Då gör jag Jungbacken sällskap i detta forum, med en kort episod om E. Hitler så här i luciatider.
E. Hitlers lucia
Det var med tunga steg som E. Hitler lämnade rättssalen. Två veckor tidigare hade han, tillsammans med Eddie Meduza och Luftwaffe varit ute och sålt kassetter. Affärsidén hade varit enkel: det var precis som vanlig dörrförsäljning, enda skillnaden var att de som inte köpte något fick ett kok stryk. Tyvärr var det någon granne som ringt polisen medan mannen i i lägenheten intill fick se fördelarna med att köpa 20 exemplar av E. Hitlers senaste kassett.
När polissirenen började ljuda hade alla sprungit åt varsitt håll. Luftwaffe sprang runt som yra höns, och ingen hade en aning om vart de skulle ta vägen. Medlemmarna sprang in i varandra, viftade med armarna, och gapade och skrek. När två medlemmar rök ihop och började slåss förstod E. Hitler att han måste få kontroll över situationen, så att inte det hela urartade till ett slagsmål lasgom tills polisen kunde komma och arrestera dem allihop.
-Mot mitt residens! Ropade E. Hitler och hoppades att han ropat tillräckligt högt.
-Mot E. Hitlers residens! Hörde han Frisse Frisén upprepa, och alla började springa mot parkeringsplatsen där de parkerat sina fortskaffningsmedel. Ena halvan av Luftwaffe hoppade in i sin buss och lämnade platsen utan att vänta på de som ännu inte hunnit ta plats i bussen. Resten av medlemmarna stod kvar och tittade sig förvirrat omkring, men sedan klämde de in sig i E. Hitlers Opel och lämnade platsen de med.
- Förbannade idioter! Kom tillbaka med min bil! Ropade E. Hitler ilsket och sprang efter Opeln som Luftwaffe snott. Men Luftwaffe hörde inget, och gasade istället på. De tog höger i nästa korsning och försvann därefter utom synhåll. Kvar på platsen fanns endast E. Hitler och Eddie Meduza, och när de fick se parkeringen fyllas av polisbilar förstod de att det var bäst att lägga benen på ryggen och kuta därifrån. Tyvärr hann de inte springa många meter innan de fick varsin fen poliskonstapel över sig. E. Hitler hade visserligen tränat brottning, så det var ingen sak att komma ur poliskonstapelns grepp, men Eddie Meduza var inte lika vältränad. Poliskonstapeln hade lyckats få ned Meduza på mage och skulle precis sätta handfängsel på honom när E. Hitler kom till meduzas undsättning. Han knockade konstapeln med en skallning mot nacken, och sedan sprang de båda mot en pil som verkade olåst. Eddie meduza satte sig bakom ratten och E. Hitler tog passagerarsätet. Till deras stora lycka satt bilnyckeln i, så Meduza startade bilen och tänkte lämna parkeringen i ett moln av rök. Men precis när han skulle köra ut från parkeringen gick det hela åt fanders. Meduza skulle lägga i tvåans växel, men fick istället i fyran. Bilen hostade till innan den lade av. Innan Eddie Meduza hann starta bilen igen rusade poliserna fram och slet upp båda bildörrarna. De drog ut Meduza och Hitler och slängde ned dem på marken. Allting hände under bråkdelen av en sekund, så innan någon av de hunnit reagera satt båda två med handfängsel i baksätet på en polisbil.
Rättegången hade gått väldigt fort. Bevisen var solklara; det fanns massor av vittnen, kassettband med Meduza och E. Hitlers fingeravtryck på, och dessutom hade Eddie Meduza råkat erkänna alltihop i ett polisförhör när han var full. E. Hitler hade inte ens brytt sig om att leta efter en advokat, för han visste att han inte hade någon chans att klara sig undan ändå. Dessutom fanns det inte längre någon advokat i Sverige som ville ha något med honom att göra, eftersom han på ett eller annan sätt lurat varenda advokat han någonsin anlitat.
E. Hitler och Eddie Meduzastod båda åtalade för misshandel, olaga hot och våld mot tjänsteman. Dessutom var Eddie Meduza även åtalad för rattfylleri, och E. Hitler var åtalad för förargelseväckande utseende.
E. Hitler blev dock lite förvånad när domen kom. Han hade väntat sig minst några års fängelse, men istället hade de båda dömts till att betala 1 875 dagsböter och göra 40 timmars samhällstjänst. Tydligen så hade E. Hitlers löfte om att bättra sig varit till viss hjälp ändå. Dagsböterna var inga problem för E. Hitler. Han hade ju ändå inget jobb, och pengarna han tjänade på kassettförsäljningen hade han med stor omsorg placerat på ett hemligt konto i Timbuktu. Så bötespengarna kunde myndigheterna se sig om i arslet efter. Det enda E. Hitler behövde bekymra sig för var hur han skulle smita från samhällstjänsten. Han kunde ju alltid ringa och sjukskriva sig några dagar, men skulle det fungera en hel arbetsvecka?
E. Hitler och Eddie Meduza skildes åt efter rättegången. De båda herrarna hade fått nog av varandra ett tag, de hade ju trots allt suttit inlåsta i samma häktescell i två veckor. Både skyllde arresteringen på den andre, och de hade slagits varje dag sedan de blivit inlåsta. E. Hitler tog en taxi hem. Han tänkte att eftersom polisen hade kört honom till tingsrätten brde det även vara deras sak att köra honom hem också. Därför skulle han be taxichauffören skicka en faktura till polismyndigheten. Men taxichauffören tog endast emot kontant betalning, skulle det visa sig när de var framme vid E. Hitlers residens. Eftersom E. Hitler inte hade några pengar gick han istället ut till studion och hämtade ett slitet kassettband utan omslag och fodral.
-Här har du! Den här kassetten spelade jag in när jag var full, så jag minns inte vad som finns på den. Men du kan vara säker på att den är värd mer än din taxibil! Sade E. Hitler och drämde igen dörren till taxin. När han kommit inomhus såg han i fönstret hur taxin gjorde en rivstart och körde ut från gården. Motorn vrålade ilsket samtidigt som taxin försvann utom synhåll. För säkerhets skull låste E. Hitler dörren, ifall taxichauffören skulle komma tillbaka.
Dagen därpå vaknade E. Hitler av att telefonen ringde. Han försökte sträcka sig efter telefonen, men nådde inte. Han lutade sig lite längre ut från sängen, så att han kunde snudda telefonen med fingertopparna. Med en sista ansträngning fick E. Hitler tag i telefonen, men han tappade balansen och ramlade ur sängen. På golvet bredvid sängen låg en massa ölburkar som E. Hitler tröstat sig med kvällen innan. En del var tomma, och några var halvfulla. Det var precis där som E. Hitler landade med telefonluren i handen.
-Hallå? Det här är Hitler. Svarade E. Hitler efter att skramlet från burkarna dött ut.
-Ja, god dag, det här är Arne Broms, och jag ringer från socialförvaltningen. Jag kommer att vara din handledare under tiden som du avtjänar din tid med samhällstjänst. Jag undrar, när har du tid att träffas så vi kan diskutera en vad du skall syssla med?
-Aldrig, tyvärr. Svarade E. Hitler och lade på luren. Han lade ifrån sig telefonen och låg kvar på golvet. Precis när han var på väg att somna om ringde telefonen igen.
-Vad fan vill du? Svarade E. Hitler.
-Jag vill att du inställer dig på mitt kontor senast klockan tio i dag. Annars ser jag till att polisen får komma och hämta dig istället, herr Hitler.
E. Hitler hade inte längre något val, så vid kvar över tio stod han inne på Arne Broms kontor.
-Ja, herr Hitler. Har ni några idéer eller önskemål om var ni skulle vilja göra er samhällstjänst?
-Hmm, ja, det har jag. Vad sägs om att jag jobbar hemifrån? Spelar in lite kassetter, och så kan kommunen sälja dessa. De kan ju få en halv procent av vinsten!
-Har ni inga seriösa förslag så får jag helt enkelt hitta på något åt er. Det är ju snart jul, och då tänkte jag att du och herr Meduza kunde ta och dra igång ett luciatåg. Ni skulle ju kunna åka runt till lite olika kommunala fastigheter och sjunga för de anställda och de boende. Jag hade bland annat tänkt att ni kunde lussa på ålderdomshemmet och kommunhuset.
-Vad i helvete?! Menar du på fullaste allvar att vi skulle ta och skämma ut oss på det viset? Sade E. Hitler argt.
-Ja, varför inte? Ni hade ju inga problem med att skämma ut er den där kvällen ni blev tagna av polisen! Men om ni hellre vill kan jag ordnas så att ni får sitta inne resten av tiden istället? Sade Arne Broms hotfullt.
Efter mötet åkte E. Hitler hem och började planera luciatåget. Han ringde Luftwaffe och sade åt dem att komma dit och hjälpa till. Det var ju trots allt deras fel att han och Eddie Meduza blivit tagna av polisen. Han ringde även några fler idioter, bland annat bröderna Lundin och Greve von Boegreof.
När alla var på plats började E. Hitler berätta hur han hade tänkt sig luciatåget.
-Luftwaffe kan vara stjärngossar, Börje, Sven och Ljungbacka-Erik får vara tomtar. Eddie Meduza, greven och Efraim Barkbit får vara pepparkaksgubbar. Vem som ska vara lucia har jag inte bestämt ännu, vi kanske kan rösta om det?
-Jag röstar på Hitler! Sade Eddie Meduza genast och hånflinade.
-Det gör du så fan heller! Svarade E. Hitler och knöt näven åt Meduza.
-Jag röstar också på Hitler! Det skulle vara underbart att se honom i klänning! Sade greven.
-Nej, ni ger fan i att rösta på mig, säger jag! Nästa person som röstar på mig åker på en smäll! Sade E. Hitler ilsket.
-Bwööh! Jag röstar på Hitler! Sade Frisse Frisén. E. Hitler som innan hållit upp sin knytnäve så hotfullt stoppade istället ned de ni fickan och satte sig ned på en bänk.
-Jaha, jag får väl vara lucia, då! Sade E. Hitler surt.
-Annars kan ju Lisa vara lucia! Sade Ljungbacka-Erik.
-Och det säger du nu! Men nu är det för sent, om jag inte är lucia nu så får jag väl stryk av Frisse Frisén. Nej, hon får väl vara tärna istället. Nej, ge er iväg nu och skaffa alla kläder och grejer som vi behöver till det här jävla luciatåget, så åker jag och köper brännvin!
Alla åkte iväg för att införskaffa alla tänkbara nödvändigheter. Luftwaffe plundrade en tygaffär på allt de hade, Bröderna Lundin och Ljungbacka-Erik åkte till bygglagret och köpte allt julrelaterat de kunde hitta. Det innefattade bland annat ljusstakar, en stor halmbock och ett fälgkors. E. Hitler var in på systembolaget och fyllde hela skuffen och baksätet på sin Opel med alkoholhaltiga drycker. När alla kom tillbaka till E. Hitlers residens satte de genast igång med att sy, pyssla och dricka brännvin.
-Det går ju skitbra det hör, pojkar! Ropade E. Hitler glatt och tog ännu en klunk ur sjuttiofemman samtidigt som han prydde sin luciakrona med ljus, kottar och kapsyler från alla ölflaskor han och grabbarna druckit ur. Vad som hände efteråt kunde inte E. Hitler komma ihåg, för det var som en tät dimma över hans minnen dagen efteråt. Men Han kunde konstatera att de hunnit bli klara, för allting låg fint nedpackat i lådor, så det var bara att lasta in i bilen när det var dags för luciafirandet.
Så kom då dagen E. Hitler skulle debutera som lucia. Han stod utanför kommunhuset och väntade på de andra. Det var bestämt att de först skulle lussa för de som jobbade i kommunhuset, och därefter skulle de besöka några ålderdomshem. E. Hitler stod och stampade otåligt ute på parkeringen. Han såg inte skymten av varken Luftwaffe eller bröderna Lundin, så han började undra om han tagit fel på datumet. Ja, varför inte? Om E. Hitler gick hem nu kunde han ju skita i alltihop och skylla på att det blivit något missförstånd med tiden. Men den förhoppningen slogs i spillror när E. Hitler fick se Börje Lundins EPA-traktor komma in på parkeringen i full fart. Börje fick sladd på parkeringen och for rätt in i en Porsche som stod parkerad där. Han klev ur EPA-traktorn och inspekterade skadan på Porschen, och tog fram en ölburk ur innerfickan som han lämnade kvar som kompensation åt Porschens ägare. Strax därefter kom Luftwaffes buss in på parkeringen.
-Jaha, mina vänner! Ska vi ta och börja med en gång, då? Sade E. Hitler och plockade fram lådan med alla luciasmaker ur sin bil. Lådan hade fått stå i passagerarsätet, eftersom alla andra utrymmen i bilen var fyllda med öl och brännvin. E. Hitler öppnade lådan och började ta fram kläderna när han plötsligt kände en obehaglig men samtidigt välbekant stank från lådan.
-Vad i helvete!? Någon har spytt i lådan! Vem fan har gjort det!? Kläderna är ju förstörda! Sade E. Hitler ursinnigt och slängde de nedspydda luciadräkterna på marken.
-Bwöööh! Det var jag! Gör det något? Svarade Frisse Frisén. E. Hitler hade tänkt slå ned den skyldige, men om det var Frisse så vågade han inte.
-Nej, då, Frisse lille! Det gör ingenting! Sade E. Hitler med fejkad vänlighet i rösten. Han fick snällt finna sig i att dra på sig stinkande, nedspydda kläder. Men först gick han och öppnade luckan till bilens skuff. Det var fylld till bristningsgränsen med öl och sprit. E. Hitler öppnade en ny flaska Renat och tog några djupa klunkar. Tanken var att han skulle bli så full att han inte kände någon lukt, så skulle han kanske klara av att bära de nedspydda plaggen. Han uppmanade även de andra att göra likadant.
När alla var ombytta och klara stötte E. Hitler på ännu en motgång; spyorna hade gjort att stjärngossarnas strutar blivit mjuka. Istället för att stå rakt upp hängde nu strutarna ned och stjärngossarna såg istället ut som medlemmar i Ku Klux Klan. Men vid det laget var E. Hitler så berusad att han inte längre brydde sig.
-Nu kör vi! Sade E. Hitler och öppnade dörren till kommunhuset. I entrén hade all personal samlats för att bevittna luciatåget, och de såg ut att vara väldigt många. När E. Hitler tittade på folkmassan tyckte ha natt han skymtade socialarbetaren Arne Broms där också. Tanken var att de skulle sjunga ”Natten går tunga fjät”, men E. Hitler kunde inte komma ihåg texten. Istället började han improvisera ihop nya texter till samma melodi.
-Kuken den står som fan, den vill ej slakna! Sjöng E,. Hitler medan han tågade förbi alla kommunalarbetare. De andra sjöng också, några sjöng med i E. Hitler texter, och andra hittade på helt egna de också. E. Hitler tyckte att allting kändes ut att gå väldigt bra. Kanske var det alkoholen som gjorde det, men det kunde också vara så att det helt enkelt gick bra på riktigt också. Han vände sig om för att se hur det gick för de andra, men då råkade han trampa på sin egen klänning och föll ned i backen med ett brak. Luftwaffe gick alldeles tätt bakom E. Hitler, så när han föll hann de inte stanna förrän de själva också låg på golvet. Inom loppet av några sekunder låg alla på golvet och sprattlade febrilt i hopp om att ta sig upp igen. Men ju mer de kämpade, ju mer trasslade de in sig i varandras kläder, och strax därpå satte alla levande ljus eld på deras kläder. När elden tog fart fick alla panik och slet sönder sina kläder för att komma loss och ta sig upp på benen igen. Därefter var det dags att reda ut vems fel det var att alla hamnat på golvet.
-Jag såg att E. Hitler ramlade först! Ropade Eddie Meduza anklagande. E. Hitler hade dock ingen lust att agera syndabock, så han försökte skylla ifrån sig.
-Så fan heller! Det var Dieter Beck som knuffade mig! Ropade E,. Hitler.
-Jag är oskyldig! Jag tror det var Sen Lundin! Sade Dieter och skickade skulden vidare.
-Vad fan! Skyller du på min bror? Nej nu jävlar! Sade Börje Lundin och klippte till Dieter beck.
-Bwöööh! Ger du dig på Luftwaffe! Då jävlar ska jag slå ned dig! Sade Frisse Frisén ursinnigt när Dieter Beck gick i golvet. Han kastade sig över Börje och därefter bröt ett fullskaligt slagsmål ut. Alla slogs mot alla, och när kommunalarbetarna försökte gå emellan blev även de nedslagna. Snart var samtliga personer som befann sig i kommunhuset på ett eller annat sätt inblandade i slagsmålet. Det var först när de välbekanta ljudet av polissirener hördes som slagsmålet avstannade.
E. Hitler och de andra idioterna lämnade kommunhuset så fort de kunde, för varken Meduza eller Hitler hade någon lust att åka på ännu mera samhällstjänst. Efter att de kommit ifrån kommunhuset bestämde sig E. Hitler och hans kumpaner för att fortsätta med luciatåget på ålderdomshemmet. De satte sig i sina respektive fordon och körde dit samtidigt som de tog för sig av de förfriskningar som E. Hitler hade i sin bil. Men när de kom fram till ålderdomshemmet var alla trötta på lussandet, så de gick in dit och började slåss direkt istället. Dagen därpå ringde socialarbetaren Arne Broms upp E. Hitler och sade att han skulle skriva ett intyg att E. Hitler och Eddie Meduza skött sig exemplariskt om de lovade att aldrig mer visa sig på hans kontor igen.
E. Hitlers lucia
E. Hitlers lucia
Skitarna ska va' lika långa i år
Re: E. Hitlers lucia
Haha, stort tack för en fiiiiiin lucia historia kul med julelektyr i mängder här på forumet!