Det är tidig vårmorgon och Axel Olsson sitter med sin familj vid frukostbordet.
-"Ta ett ägg till!"
Säger Majvor, Axels fru.
-"Ska du ta livet av mig? Vid min ålder är det nyttigare att käka arsenik."
-"Över femtio ååår!"
Skriker Jonas, Axels förståndshandikappade son.
-"Tack för att du påminde mig! Jag hade faktiskt glömt det i ett par minuter men så hojtade du till och fick mig tillbaka till verkligheten. Tack för det. Idiot!"
Denna verklighet håller på att driva Axel till vansinne. Allt är besvärligt och inget har blivit som han hade hoppats. Förra året försökte Axel bryta rutinerna genom att börja odla majs istället för den där förbannade veten och potatisen som han hade fått nog av. Majs var ju något som hans jordbrukande förebilder i Texas och Sydafrika odlade med stor framgång och det var farmare som Axel såg som några slags Superbönder som inte tog skit av någon. Axel ville inte vara sämre. Klimatet är förvisso en smula kyligare i Sverige men han hade läst att de där märkvärdiga bonnjävlarna nere i Skåne odlade majs. Det enda som behövdes var att han hade lite tur med vädret.
Axel såg framför sig hur han spatserade omkring behagligt salongsberusad bland böljande majsfält i solskenet. På fötterna hade han klackjärnsförsedda boots, på huvudet bar han en cowboyhatt och då och då tog han sig en slurk ur sin medhavda whiskyflaska samtidigt som han blossade på sin majskolvspipa. Precis som bönderna i Texas och Transvaal!
Axel har aldrig haft tur så varför skulle han ha det denna gång? Det snöade långt in i maj månad och sedan så fick dalslänningarna uppleva den regnigaste och kyligaste sommaren i mannminne. På dagarna så klafsade Axel omkring ute på åkrarna i gummistövlar och regnrock och ylade av ilska medans regnet strilade från en jämngrå himmel.
Nästan all majs regnade och frös bort. Skörden motsvarade bara en femtedel av vad Axel hade planerat. En kärra med små och ynkliga majskolvar blev det till slut, det var vad den dalsländska jorden hade gett honom efter månader av slit och förhoppningar.
Axel och hans son drog iväg med kärran ut till stora landsvägen i syfte att sälja färska majskolvar till de förbipasserande turisterna. "Färsk svenskodlad majs - tjugo spänn kolven!" Stod det på ett stort handtextat plakat intill vagnen.
Axel Olsson är periodare och ofta så behövs det inte mycket för att han med stor entusiasm ska kasta sig huvudstupa in i en fylleperiod som kan vara i ett par veckor. Det kan räcka med en elräkning eller krånglande harv så är det färdigt. Den här gången hade han råkat ut för något extra orättvist. Kostnaderna för det misslyckade försöket med att odla majs var monumentala. Stora ekonomiska avbräck kräver stora mängder alkohol att bedöva sig med. Axel ramlade med ansiktet före rakt in i den ursinnigaste och längsta fylleperioden i axels femtioåriga historia. Av grannbönderna så kom axels försök till majsodling i framtiden att benämnas som Stora Rotblötan i dubbel bemärkelse.
Få bilister stannar och köper halvrutten majs till överpris av en utvecklingstörd kille i övre tonåren och en vansinnigt berusad bonne med krulligt hår, snickarbyxor och hotfull uppsyn.
Det där har inte Axel glömt ännu. Han minns hur han till slut tvingade både fru och son att äta gammal möglig majs i flera veckor efteråt. Mat är dyrt. Den där jävla majsen kostade honom en hel årsinkomst och var nog den dyraste maten han har bjudit sin familj på i hela sitt liv.
-"Ät med andakt! Dyrare mat serverar de inte ens kuksugarna på den där jävla Nobelmiddagen!"
De svalt en hel vinter tack vara det där jävla experimentet och nu måste han börja odla vete och potatis igen trots att han bad sina gamla inköpare fara och flyga åt helvete förra året. Nu är han tvungen att be om ursäkt och antagligen godta ett - om möjligt - ännu lägre pris för sina varor. Det är inte rättvist! Det får honom att skära tänder av ilska och längta efter sprit.
-"Jag behöver ett glas."
Säger Axel och häller upp ännu ett duralexglas med hembränd sprit. Vårens ankomst är en tid som Axel alltid har firat genom att supa sig till ett ordentligt delirium, terrorisera sina grannar och dra på sig polisanmälningar. Varför bryta ett sådant vinnande koncept?
Det är inte bara den kommande vårsådden och det förbannade slitet under sommaren med grödor som han helst aldrig mer vill befatta sig med som tynger hans sinne denna vår. Det grämer honom att det inte finns någon som kommer att ta över gården efter honom. Jonas är ju bara att glömma, killen är snart tjugo år och kan varken läsa eller torka sig själv i röven. Vem ska ta över gården? Vad i helvete ska Axel göra?
"Om man umgås med vargar börjar man snart att yla" lyder ett gammalt tyskt ordspråk.
1960 började Axel i första klass. Han hade växt upp med sin tokiga far, hade dag och natt fått lyssna till ständiga jeremiader och klagosånger om homosexuella och kommunister. Allt kryddat med svår rasism.
Kommunistskräcken rasade som värst borta i Amerika men en liten gård ute på dalslandsslätten hade det värre. De var en enklav, en oas i en fientlig öken av kommunister och bögar och lika säkert som att svenska politiker prenumererar på Pravda så skulle negrerna från Alabama välla in i Sverige så snart de hade tröttnat på att bli nekade på stadsbussarna i Montgomery. Det visste man ju att kaka söker maka. Revolution och planekonomi var detsamma som negerproblem.
Axels far hette Holger och var en man som inte tålde vare sig motgångar eller sprit. Holgers dåliga humör och mörka och allmänt paranoida människosyn hade troligen sitt ursprung i ett flitigt umgänge med dåligt hembränt och diverse bekämpningsmedel av både känt och okänt ursprung. Hemkokt sprit, mäsk och diverse kemiska substanser hade dubbelvaccinerat Holger mot allt vad sunt förnuft hette.
Axel hade därför inte de bästa förutsättningarna den där augustimorgonen när han klev in på Centralskolans skolgård i Mellerud (ett samhälle som enligt axels far var fullt med sodomiter och kommunister så se för helvete upp).
Det var fiendeland och det var en mycket förvirrad och rädd Axel som satt där vid skolbänken och knep käft när hans lärarinna ropade upp hans namn
Axels krulliga hår och hemmasydda byxor i grå vadmal gjorde inte precis skolstarten lättare. Bröderna Eliasson var värst och missade aldrig ett tillfälle att ge sig på Axel ute på rasterna och här grundades en fiendeskap som skulle vara livet ut. Axel kunde ta dem en och en, då var det inga problem. Axel var bondpojk, storväxt och redan utrustad med stor styrka efter hårt arbete ute på åkrarna men oftast så anföll de honom från två håll och då var Axel helt chanslös.
Inte ens Axels lärarinna hyste några varmare känslor för honom. Han var i och för sig inte till något större besvär under lektionerna, han satt alltid tyst och höll inte på med att dra flickorna i flätorna och kasta suddgummin över hela klassrummet som de andra pojkarna. Men hon tyckte ändå att han var obehaglig. Ofta satt han bara och stirrade tomt framför sig och tanken på att kan kanske var efterbliven hade faktiskt slagit henne i början av terminen. Men han lärde sig snabbt, var faktiskt den första i klassen som lärde sig att läsa och skriva - en kunskap som dessvärre gjorde henne ännu svårare till mods varje gång det var dags för uppsattskrivning. Axel verkade ha en enastående formuleringsförmåga och ett ordförråd som var rent förbluffande med tanke på hans ålder. Hans uppsatser bar rubriker som "Kommunisterna vinner mark!" och "Fackföreningsrörelsen - En studie i bolsjevism".
Varifrån hade pojken fått dessa paranoida vanföreställningar? Det var arbetstvång, beslagtagna gårdar, tvångsanslutningar och partiböcker i en salig röra. Axel fullkomligt bombarderade sin lärarinna med den ena förvirrade uppsatsen efter den andra och när de började övergå i ren rasism och hotfullhet så fick hon nog och ringde upp Axels far vilket inte fick det resultat som hon hade hoppats på.
Det var som om en handgranat exploderade i hennes öra.
Istället för förståelse och engagemang i sin sons skolgång så fick hon sitt livs värsta utskällning där ord och beskrivningar som "negerälskare" och "rövknulleri" skakade om hennes frireligiösa människosyn i grundvalarna. Hon slängde på luren efter några minuter och bestämde sig för att aldrig någonsin mer röra om i det där ormboet av ondska och ren galenskap.
Två dagar senare så fick hon ett par polisanmälningar på halsen som bl a innehöll anklagelser om landsförräderi och olaga hot men ingen tog dem på allvar, allra minst polisen som var vana vid det här laget. Holger Olsson hade polisanmält minst halva kommunen under sitt liv. Troligen så låg han även bakom några anonyma bombhot mot kommunkontoret men bevisen mot Holger Olsson var få. Naturligtvis blånekade han och stämde dem sedan för "olagliga anklagelser" som han kallade det.
Axel Olsson - Vårbruk och gammal kärlek.
-
gammalhardrockare
- Levertransplanterad
- Posts: 5422
- Joined: 01 Jan 1970, 01:00
-
gammalhardrockare
- Levertransplanterad
- Posts: 5422
- Joined: 01 Jan 1970, 01:00
Axel Olsson - Vårbruk och gammal kärlek.
I fjärde klass så händer något som sätter igång en händelsekedja som ger eko ända till våra dagar. Axel blir utslängd från lektionen efter att ha gett sin syn på hur man bäst löser strejken som pågår för fullt borta vid dörrfabriken.
-"Eldkastare fungerar bra i trånga fabriksutrymmen och ska nog få kommunisterna att börja göra rätt för sin orimligt höga lön igen!"
Axel dräller omkring ute på skolgården och ser hur en flicka från parallellklassen trakasseras av ett gäng äldre pojkar från sexan. Anna-Karin är flickans namn. Hon är kanske inte känd som den vassaste nålen i syskrinet. Vid tio års ålder så har hon fortfarande problem med att knyta skorna men hon är bedårande söt och bakom de tjocka glasögonen så kan man skönja den blonda skönhet som hon senare ska växa upp till. Under sjuttiotalet så blir hon känd som tjejen som med ett glatt leende gärna särar på benen för alla karlar som har varit så snälla och kört henne hem från Folkets Park i sina Amazoner och Chevor.
Men nu är det i mitten av sextiotalet och pojkarna som står i en hotfull ring runt henne har allt annat än ömhetsbetygelser att erbjuda henne.
Det finns inte mycket gott i lille Axel, vad han anbelangar så kan de allihopa brinna i kommunisthelvetet men är det något han har svårt för så är det när det är flera mot en. Det är inte bara fegt, han har själv råkat ut för det tillräckligt många gånger och hur otroligt det än verkar; för första gången i livet så känner Axel empati för någon! Han vet vad jävligt det känns och hur ont det gör att få stryk av flera stycken, han kan nästan själv känna det och nu är det en flicka, det svagare könet som kommer att åka dit. Det kan han inte tåla!
-"Ge fan i henne!"
Skriker Axel och springer fram till klungan av pojkar och slår vilt omkring sig. Naturligtvis åker han på fruktansvärt med stryk men Anna-Karin hinner springa iväg och slipper därmed att bli ryckt i flätorna och trynad i någon lövhög.
I flera veckor efteråt går Anna-Karin omkring på skolgården och letar efter Axel. Hon vill gärna tacka honom på något vis. "Är någon snäll mot dig så ska man vara snäll tillbaka". Det är något som hennes föräldrar har präntat in i hennes skalle och hon skulle väldigt gärna vilja vara snäll mot Axel på något vis.
Men hon hittar honom aldrig, antingen sitter han på någon toalett och tjurar eller också smyger han omkring nere vid cykelparkeringen och roar sig med att skära sönder klasskamraternas cykeldäck.
Men Anna-Karin önskar verkligen att hon någon gång ska få vara snäll tillbaka mot Axel.
Många år senare, under mitten av åttiotalet sitter Axel bakom ratten i sin gamla Impala 63:a och dricker sprit på en grusparkering vid Åsebro festplats. Det är dans, tombolor, kokta korvar i bröd och kulörta lampor. Thor-Eriks spelar men naturligtvis så tänker inte Axel gå in. För det första så är det hutlöst dyrt och för det andra så vet han inte vad han ska där att göra? Han känner ingen och eftersom han inte är bög så dansar han inte heller. Han har det bra där han sitter och kan dricka sprit ifred. Ur bilstereon strömmar Chuck Berry och han har sin gamla sköna jeansjacka på sig. Jackans rygg pryds med texten "Don´t mess with the U.S.". Det har Axel själv skrivit med en grov tuschpenna och på fötterna så har han ett par svindyra cowboyboots, ett par äkta "Bonntjyvs" som han har skickat efter från någon jävla utsugarfirma uppe i Stockholm.
Axel har fyllt 32 år och tuffare än så här lär han aldrig bli.
En kvinna i blond kookaburrafrisyr och högklackade skor med glittrande paljetter går förbi Axels bil, det besvärliga underlaget gör att hon vinglar till och hon lutar sig en stund mot Impalans motorhuv.
-"Gå för helvete bort från bilen! Det kan bli märken!"
Skriker Axel och viftar med knytnäven.
-"Axel! Är det Axel Olsson?"
Anna-Karin hoppar genast in i bilen och sätter sig tätt intill Axel vilket får honom att rodna ända upp till hårfästet. Det har aldrig någonsin suttit någon kvinna i hans bil förut. Axel avskyr förändringar och nya situationer, det här var värre än när han tvingades byta ut sin gamla Zetor mot en John Deere. Bilen fylldes med parfymdoft och hela Axels universum tippade på ända. Planeterna i solsystemet bytte plats, natt blev till dag, solen gick upp bortom en tidigare oupptäckt horisont och kuken började stå. Axel hade i hela sitt liv förberett sig för negerupplopp på sin gårdsplan och en invasion av soldater från Röda Armén som slog läger på hans åkrar men det här var i sanning något som han var fullkomligt oförberedd på.
-"Snälla, kör mig hem!"
Säger Anna-Karin och lägger sin hand med långa cerisérosa naglar på Axels ben.
Axel kör som i trance hem till Anna-Karins lilla åretruntbonade sommarstuga som ligger vid Vänerns strandkant. När de kommer fram så vill Anna-Karin bjuda in Axel på lite vin.
-"Vin! Ser jag ut som någon jävla rödvinspimplande kommunist?"
Säger Axel som inte har några som helst erfarenheter av kvinnor och kan därför inte tolka kärleksspelets alla underliga koder och dubbeltydiga budskap.
-"Kom nu!"
Säger Anna-Karin och drar med sig Axel in till sin lilla stuga och sängkammare.
Hon hinner inte ens få av Axels byxor innan han skjuter av första skottet och när hon äntligen har fått honom så långt så att hon kan hjälpa Axel att styra in den så är det dags för nästa laddning.
Ett långt liv i ofrivillig avhållsamhet och ren okunskap om kvinnor har dock resulterat i att Axel har en hel del att ta av i sin krutpåse. Efter ett tag går allting bra och i den ljusa sommarnatten i en liten stuga vid Vänerns strand mitt under brinnande åttiotal så får Axel pröva på precis allting som hör sexlivet till. För första gången i sitt liv så har han träffat en lärarinna som för en gångs skull har något vettigt och intressant att lära ut och visa honom och han gör t o m så som han blir tillsagd.
För det är ju som så att är någon snäll mot dig så ska du vara snäll tillbaka.
På morgonen så vinglar Axel ut till bilen. Han är så tagen och uppfylld av allt som han har fått vara med om så han glömmer att ta på sig sina dyra och fina boots. I den soliga sommarmorgonen så kör han strumplästen hemåt med rutorna nedvevade och en ljummen vind i ansiktet.
Vissa tidpunkter i livet så önskar många människor att de hade stannat upp ett slag och insupit stundens skönhet. Man har fått vara med om någonting stort som man senare kan plocka fram ur minnet och förundras över den dag man sitter där i dagrummet på servicehuset och dreglar med de andra gamlingarna. Man minns hur det var att vara ung och ha sex med en flicka som hade en ungdomlig låga som brann lika starkt och dessvärre lika snabbt som sin egen.
De flesta gör dock inte det, de glömmer och rasar vidare i ungdomligt oförstånd. Full fart mot en död utan minnen.
Men inte Axel. Han glömmer inte.
Däremot så glömde han sina svindyra boots och det retar honom sedan i flera år efter att han har blivit sitt gamla vanliga griniga jag igen.
-"Axel! Du har fått post!"
Skriker Majvor och rycker tillbaka Axel från hans dagdrömmerier. Vad i helvete kan det nu vara? Ingen post är bra post och post till Axel betyder nästan alltid någon form av jävelskap, läs: Räkningar. Dessa räkningar slutar alltid med bråk och stämningar hit och dit i en ond och tidskrävande cirkel av tröttsamma överklaganden hos ännu tröttare instanser. När i helvete skulle han bli lämnad ifred egentligen?
Jo det kunde han ju ge sig fan på, en telefonräkning! Dags för att ringa och läsa lusen av det där förbannade Televerket eller va fan det nu heter nu för tiden. Han hade väl för helvete inte bett om telefon? Det är ju det där jävla samhället som kräver att han ska ha skiten så att de där förbannade statliga och kommunala fogdarna ska kunna ringa till honom och kräva betalt för ännu fler tjänster som han påstods utnyttja.
-"Jag ska fan i mig inte behöva betala någonting! Jag betalar ju för helvete skatt!"
Vrålar Axel av ilska.
-"Nej, det gör du inte. Du har nolltaxerat i flera år".
Säger Majvor.
-"Men jag tjänar ju inga pengar! Eller jo... Men det kan väl för fan inte dom veta!"
Mot sådana argument står Majvor som vanligt handfallen. Hon har lärt sig att det inte lönar sig att diskutera med Axel. Han har bestämt sig för att alla är emot honom. Han lever i en kommunistdiktatur och den övertygelsen kan inget ändra på.
-"Hur som helst så kan de räkna med en lång och utdragen process, det kan de ge sig fan på!"
Säger Axel.
-"Eldkastare fungerar bra i trånga fabriksutrymmen och ska nog få kommunisterna att börja göra rätt för sin orimligt höga lön igen!"
Axel dräller omkring ute på skolgården och ser hur en flicka från parallellklassen trakasseras av ett gäng äldre pojkar från sexan. Anna-Karin är flickans namn. Hon är kanske inte känd som den vassaste nålen i syskrinet. Vid tio års ålder så har hon fortfarande problem med att knyta skorna men hon är bedårande söt och bakom de tjocka glasögonen så kan man skönja den blonda skönhet som hon senare ska växa upp till. Under sjuttiotalet så blir hon känd som tjejen som med ett glatt leende gärna särar på benen för alla karlar som har varit så snälla och kört henne hem från Folkets Park i sina Amazoner och Chevor.
Men nu är det i mitten av sextiotalet och pojkarna som står i en hotfull ring runt henne har allt annat än ömhetsbetygelser att erbjuda henne.
Det finns inte mycket gott i lille Axel, vad han anbelangar så kan de allihopa brinna i kommunisthelvetet men är det något han har svårt för så är det när det är flera mot en. Det är inte bara fegt, han har själv råkat ut för det tillräckligt många gånger och hur otroligt det än verkar; för första gången i livet så känner Axel empati för någon! Han vet vad jävligt det känns och hur ont det gör att få stryk av flera stycken, han kan nästan själv känna det och nu är det en flicka, det svagare könet som kommer att åka dit. Det kan han inte tåla!
-"Ge fan i henne!"
Skriker Axel och springer fram till klungan av pojkar och slår vilt omkring sig. Naturligtvis åker han på fruktansvärt med stryk men Anna-Karin hinner springa iväg och slipper därmed att bli ryckt i flätorna och trynad i någon lövhög.
I flera veckor efteråt går Anna-Karin omkring på skolgården och letar efter Axel. Hon vill gärna tacka honom på något vis. "Är någon snäll mot dig så ska man vara snäll tillbaka". Det är något som hennes föräldrar har präntat in i hennes skalle och hon skulle väldigt gärna vilja vara snäll mot Axel på något vis.
Men hon hittar honom aldrig, antingen sitter han på någon toalett och tjurar eller också smyger han omkring nere vid cykelparkeringen och roar sig med att skära sönder klasskamraternas cykeldäck.
Men Anna-Karin önskar verkligen att hon någon gång ska få vara snäll tillbaka mot Axel.
Många år senare, under mitten av åttiotalet sitter Axel bakom ratten i sin gamla Impala 63:a och dricker sprit på en grusparkering vid Åsebro festplats. Det är dans, tombolor, kokta korvar i bröd och kulörta lampor. Thor-Eriks spelar men naturligtvis så tänker inte Axel gå in. För det första så är det hutlöst dyrt och för det andra så vet han inte vad han ska där att göra? Han känner ingen och eftersom han inte är bög så dansar han inte heller. Han har det bra där han sitter och kan dricka sprit ifred. Ur bilstereon strömmar Chuck Berry och han har sin gamla sköna jeansjacka på sig. Jackans rygg pryds med texten "Don´t mess with the U.S.". Det har Axel själv skrivit med en grov tuschpenna och på fötterna så har han ett par svindyra cowboyboots, ett par äkta "Bonntjyvs" som han har skickat efter från någon jävla utsugarfirma uppe i Stockholm.
Axel har fyllt 32 år och tuffare än så här lär han aldrig bli.
En kvinna i blond kookaburrafrisyr och högklackade skor med glittrande paljetter går förbi Axels bil, det besvärliga underlaget gör att hon vinglar till och hon lutar sig en stund mot Impalans motorhuv.
-"Gå för helvete bort från bilen! Det kan bli märken!"
Skriker Axel och viftar med knytnäven.
-"Axel! Är det Axel Olsson?"
Anna-Karin hoppar genast in i bilen och sätter sig tätt intill Axel vilket får honom att rodna ända upp till hårfästet. Det har aldrig någonsin suttit någon kvinna i hans bil förut. Axel avskyr förändringar och nya situationer, det här var värre än när han tvingades byta ut sin gamla Zetor mot en John Deere. Bilen fylldes med parfymdoft och hela Axels universum tippade på ända. Planeterna i solsystemet bytte plats, natt blev till dag, solen gick upp bortom en tidigare oupptäckt horisont och kuken började stå. Axel hade i hela sitt liv förberett sig för negerupplopp på sin gårdsplan och en invasion av soldater från Röda Armén som slog läger på hans åkrar men det här var i sanning något som han var fullkomligt oförberedd på.
-"Snälla, kör mig hem!"
Säger Anna-Karin och lägger sin hand med långa cerisérosa naglar på Axels ben.
Axel kör som i trance hem till Anna-Karins lilla åretruntbonade sommarstuga som ligger vid Vänerns strandkant. När de kommer fram så vill Anna-Karin bjuda in Axel på lite vin.
-"Vin! Ser jag ut som någon jävla rödvinspimplande kommunist?"
Säger Axel som inte har några som helst erfarenheter av kvinnor och kan därför inte tolka kärleksspelets alla underliga koder och dubbeltydiga budskap.
-"Kom nu!"
Säger Anna-Karin och drar med sig Axel in till sin lilla stuga och sängkammare.
Hon hinner inte ens få av Axels byxor innan han skjuter av första skottet och när hon äntligen har fått honom så långt så att hon kan hjälpa Axel att styra in den så är det dags för nästa laddning.
Ett långt liv i ofrivillig avhållsamhet och ren okunskap om kvinnor har dock resulterat i att Axel har en hel del att ta av i sin krutpåse. Efter ett tag går allting bra och i den ljusa sommarnatten i en liten stuga vid Vänerns strand mitt under brinnande åttiotal så får Axel pröva på precis allting som hör sexlivet till. För första gången i sitt liv så har han träffat en lärarinna som för en gångs skull har något vettigt och intressant att lära ut och visa honom och han gör t o m så som han blir tillsagd.
För det är ju som så att är någon snäll mot dig så ska du vara snäll tillbaka.
På morgonen så vinglar Axel ut till bilen. Han är så tagen och uppfylld av allt som han har fått vara med om så han glömmer att ta på sig sina dyra och fina boots. I den soliga sommarmorgonen så kör han strumplästen hemåt med rutorna nedvevade och en ljummen vind i ansiktet.
Vissa tidpunkter i livet så önskar många människor att de hade stannat upp ett slag och insupit stundens skönhet. Man har fått vara med om någonting stort som man senare kan plocka fram ur minnet och förundras över den dag man sitter där i dagrummet på servicehuset och dreglar med de andra gamlingarna. Man minns hur det var att vara ung och ha sex med en flicka som hade en ungdomlig låga som brann lika starkt och dessvärre lika snabbt som sin egen.
De flesta gör dock inte det, de glömmer och rasar vidare i ungdomligt oförstånd. Full fart mot en död utan minnen.
Men inte Axel. Han glömmer inte.
Däremot så glömde han sina svindyra boots och det retar honom sedan i flera år efter att han har blivit sitt gamla vanliga griniga jag igen.
-"Axel! Du har fått post!"
Skriker Majvor och rycker tillbaka Axel från hans dagdrömmerier. Vad i helvete kan det nu vara? Ingen post är bra post och post till Axel betyder nästan alltid någon form av jävelskap, läs: Räkningar. Dessa räkningar slutar alltid med bråk och stämningar hit och dit i en ond och tidskrävande cirkel av tröttsamma överklaganden hos ännu tröttare instanser. När i helvete skulle han bli lämnad ifred egentligen?
Jo det kunde han ju ge sig fan på, en telefonräkning! Dags för att ringa och läsa lusen av det där förbannade Televerket eller va fan det nu heter nu för tiden. Han hade väl för helvete inte bett om telefon? Det är ju det där jävla samhället som kräver att han ska ha skiten så att de där förbannade statliga och kommunala fogdarna ska kunna ringa till honom och kräva betalt för ännu fler tjänster som han påstods utnyttja.
-"Jag ska fan i mig inte behöva betala någonting! Jag betalar ju för helvete skatt!"
Vrålar Axel av ilska.
-"Nej, det gör du inte. Du har nolltaxerat i flera år".
Säger Majvor.
-"Men jag tjänar ju inga pengar! Eller jo... Men det kan väl för fan inte dom veta!"
Mot sådana argument står Majvor som vanligt handfallen. Hon har lärt sig att det inte lönar sig att diskutera med Axel. Han har bestämt sig för att alla är emot honom. Han lever i en kommunistdiktatur och den övertygelsen kan inget ändra på.
-"Hur som helst så kan de räkna med en lång och utdragen process, det kan de ge sig fan på!"
Säger Axel.
-
gammalhardrockare
- Levertransplanterad
- Posts: 5422
- Joined: 01 Jan 1970, 01:00
Axel Olsson - Vårbruk och gammal kärlek.
Ett alldeles vanligt brev drar till sig Axels intresse. Ett sådant har han aldrig fått förut. Hans namn är t o m hanskrivet. Annars så har han bara sett sitt namn i myndig och otäck skrivmaskinsstil bakom sådana där kuvertfönster. Vad i helvete kan detta vara? Axel river upp kuvertet och läser.
"Hej Axel! Jag tänker fatta mig kort eftersom jag vet att du genom omständigheter jag inte tänker gå in på har utvecklats till en man som inte har mycket till övers för vare sig känslosamhet eller banala minnen men jag ber dig ändå att komma hit så fort du får tid. Det finns människor här som vill träffa dig. Du vet var jag bor."
Anna-Karin.
-"Det var som fan!"
Utbrister Axel och gömmer brevet i sin skjortficka innan Majvor får syn på det. Han blir så perplex så han kommer av sig med både supandet och de kommande bataljerna med sina grannar.
I flera veckor så skrotar Axel omkring på sin gård lite planlöst utan att få något gjort. Vårsådden skulle han ha påbörjat för länge sedan men han får inte det där brevet ur skallen. Vad vill Anna-Karin och vad i helvete är det för människor som vill träffa honom?
En solig lördag i maj så klämmer han i sig en halvliter brännvin (ska fan träffa folk nykter!) och kör iväg till Anna-Karins stuga. Han är tvungen att få vetskap.
När han kör fram till stugan så ser han att det sitter folk på den lilla verandan och dricker kaffe, tre stycken närmare bestämt. Axel blir ännu nervösare.
Han klampar upp på verandan och försöker verka så självsäker som möjligt. Den första personen han fäster blicken på är Anna-Karin som hälsar och är sig lik. Intill henne sitter en ung kvinna med ett särdeles trevligt utseende, brunt vågigt hår har hon, nästan krulligt men intill henne sitter en stor... Neger!
-"Vad i helvete gör Sambo här?"
Frågar Axel högt. -"Ring säkerhetspolisen!"
-"Nu ska du inte vara oförskämd! Han heter faktiskt Ben och är utbildad agronom på universitetet i Harare."
Axel är både förbannad och förvirrad. Ska han behöva stå här och känna sig bortkommen inför en neger och hur är det egentligen med Zimbabwe, nog fan är det kommunistiskt?
-"Jaha, vad fick ni lära er där - odla vattenmeloner?"
-"Det här är ingen idé..." Säger Anna-Karin.
-"...Jag trodde kanske att du kunde uppträda som folk men det var tydligen att hoppas på för mycket. Försvinn!"
Det här var inte bra. Han ville inte åka hem utan att få nyfikenheten stillad. Vad ville hon egentligen och vad gjorde den där jävla M´fofo på hennes ägor utan att vara ens kopplad? Och vem var den där unga kvinnan med det oerhört behagliga utseendet?
-"Ok, ok, jag ber om ursäkt! Vad vill du egentligen?"
Anna-Karin godkänner hans ursäkt. Att Axel överhuvudtaget har bett om ursäkt förvånar henne och kanske är inte karln helt oförbätterlig trots allt. Kanske förtjänar han inte att få veta men hon måste ändå släppa bomben. Axel har trots allt pengar på banken och det vore ju för sorgligt om han skulle ta dessa med sig i graven.
-"Flickan som sitter här intill mig har nyss fyllt tjugo år, hon heter Josephine och är min och din dotter. Det är du som är fadern Axel. Den charmanta mannen som heter Ben är hennes blivande make".
Axel vacklar till och trampar ur träskorna. Hela hans inre väsen är i uppror, han känner både glädje och ilska. Glädje över att ha fått en avkomma som verkar alldeles normal i huvudet men han är på väg att få en... Neger som svärson som tillika säkert är kommunist!
-"Jag förbjuder dig att gifta dig med Djungel-Jim!"
Försöker Axel att ryta men det låter bara ynkligt.
-"Pappa skärp dig!"
Säger Josephine.
När Axel hör henne kalla honom för Pappa så blir han tvungen att sätta sig på golvet. Vad fan är det med honom egentligen?
-"Jag har räknat ut allt..." Börjar Anna-Karin.
-"...Du behöver behöver någon som hjälper dig med gården, den håller på att förfalla fullständigt. Ben här kan tänka sig att ta anställning hos dig. Han kan allt om jordbruk samtidigt som han och Josephine ser till att gården stannar inom släkten."
Axel vet inte vad han ska säga.
-"Ja nu odlar ju jag inte bananer! Säg till honom det!"
-"AXEL! Just nu så håller du på att göra dig ovän med de enda människorna här i Dalsland som överhuvudtaget kan tänka sig att ha med dig att göra. Är du medveten om det?"
Skulle Uncle Ben jobba åt honom? Skulle han bli chef? Axel måste erkänna att tanken faktiskt tilltalar honom en smula. Tänk att få stå och ge order åt en neger - precis som bönderna i Texas och Transvaal!
Några timmar senare reser sig Axel och ska åka hem. Det har varit ett långt samtal och Axel har t o m lyckats vara hövlig och resonabel i flera minuter. Det är bestämt att Ben ska börja provjobba hos honom redan nästa vecka. Det är hög tid att sätta igång med vårsådden. De andra bönderna på dalslandsslätten började för länge sedan och är snart färdiga.
-"Jag tror du glömde något för ett tag sedan!"
Säger Anna-Karin och pekar på ett par svarta boots med klackjärn och broderier på skaften. De står där i den lilla hallen tillsammans med ett par högklackade skor med paljetter, sådana som var poppis under åttiotalet.
Axel kör hemåt med sina fina och dyra boots på fötterna. Han känner sig tjugo år yngre och det beror inte bara på att hans fötter äntligen har hittat hem igen. Axel känner att det kanske finns hopp, att det finns någon mening med all den skit som han har tvingats att stå ut med.
Inom kort så kanske Dalslands i särklass mest inskränkta bonnjävel arbetar tillsammans med en svart man ute på åkrarna.
Om du har vägarna genom Dalsland någon gång så kanske du kan få se en krullhårig bonde ute på någon åker i vilt slagsmål med en afrikan så jordkokorna viner i luften.
För Axels låga brinner fortfarande, den fräser och vajar i vinden och visar inga tendenser till att slockna. För det finns trots allt bara två sätt att sköta en gård på. Det ena är fel sätt, det andra är Axels sätt och alla som inte håller med kan fara och flyga åt helvete!
"Hej Axel! Jag tänker fatta mig kort eftersom jag vet att du genom omständigheter jag inte tänker gå in på har utvecklats till en man som inte har mycket till övers för vare sig känslosamhet eller banala minnen men jag ber dig ändå att komma hit så fort du får tid. Det finns människor här som vill träffa dig. Du vet var jag bor."
Anna-Karin.
-"Det var som fan!"
Utbrister Axel och gömmer brevet i sin skjortficka innan Majvor får syn på det. Han blir så perplex så han kommer av sig med både supandet och de kommande bataljerna med sina grannar.
I flera veckor så skrotar Axel omkring på sin gård lite planlöst utan att få något gjort. Vårsådden skulle han ha påbörjat för länge sedan men han får inte det där brevet ur skallen. Vad vill Anna-Karin och vad i helvete är det för människor som vill träffa honom?
En solig lördag i maj så klämmer han i sig en halvliter brännvin (ska fan träffa folk nykter!) och kör iväg till Anna-Karins stuga. Han är tvungen att få vetskap.
När han kör fram till stugan så ser han att det sitter folk på den lilla verandan och dricker kaffe, tre stycken närmare bestämt. Axel blir ännu nervösare.
Han klampar upp på verandan och försöker verka så självsäker som möjligt. Den första personen han fäster blicken på är Anna-Karin som hälsar och är sig lik. Intill henne sitter en ung kvinna med ett särdeles trevligt utseende, brunt vågigt hår har hon, nästan krulligt men intill henne sitter en stor... Neger!
-"Vad i helvete gör Sambo här?"
Frågar Axel högt. -"Ring säkerhetspolisen!"
-"Nu ska du inte vara oförskämd! Han heter faktiskt Ben och är utbildad agronom på universitetet i Harare."
Axel är både förbannad och förvirrad. Ska han behöva stå här och känna sig bortkommen inför en neger och hur är det egentligen med Zimbabwe, nog fan är det kommunistiskt?
-"Jaha, vad fick ni lära er där - odla vattenmeloner?"
-"Det här är ingen idé..." Säger Anna-Karin.
-"...Jag trodde kanske att du kunde uppträda som folk men det var tydligen att hoppas på för mycket. Försvinn!"
Det här var inte bra. Han ville inte åka hem utan att få nyfikenheten stillad. Vad ville hon egentligen och vad gjorde den där jävla M´fofo på hennes ägor utan att vara ens kopplad? Och vem var den där unga kvinnan med det oerhört behagliga utseendet?
-"Ok, ok, jag ber om ursäkt! Vad vill du egentligen?"
Anna-Karin godkänner hans ursäkt. Att Axel överhuvudtaget har bett om ursäkt förvånar henne och kanske är inte karln helt oförbätterlig trots allt. Kanske förtjänar han inte att få veta men hon måste ändå släppa bomben. Axel har trots allt pengar på banken och det vore ju för sorgligt om han skulle ta dessa med sig i graven.
-"Flickan som sitter här intill mig har nyss fyllt tjugo år, hon heter Josephine och är min och din dotter. Det är du som är fadern Axel. Den charmanta mannen som heter Ben är hennes blivande make".
Axel vacklar till och trampar ur träskorna. Hela hans inre väsen är i uppror, han känner både glädje och ilska. Glädje över att ha fått en avkomma som verkar alldeles normal i huvudet men han är på väg att få en... Neger som svärson som tillika säkert är kommunist!
-"Jag förbjuder dig att gifta dig med Djungel-Jim!"
Försöker Axel att ryta men det låter bara ynkligt.
-"Pappa skärp dig!"
Säger Josephine.
När Axel hör henne kalla honom för Pappa så blir han tvungen att sätta sig på golvet. Vad fan är det med honom egentligen?
-"Jag har räknat ut allt..." Börjar Anna-Karin.
-"...Du behöver behöver någon som hjälper dig med gården, den håller på att förfalla fullständigt. Ben här kan tänka sig att ta anställning hos dig. Han kan allt om jordbruk samtidigt som han och Josephine ser till att gården stannar inom släkten."
Axel vet inte vad han ska säga.
-"Ja nu odlar ju jag inte bananer! Säg till honom det!"
-"AXEL! Just nu så håller du på att göra dig ovän med de enda människorna här i Dalsland som överhuvudtaget kan tänka sig att ha med dig att göra. Är du medveten om det?"
Skulle Uncle Ben jobba åt honom? Skulle han bli chef? Axel måste erkänna att tanken faktiskt tilltalar honom en smula. Tänk att få stå och ge order åt en neger - precis som bönderna i Texas och Transvaal!
Några timmar senare reser sig Axel och ska åka hem. Det har varit ett långt samtal och Axel har t o m lyckats vara hövlig och resonabel i flera minuter. Det är bestämt att Ben ska börja provjobba hos honom redan nästa vecka. Det är hög tid att sätta igång med vårsådden. De andra bönderna på dalslandsslätten började för länge sedan och är snart färdiga.
-"Jag tror du glömde något för ett tag sedan!"
Säger Anna-Karin och pekar på ett par svarta boots med klackjärn och broderier på skaften. De står där i den lilla hallen tillsammans med ett par högklackade skor med paljetter, sådana som var poppis under åttiotalet.
Axel kör hemåt med sina fina och dyra boots på fötterna. Han känner sig tjugo år yngre och det beror inte bara på att hans fötter äntligen har hittat hem igen. Axel känner att det kanske finns hopp, att det finns någon mening med all den skit som han har tvingats att stå ut med.
Inom kort så kanske Dalslands i särklass mest inskränkta bonnjävel arbetar tillsammans med en svart man ute på åkrarna.
Om du har vägarna genom Dalsland någon gång så kanske du kan få se en krullhårig bonde ute på någon åker i vilt slagsmål med en afrikan så jordkokorna viner i luften.
För Axels låga brinner fortfarande, den fräser och vajar i vinden och visar inga tendenser till att slockna. För det finns trots allt bara två sätt att sköta en gård på. Det ena är fel sätt, det andra är Axels sätt och alla som inte håller med kan fara och flyga åt helvete!
Axel Olsson - Vårbruk och gammal kärlek.
Ha ha! Du är den bästa, Hardråcker! Jag ser fram emot fortsättningen.
Skitarna ska va' lika långa i år
-
gammalhardrockare
- Levertransplanterad
- Posts: 5422
- Joined: 01 Jan 1970, 01:00
Axel Olsson - Vårbruk och gammal kärlek.
UY:
Ja, det lär nog bli både fortsättning och tillbakablickar. Dalsländska slättbönder är ett tacksamt ämne att fantisera runt faktiskt.
Ja, det lär nog bli både fortsättning och tillbakablickar. Dalsländska slättbönder är ett tacksamt ämne att fantisera runt faktiskt.
Axel Olsson - Vårbruk och gammal kärlek.
Kanon! 
"När i helvete skulle han bli lämnad ifred egentligen?"
"När i helvete skulle han bli lämnad ifred egentligen?"