Axel Olsson - Familjemiddag och syskonkärlek.
Posted: 24 Apr 2005, 22:30
Varje vår så har den dalsländska slättbonden fullt upp med vårsådden. Om man kör på Riksväg 45 genom södra Dalsland så ser man hur traktorer brummar fram på åkrarna och vevar man ned rutan så kan man även känna den fräna gödseldoften. Det är vår i Dalsland!
När du är i trakten av Eriksstad, ungefär mittemellan Mellerud och Brålanda så ska du även sakta ned lite, luta huvudet ut genom rutan och lyssna riktigt noga. Då kan du få höra ilskna vrål och svordomar som överröstar fågelsång och traktorer. Det är Axel Olsson, en av dalslands mest inskränkta och snåla bönder som är ute på åkrarna och jobbar med sin nya blivande svärson, en stor, svart afrikan från mörkaste Afrika. Ben heter han och är en man som har en människosyn och ett tålamod som är Axels raka motsatts. Ben gillar människor, Axel vill strypa dem. Ben tror alla om gott, Axel rustar för världskrig. Ben reparerar, Axel slår sönder. Oftast i vredesmod.
Ben gillar också att pröva nya vägar, att experimentera och klura ut nya finurliga sätt att lösa vardagens små problem på. Axel klampar på och svettas med ansiktet djupt nedkört i de gamla vanliga hederliga åkerfårorna. Ben ser tidens alla nya uppfinningar och hjälpmedel som en gåva från Gud. Axel är helt övertygad om att Satan lever och mår bra i alla jävla mobiltelefoner, datorer och skit som folk av någon anledning envisas med att skaffa sig. Dyrt är det också! En gång så tvingades han ringa till en sådan där jävla mobiltelefon från sin gamla hederliga hemtelefon med nummerskiva, han talade i högst en kvart och några veckor senare så kom det en räkning på över hundra kronor! Axel började nästan hosta blod och polisanmälde genast telefonbolaget för ocker och lurendrejeri.
Axel kommer aldrig att skaffa sig någon mobiltelefon. Axel kan man bara nå när han är i hemmet och inte ens då är det säkert att han svarar.
-"Du kanske borde skaffa dig en dator? Då blir det lättare för dig med både bokföring och kontakt med myndigheterna."
Säger Ben en dag när de håller på med att olja upp en gammal harv från artonhundratalet.
Axel hatar myndigheterna och det sista han vill är att underlätta kontakterna med dem. Han har t o m funderat på att kapa telefonledningarna och skaffa sig en postbox i Rövland. Och vadå "bokföring"?
-"Du kanske borde skaffa dig en bra sjukförsäkring!" Säger Axel och måttar ett slag mot Bens huvud med en spade. Han missar. Ben älskar att reta Axel.
Det är vår, det är hett. Axel och Ben är ute på åkrarna och jobbar och snart så är de färdiga för säsongen. Det har gått fort, mycket tack vare Ben men detta är något som Axel aldrig skulle erkänna ens för sig själv. Förut har Axel fått jobba ensam och det har alltid tagit ordentligt med tid. Några gånger försökte han att lära upp sin förståndshandikappade son Jonas till att åtminstone vara till lite hjälp, som hantlangare eller något men det var helt hopplöst. Fler än en gång så fick Axel gå och hämta honom mitt ute på en åker. Där stod han i ett moln av flugor, helt förlorad i det stora tomma universum som ryms mellan hans öron. Med kuken i näven och blicken i skyn så försökte han navigera efter stjärnor som bara han kunde se.
Jonas gillar att försvinna i sig själv. Och att ta sig på kuken. Mycket och ofta. Som barn så nöjde han sig med att sitta på gårdsplanen och käka grus och hönsskit, sedan så blev han könsmogen och fick helt andra intressen. Nu tar han sig mest på kuken och bläddrar i Axels gamla Fib Aktuellt som han har gömt ute i vedboden.
-"Kanske man kunde få Jonas att hjälpa till lite?" Säger Ben som vill alla väl. -"Jag tror det skulle vara bra för honom".
-"Man kan inte så och plöja med kuken" Säger Axel. -"Tro mig, jag har verkligen försökt flera gånger!"
-"Plöja med kuken?"
-"Ja, men jag har för stor kuk, fårorna blev alldeles för breda."
Varför är negrer så korkade undrar Axel. Man måste tydligen alltid förklara allting helt ordagrant. Han hade lust att slå sin dotter på käften bara för att hon hade dragit in honom i släkten.
-"Nej! Jag menar naturligtvis att Jonas har inget intresse av något förutom sitt skrev!"
Jonas kan inte mycket här i livet. Men ett stadigt grepp om kuken har han i alla fall.
Axel har t o m försökt att skaffa jobb åt Jonas. Några kronor borde han ju kunna tillföra gården åtminstone tycker han. Förra året så hade han åkt in till Mellerud med honom, till den stora dörrfabriken. Kan de ge där jävla överbetalda kommunistidioterna som jobbar där anställning så vore det väl själva fan om de inte kunde ge Jonas någon enklare syssla för några tusenlappar i månaden. Sopa golv eller så.
Axel rös av vämjelse när han gick igenom fabrikslokalen med sin son. De anställda såg precis så förfallna och omoraliska ut som folk gör när de inte behöver arbeta för pengarna. Det skulle inte förvåna honom om de var med i facket allihopa. Några såg t o m ovanligt fackligt anslutna ut, de bara satt där på huk bland balkar och plåtar och svetsade i lugn och ro. Sitta och jobba! Riktiga karlar brukade sin egen jord, inte fan satt de och lekte med Mekano. Det som retade Axel mest var att de tjänade så bra. Axel ville också ha del av denna saftiga kaka innan kommunisterna tog över helt. Han stod och glodde ilsket på en av karlarna i blåställ som satt och svetsade ihop något som antagligen var helt värdelöst. Mannen slutade att svetsa och fällde upp skyddsvisiret. Han bar glasögon. Säkert bög.
-"Ursäkta, är det något ni funderar över?"
Frågade mannen i blåställ som kände sig besvärad av att en bonne i leriga träskor stod och blängde på honom.
-"Ja, faktiskt. Jag funderar på om det är du eller din pojkvän som tar den i munnen?"
Det här är ingen bra början på Jonas eventuella karriär som anställd på Melleruds Stora Dörrfabrik. Inte bra alls. Det blir bråk, det blir höga röster. Mannen som Axel har anklagat för homosexualitet är en stolt familjeförsörjare, har två barn och brukar med stor entusiasm knulla sin fru det första han gör varje morgon, ofta redan på pisseståndet. Sedan trycker han på henne en gång till medans fåglarna kvittrar och kaffet rinner genom melittan. Frugan brukar få ta emot morgonståndet som en smäll på käften vid varenda soluppgång - söndagar inräknade - och det är han stolt över.
-"Vad i helvete är det som pågår här?" Undrar chefen som har blivit ditlockad av de höga rösterna.
-"Inte vet jag?" Säger Axel. "Jag kom hit för att söka jobb åt min son och helt plötsligt så får jag ett slagsmål på halsen!"
-"Jobb? Här finns inga jobb! Vi har inte råd med några nyanställningar!"
-"Jag tänkte att han kunde sopa eller något. Han är inte dyr i drift. Bara ett par tusen eller så i månaden och ett mål mat om dagen!"
-"Nä, vi har redan en sopare. Var nu snäll och lämna min fabrik. Arbetarna känner sig oroade och kan börja skena när som helst."
Axel gick därifrån. Det var första och sista gången han besökte ett sådant jävla kommunistnäste och han hade fått alla sina vanföreställningar om svenska arbetsplatser bekräftade. Snåla jävlar! Inte ens när han erbjöd sin son att jobba för rena rama svältlönen så ville de ha honom. Alla var emot honom! Inte ens från kommunen kunde han få något bidrag för sin son. Alla andra fick men inte han. Det var inte rättvist!
Nu hade i och för sig Axel alltid lyckats smita undan all form av skatt genom diverse tröttsamma överklaganden, förhalanden och processer i det oändliga och det är ju som så att om man inte tillför något så kan det bli svårt att få ut något. Axel anser ändå att han har rätt till pengar från staten. Han har ju aldrig några pengar för helvete! Han handlar mat, köper kläder, bensin, verktyg, utsäde osv och någonstans så måste ju pengarna ta vägen, eller hur? Han är helt övertygad om att de till slut hamnar i statens ficka och att de rövknullar honom i slutänden i alla fall. De är jävlar i mig skyldiga honom pengar för flera års slit ute på de där förbannade åkrarna!
I ren ilska så förlorar Axel fullständigt sitt sinne för ekonomiska proportioner och går in på Systembolaget och köper en stor flaska köpebrännvin för över tvåhundra kronor. Efter att ha druckit över halva flaskan så kommer han på att han har betalat över hundrafemtio kronor i skatt på spriten. Chocken gör att han kör av vägen i full fart och knäcker hjulupphängningen på sin Impala 63:a. Axel kör oförsäkrat och gråter av ilska.
Alla dessa plågsamma minnen vill gärna bubbla upp till ytan så fort Jonas kommer på tal och han önskar att Ben kunde hålla käften och sluta tjata om Jonas.
I skymningen så lämnar Axel och Ben fälten. De är färdiga med vårens arbete. När de går där på grusvägen upp mot gården så skulle man nästan kunna tro att de är två gamla kompisar som har avslutat sin arbetsdag och sanningen är att under de veckor som de har jobbat tillsammans så har Axel faktiskt trivts riktigt bra. Men det skulle han aldrig erkänna, inte för någon och allra minst för sig själv. Flera kvällar så har de suttit tillsammans på Axels veranda och druckit kaffe och pratat om sådant som karlar pratar om efter jobbet.
När du är i trakten av Eriksstad, ungefär mittemellan Mellerud och Brålanda så ska du även sakta ned lite, luta huvudet ut genom rutan och lyssna riktigt noga. Då kan du få höra ilskna vrål och svordomar som överröstar fågelsång och traktorer. Det är Axel Olsson, en av dalslands mest inskränkta och snåla bönder som är ute på åkrarna och jobbar med sin nya blivande svärson, en stor, svart afrikan från mörkaste Afrika. Ben heter han och är en man som har en människosyn och ett tålamod som är Axels raka motsatts. Ben gillar människor, Axel vill strypa dem. Ben tror alla om gott, Axel rustar för världskrig. Ben reparerar, Axel slår sönder. Oftast i vredesmod.
Ben gillar också att pröva nya vägar, att experimentera och klura ut nya finurliga sätt att lösa vardagens små problem på. Axel klampar på och svettas med ansiktet djupt nedkört i de gamla vanliga hederliga åkerfårorna. Ben ser tidens alla nya uppfinningar och hjälpmedel som en gåva från Gud. Axel är helt övertygad om att Satan lever och mår bra i alla jävla mobiltelefoner, datorer och skit som folk av någon anledning envisas med att skaffa sig. Dyrt är det också! En gång så tvingades han ringa till en sådan där jävla mobiltelefon från sin gamla hederliga hemtelefon med nummerskiva, han talade i högst en kvart och några veckor senare så kom det en räkning på över hundra kronor! Axel började nästan hosta blod och polisanmälde genast telefonbolaget för ocker och lurendrejeri.
Axel kommer aldrig att skaffa sig någon mobiltelefon. Axel kan man bara nå när han är i hemmet och inte ens då är det säkert att han svarar.
-"Du kanske borde skaffa dig en dator? Då blir det lättare för dig med både bokföring och kontakt med myndigheterna."
Säger Ben en dag när de håller på med att olja upp en gammal harv från artonhundratalet.
Axel hatar myndigheterna och det sista han vill är att underlätta kontakterna med dem. Han har t o m funderat på att kapa telefonledningarna och skaffa sig en postbox i Rövland. Och vadå "bokföring"?
-"Du kanske borde skaffa dig en bra sjukförsäkring!" Säger Axel och måttar ett slag mot Bens huvud med en spade. Han missar. Ben älskar att reta Axel.
Det är vår, det är hett. Axel och Ben är ute på åkrarna och jobbar och snart så är de färdiga för säsongen. Det har gått fort, mycket tack vare Ben men detta är något som Axel aldrig skulle erkänna ens för sig själv. Förut har Axel fått jobba ensam och det har alltid tagit ordentligt med tid. Några gånger försökte han att lära upp sin förståndshandikappade son Jonas till att åtminstone vara till lite hjälp, som hantlangare eller något men det var helt hopplöst. Fler än en gång så fick Axel gå och hämta honom mitt ute på en åker. Där stod han i ett moln av flugor, helt förlorad i det stora tomma universum som ryms mellan hans öron. Med kuken i näven och blicken i skyn så försökte han navigera efter stjärnor som bara han kunde se.
Jonas gillar att försvinna i sig själv. Och att ta sig på kuken. Mycket och ofta. Som barn så nöjde han sig med att sitta på gårdsplanen och käka grus och hönsskit, sedan så blev han könsmogen och fick helt andra intressen. Nu tar han sig mest på kuken och bläddrar i Axels gamla Fib Aktuellt som han har gömt ute i vedboden.
-"Kanske man kunde få Jonas att hjälpa till lite?" Säger Ben som vill alla väl. -"Jag tror det skulle vara bra för honom".
-"Man kan inte så och plöja med kuken" Säger Axel. -"Tro mig, jag har verkligen försökt flera gånger!"
-"Plöja med kuken?"
-"Ja, men jag har för stor kuk, fårorna blev alldeles för breda."
Varför är negrer så korkade undrar Axel. Man måste tydligen alltid förklara allting helt ordagrant. Han hade lust att slå sin dotter på käften bara för att hon hade dragit in honom i släkten.
-"Nej! Jag menar naturligtvis att Jonas har inget intresse av något förutom sitt skrev!"
Jonas kan inte mycket här i livet. Men ett stadigt grepp om kuken har han i alla fall.
Axel har t o m försökt att skaffa jobb åt Jonas. Några kronor borde han ju kunna tillföra gården åtminstone tycker han. Förra året så hade han åkt in till Mellerud med honom, till den stora dörrfabriken. Kan de ge där jävla överbetalda kommunistidioterna som jobbar där anställning så vore det väl själva fan om de inte kunde ge Jonas någon enklare syssla för några tusenlappar i månaden. Sopa golv eller så.
Axel rös av vämjelse när han gick igenom fabrikslokalen med sin son. De anställda såg precis så förfallna och omoraliska ut som folk gör när de inte behöver arbeta för pengarna. Det skulle inte förvåna honom om de var med i facket allihopa. Några såg t o m ovanligt fackligt anslutna ut, de bara satt där på huk bland balkar och plåtar och svetsade i lugn och ro. Sitta och jobba! Riktiga karlar brukade sin egen jord, inte fan satt de och lekte med Mekano. Det som retade Axel mest var att de tjänade så bra. Axel ville också ha del av denna saftiga kaka innan kommunisterna tog över helt. Han stod och glodde ilsket på en av karlarna i blåställ som satt och svetsade ihop något som antagligen var helt värdelöst. Mannen slutade att svetsa och fällde upp skyddsvisiret. Han bar glasögon. Säkert bög.
-"Ursäkta, är det något ni funderar över?"
Frågade mannen i blåställ som kände sig besvärad av att en bonne i leriga träskor stod och blängde på honom.
-"Ja, faktiskt. Jag funderar på om det är du eller din pojkvän som tar den i munnen?"
Det här är ingen bra början på Jonas eventuella karriär som anställd på Melleruds Stora Dörrfabrik. Inte bra alls. Det blir bråk, det blir höga röster. Mannen som Axel har anklagat för homosexualitet är en stolt familjeförsörjare, har två barn och brukar med stor entusiasm knulla sin fru det första han gör varje morgon, ofta redan på pisseståndet. Sedan trycker han på henne en gång till medans fåglarna kvittrar och kaffet rinner genom melittan. Frugan brukar få ta emot morgonståndet som en smäll på käften vid varenda soluppgång - söndagar inräknade - och det är han stolt över.
-"Vad i helvete är det som pågår här?" Undrar chefen som har blivit ditlockad av de höga rösterna.
-"Inte vet jag?" Säger Axel. "Jag kom hit för att söka jobb åt min son och helt plötsligt så får jag ett slagsmål på halsen!"
-"Jobb? Här finns inga jobb! Vi har inte råd med några nyanställningar!"
-"Jag tänkte att han kunde sopa eller något. Han är inte dyr i drift. Bara ett par tusen eller så i månaden och ett mål mat om dagen!"
-"Nä, vi har redan en sopare. Var nu snäll och lämna min fabrik. Arbetarna känner sig oroade och kan börja skena när som helst."
Axel gick därifrån. Det var första och sista gången han besökte ett sådant jävla kommunistnäste och han hade fått alla sina vanföreställningar om svenska arbetsplatser bekräftade. Snåla jävlar! Inte ens när han erbjöd sin son att jobba för rena rama svältlönen så ville de ha honom. Alla var emot honom! Inte ens från kommunen kunde han få något bidrag för sin son. Alla andra fick men inte han. Det var inte rättvist!
Nu hade i och för sig Axel alltid lyckats smita undan all form av skatt genom diverse tröttsamma överklaganden, förhalanden och processer i det oändliga och det är ju som så att om man inte tillför något så kan det bli svårt att få ut något. Axel anser ändå att han har rätt till pengar från staten. Han har ju aldrig några pengar för helvete! Han handlar mat, köper kläder, bensin, verktyg, utsäde osv och någonstans så måste ju pengarna ta vägen, eller hur? Han är helt övertygad om att de till slut hamnar i statens ficka och att de rövknullar honom i slutänden i alla fall. De är jävlar i mig skyldiga honom pengar för flera års slit ute på de där förbannade åkrarna!
I ren ilska så förlorar Axel fullständigt sitt sinne för ekonomiska proportioner och går in på Systembolaget och köper en stor flaska köpebrännvin för över tvåhundra kronor. Efter att ha druckit över halva flaskan så kommer han på att han har betalat över hundrafemtio kronor i skatt på spriten. Chocken gör att han kör av vägen i full fart och knäcker hjulupphängningen på sin Impala 63:a. Axel kör oförsäkrat och gråter av ilska.
Alla dessa plågsamma minnen vill gärna bubbla upp till ytan så fort Jonas kommer på tal och han önskar att Ben kunde hålla käften och sluta tjata om Jonas.
I skymningen så lämnar Axel och Ben fälten. De är färdiga med vårens arbete. När de går där på grusvägen upp mot gården så skulle man nästan kunna tro att de är två gamla kompisar som har avslutat sin arbetsdag och sanningen är att under de veckor som de har jobbat tillsammans så har Axel faktiskt trivts riktigt bra. Men det skulle han aldrig erkänna, inte för någon och allra minst för sig själv. Flera kvällar så har de suttit tillsammans på Axels veranda och druckit kaffe och pratat om sådant som karlar pratar om efter jobbet.