i hans anletsdrag och gett honom rynkor. Alla år utav studier, nästan dygnslånga i sträck, inomhus, hade brutit ner hans immunförsvar, så han blev lätt sjuk och gjorde illa sig med vrickningar och stukningar. Nu skulle han få vänta två år till.
Han vandrade hem i den kalla förmiddagen och låste in sig på sitt pojkrum och grät. Alla hans drömmar gick åt skogen. Arbetslösheten tog knäcken på honom. Han ville göra nytta. Han hade stolthet inom sig. Han ville bli en kugg i ett utav de stora maskinerierna. Han ville bli, som pappa Nils. Han ville arbeta. Han ville skaffa familj och barn. När Niklas Nilfisk till slut somnade, så drömde han mardrömmar. Framtidsdrömmarna hade demolerats och en outhärdlig mara hade förvridigt alla vackra bilder till hemska. Hans fru bedrog honom. Han var heller inte far till sina egna barn. Det rödmålade huset med vita knutar var nu bara en massa av trasiga bjälkar. Hans egna barn hade knarkat ihjäl sig och överallt på hans gård stod det stinkande bilar på evig, evig, evig tomgång.
Åren gick. De två åren förlängdes till tre år. Bitter och söndersliten, både mentalt och socialt vandrade han uppför trappan till Arbetsförmedlingen, för det slutgiltiga beskedet. Den var torsdag, klockan var halv åtta och han var nu 30-år. Hans far hade tillbringat 15-år i arbetslivet vid 30-års ålder och Niklas Nilfisk hade inte ens fått lukta på ett arbete. Nu skulle det i alla fall bli av, trodde han. Han vandrade uppför trapporna, som verkade bli alltmer tungpromenerade efter varje besök. Han kom in till Wall Dickson, som nu hade lagt sig till med mustasch och fått en finare telefon, som var kopplat direkt till hans öra i form utav en hörlur samt en liten mikrofon intill munnen. På så sätt, så behövde han inte ens lyfta på någon telefonlur, när det ringde. Niklas Nilfisk stöp ner i den manchesterklädda gäststolen och andades mycket tungt. Mitt på bordet låg ett stort rött kuvert med Socialförvaltningens stämpel på. Wall Dickson öppnade byrålådan och plockade fram en brevkniv utav mässing. Den använde han, då han sprättade upp brevet och tog fram ett A3-papper, som var vikt. Han läste det finstilta och kliade sig i håret av bryderi. Han talte:
- Jaha, herr Nilfisk. Ni kan nog inte få något arbetsunderstöd heller, för kommunen har varit tvungen, att spara in, för att underskottet skall minska. Vi har nämligen fått hit ett 60-tal flyktningar till våran kommun, som givetvis måste komma i förstahand också. Men visst kan ni få en praktikplats.
-
retepnoslack
- Levertransplanterad
- Posts: 1503
- Joined: 01 Dec 2004, 14:34
- Location: Åmål, Dalslands enda stad.
- Contact:
Niklas Nilfisk kamp.
Han vek ihop kuvertet och tog en slurk kaffe, för kaffekoppen var naturligtvis inne på kontoret i vanlig ordning. Niklas Nilfisk kände, hur det snurrade runt i huvudet på honom. Han hade väntat i sammanlagt fjorton år på ingenting. Alla gick före honom i kön. Det snurrade och vita stjärnor började blixtra runt i rummet. Antingen började han förlora förståndet, eller också, så behövde han påfyllning utav sprit. Arbetsförmedlaren tog fram ett formulär samt penna från översta byrålådan och lämnade försiktigt fram dessa till den arbetssökande.
- Vi kan nog ordna en tillfällig praktikplats på ett snickeri, men något bidrag blir det tyvärr inte. Inte under de första åren i alla fall.
Niklas Nilfisk hade tappat talförmågan. Pressen hade fått hans hjärna, att flyga upp i kosmos och beblanda sig med solsystemets stjärnor och planeter. Wall Dickson sade:
- Det enda, jag har att erbjuda är, att ni jobbar gratis på snickerifirman i två, tre år. Det är inte få skam det heller. Ni får arbetserfarenhet, rent praktiskt och ni får också in en god fot i verksamheten.
Niklas Nilfisk stod nu äntligen vid en bandsåg med skyddshandskar och overall. Ja, overallen var väl kanske inte riktigt stilmässigt med en snickare, men alla på bygget hade en sådan. Han fick nu äntligen god mat, ett eget rum och blev bemött med respekt. Glatt sågade han till en bastant furuplanka och tänkte på lönen, som skulle betalas ut imorgon. Jovisst, han arbetade äntligen och fick riktig lön, som alla andra. Han var äntligen lycklig. Något, som han inte hade varit på mycket länge. Han hade vänner och hade vant sig av med sitt alkoholdrickande. Han fick visserligen inte gå ut, men det gjorde ingenting. Så slutade alltså historien, om Niklas Nilfisk.
Han klarade inte av pressen och den sista arroganta förslaget ifrån Arbetsförmedlaren och samhället. Han hade, efter det sista beskedet tippat över rent psykiskt. Med berått mod, så hade han gripit tag i brevkniven på bordet och genomborrat Wall Dicksons bröst med det vassa kopparföremålet. Nu satt han på anstalten Hall, tio år för mord, och stortrivdes. För Sveriges mest humana sida visas nämligen inom landets fångvård.
- Vi kan nog ordna en tillfällig praktikplats på ett snickeri, men något bidrag blir det tyvärr inte. Inte under de första åren i alla fall.
Niklas Nilfisk hade tappat talförmågan. Pressen hade fått hans hjärna, att flyga upp i kosmos och beblanda sig med solsystemets stjärnor och planeter. Wall Dickson sade:
- Det enda, jag har att erbjuda är, att ni jobbar gratis på snickerifirman i två, tre år. Det är inte få skam det heller. Ni får arbetserfarenhet, rent praktiskt och ni får också in en god fot i verksamheten.
Niklas Nilfisk stod nu äntligen vid en bandsåg med skyddshandskar och overall. Ja, overallen var väl kanske inte riktigt stilmässigt med en snickare, men alla på bygget hade en sådan. Han fick nu äntligen god mat, ett eget rum och blev bemött med respekt. Glatt sågade han till en bastant furuplanka och tänkte på lönen, som skulle betalas ut imorgon. Jovisst, han arbetade äntligen och fick riktig lön, som alla andra. Han var äntligen lycklig. Något, som han inte hade varit på mycket länge. Han hade vänner och hade vant sig av med sitt alkoholdrickande. Han fick visserligen inte gå ut, men det gjorde ingenting. Så slutade alltså historien, om Niklas Nilfisk.
Han klarade inte av pressen och den sista arroganta förslaget ifrån Arbetsförmedlaren och samhället. Han hade, efter det sista beskedet tippat över rent psykiskt. Med berått mod, så hade han gripit tag i brevkniven på bordet och genomborrat Wall Dicksons bröst med det vassa kopparföremålet. Nu satt han på anstalten Hall, tio år för mord, och stortrivdes. För Sveriges mest humana sida visas nämligen inom landets fångvård.
-
ozzman
- Levertransplanterad
- Posts: 4728
- Joined: 27 Jul 2007, 01:49
- Location: Kungliga hufvudstaden
- Contact:
Niklas Nilfisk kamp.
Suveränt skrivet. Och riktigt träffsäkert också.
Rockarn har helt klart fått konkurrens.
Rockarn har helt klart fått konkurrens.
-
retepnoslack
- Levertransplanterad
- Posts: 1503
- Joined: 01 Dec 2004, 14:34
- Location: Åmål, Dalslands enda stad.
- Contact:
Niklas Nilfisk kamp.
Lite konkurens är ju bara nyttigt, var det någon som sa.
Jag minns dock inte VEM.
Jag minns dock inte VEM.
-
Jungbacka Erik
- Site Admin
- Posts: 2475
- Joined: 01 Jan 2001, 01:01
- Location: Vasa - Finland
- Contact:
Niklas Nilfisk kamp.
Jag säger då det. Tänk vilka talanger det finns här på vårt forum. Vi är snart självförsörjande när det gäller humor. 