Den försenade låneboken.
Posted: 03 Feb 2005, 17:28
Ingen sketch, men en liten smålustig novell.
Den här orkar nog ingen läsa, men jag postar den ändå.
Stefan Björkman och den försenade låneboken.
Februarimorgonens frost verkade tränga in i sängkammaren, där Stefan Björkman gav klockradions avstängningsknapp en rejäl smäll. Den slutade med sitt evinnerliga pipande och en sliten klassföreståndare satte sig upp på sängkanten och började ömsa av sig sin skinnliknande sidenpyjamas. Hans sambo sov vidare, då hon inte skulle till skolan på länge. Hon gick nämligen en treårig utbildning på en folkhögskola i Värmland och varje studiedag började inte förrän klockan elva. Hon kunde sova i flera timmar, medan Stefan var tvungen, att hasa sig upp ur den sköna sänghalmen. När nattdräkten lämnade kroppens yta, så blev klassföreståndaren sig ännu mer påmind utav februarimorgonens obarmhärtiga närvaro. Det var verkligen kallt denna tisdag.
När han kurerat bort den värsta frusenheten från lemmarna med en varm dusch, så satt han i köket och knaprade på en knäckebrödssmörgås med kaviar. Smöret var slut. Han fick tugga på en kaviarmacka, UTAN smör, vilket var en smaklig styggelse för hans gom. Köket låg så till, att man kunde titta ut på hyreshusets asfalterade innegård, om detta behagade. På baksidan såg man ett cykelställ, som hade ett speciellt tak utav räfflad hårdplast. På andra sidan planket kunde man se baksidan på postens gula byggnad och längre bort, över gatan, fanns lokalerna efter gamla Grand hotell, som numera var nyrenoverade lägenheter till ockerpriser. En stor terrass fanns till vänster utanför fönstret, som man måste gå uppför en trappa, för att komma till. På terrassen fanns en torkvind med tillhörande plastpiska. På räcket, som gick runtom kunde man urskilja ett tunt lager av frostigt is. Det måste vara minst tio grader minus ute.
Stefan gruffade. Han hade gott om tid. Han kunde sitta och slötitta i dagens tidning, medan han väntade på kaffet. Han hade fått på sig sina nytvättade blåjeans samt en ljusröd skjorta utav flanell. Han ville ju inte frysa. Det bubblade ifrån apparaten. När det började höras allra mest, så brukade kaffet sålunda vara färdigbryggt.
Det stod inte så mycket intressant i den lokala nyhetstidskriften denna morgon. En kvinna hade ramlat på ICA och stämde nu, i efterhand, hela butiken på dess kassa, för att hon inte hade fått vård i fullgod tid. Stefan mumlade
- Varför inte stämma sjukhuset istället. Det vore väl mycket smartare. Affären kan väl inte rå för, att folk inte kan stå på benen.
Han fnyste och bläddrade.
På nästa sida kunde man läsa, att ytterligare en pizzeria skulle invigas i stan. Till detta jippo skulle självaste kungen dyka upp och klippa av ett rött sammetsband. Stefan fnyste, så smulor for ut genom munnen på honom och hamnade
på pärstorpsbordets gula plastduk. Han talade för sig själv i köket:
- Så tusan heller, att den där kungen kan masa sej hit och klippa av ett band. Det skriver dom bara, för att få dit så många fånar, som möjligt. Jovisst, det är ju SÅ det går till. Jag kan läsa mellan raderna och få ihop både det ena och det andra.
Med ett pessimistiskt skrock reste han sig upp från bordet och strövade bort till kaffebryggaren på bänken. En vit stor mugg med texten: Världens bästa Lärare lämnade skåpet och fylldes till bredden med nybryggt kaffe. Muggen hade Stefan fått utav sin sambo på sin 30-årsdag och det var hans favoritmugg. Fast texten var flyktigt betonad. Stefan var klassföreståndare och INTE lärare och det var en markant skillnad, fast man måhända inte tänkte så mycket på det. Han återvände till bordet och tidningen, där han muttrade:
- Aldrig, att kungen kommer hit. Det är alldeles för långt bort från miljardresidensen i Stockholm. Dom drar väl ut på det ett tag. Men när väl allt folket har kommit till den nystartade restaurangen, så kliver väl kommunalrådet Kurt Svensson upp och meddelar det dystra beskedet.
Så går det till.
Björkman makade sig tillrätta och slängde ett ögonkast ut genom köksfönstret. Ingen var ute på terrassen. Alla var inne i den goa värmen.
- Det blir väl någon sådan där låssaskändis, som får inviga pizzerian, muttrade han.
Han kliade sig i nacken.
- Jovisst, någon, som har varit med i Expedition Robinson eller något annat sånt där ytligt dynga, som teve har börjat producera. Eller också blir det någon avdankad politiker, som har blivit tillfälligt landshövding av Dalsland. När invigningen är över, så kan den figuren omplaceras någonstans, som ansvarig över den offentliga sektorn. Jo, jo.
Han vände blad och tog det sista utav knäckebrödssmörgåsen. Han svalde den med en klunk kaffe. Fast det var egentligen för varmt ännu, för hans smak.
På andra sidan gjorde Systembolaget reklam för sina röda viner. Nuförtiden måste ju den statliga spritförsäljningen göra reklam, för att svenskarna skall köpa rusdrycker, som samhället egentligen brukade varna för i storstilt. Björkman fnyste och vände snabbt blad. Han konsumerade inte mycket alkohol och skulle verkligen inte börja med det bara för, att blaskan tyckte det skulle vara bra. På andra sidan stod det, i en stor artikel, att en kvinna hade riskerat fängelse, för att hon inte hade lämnat tillbaka låneböcker i rätt tid. På bilderna kunde man se, att damen forslades bort utav två stadiga poliser. Stefan skrockade skadeglatt.
- Så kan det gå!
Han vände blad igen och skulle just läsa den enda serie, som lokaltidningen kunde erbjuda, när något fasansfullt slog honom. Han satte kaffet i halsen. Under hostandet samlade han sina tankar. Han hade ju fått två påminnelser, för en lånebok, som han inte hade lämnat tillbaka. Faktumet föll, som fjäll, från hans ögon. Han kunde bli inburad för denna försening.
Med en gasells snabbhet sprang Stefan Björkman ut i hallen och in sovrummet. Han dök in under sängen och rotade. Där fanns hans förråd utav sportbagar, men ingen lånebok. Garderoben, stod på tur. Stefan rev upp garderobsdörren och rotade bland alla sina gymnastikskor. Han hade ungefär två dussin par, eftersom han sportade för jämnan. Både rinkbandy och fotboll. Skorna kastades ut. En s.k. pumpsko for genom luften och träffade Louise, Stefans sambo, i huvudet. Hon gav ifrån sig ett kvidande: AJ! Och fräste ilsket, p.g.a. detta oangenäma sätt, att vakna på.
- Vad fasen håller du på med?
- Har du sett min lånebok?
- Vilken lånebok?
Stefan slog igen garderobsdörren och sprang fram till byrån, som stod på sambons sängsida. Han rev upp översta lådan och slet upp alla underkläder, smycken och näsdukar.
- En lånebok, som jag har fått två påminnelser om, skrek han hysteriskt.
Han hittade en bok, som han saligt drog upp från nedersta byrålådan, men då det inte var rätt bok, så slogs han åter ner i hysterins fotsula.
- FEL BOK!
- Vad heter boken, undrade Louise.
- Hemorrojdens historia, ropade Stefan till svars.
- VAD hette den, sa du?
Klassföreståndaren ryade:
- Hemorrojdens historia! Jag lånade den till Bengan. Han hade ju fått sitt lånekort spärrat, för att han förstört sju låneböcker. Jag vet inte varför, men han hade blivit intresserad och börjat studera anala sjukdomar. Jag vet, att det låter egendomligt, men det är dagens sanning!
Sambon drog en djup suck. Stefan Björkman dök in under hennes sänghalva och började riva och slita bland två tomma resväskor. Louise lade sig på mage och petade med pekfingret på Stefans korsrygg.
- Du, är det inte logiskt, att Bengan har den låneboken hemma hos sej, i så fall?
Rotandet upphörde direkt. Det var tyst flera sekunder, när mannen under sängen tog meningen till sig och försökte bedöma logiken i påståendet. Till slut ropade han glatt:
- SÅ måste det vara!
Han kravlade fram under slafen och gav sin älskade en smällkyss mitt på munnen.
- Du är en ÄNGEL!
Kvickt rände han tillbaka till köket, satte sig vid bordet och tog telefonen i besittning. Ur minnet slog han numret till sin bekant. Bengan hette egentligen Stig-Arne Bengtsson och var en gammal lumparkompis till Stefan. Han var väl inte världens mest skötsamma människa, men han och Stefan brukade träffas någon gång i veckan och göra strösysslor. Ibland gick de till tobaksaffären på Torggatan och tippade. Ibland besökte de: Kafé Liljan och tog en kopp fika. Nämnvärt var, att Björkman ytterst sällan tog med Bengan hem till lägenheten.
- Hallå, svarade en trött röst i luren.
- Det är Stefan, ropade klassföreståndaren.
- Vad fasen ringer du så här tidigt för?
- Det är viktigt. Jag måste göra en viktig sak innan jag börjar arbeta klockan halv nio idag.
Det hördes ett rosslande.
- Vet du inte, vad klockan är? Jag brukar inte gå upp förrän vid halv tvåtiden och nu ringer du, när klockan är åtta på morgonen och börjar hojta, om massa plikter. Jag skiter, bokstavligt talat, i dina plikter. Gör, hur många plikter du vill, men lämna mej utanför. Du behöver inte ringa mej i ottan och berätta en massa goja.
- Men hör p
- Jag är ingen präst, som blir imponerad utav dina rådiga handlingar. Nej, ring till kyrkoherde Freiholtz istället, om du prompt skall bikta dej. Lämna mej ifred!
Den här orkar nog ingen läsa, men jag postar den ändå.
Stefan Björkman och den försenade låneboken.
Februarimorgonens frost verkade tränga in i sängkammaren, där Stefan Björkman gav klockradions avstängningsknapp en rejäl smäll. Den slutade med sitt evinnerliga pipande och en sliten klassföreståndare satte sig upp på sängkanten och började ömsa av sig sin skinnliknande sidenpyjamas. Hans sambo sov vidare, då hon inte skulle till skolan på länge. Hon gick nämligen en treårig utbildning på en folkhögskola i Värmland och varje studiedag började inte förrän klockan elva. Hon kunde sova i flera timmar, medan Stefan var tvungen, att hasa sig upp ur den sköna sänghalmen. När nattdräkten lämnade kroppens yta, så blev klassföreståndaren sig ännu mer påmind utav februarimorgonens obarmhärtiga närvaro. Det var verkligen kallt denna tisdag.
När han kurerat bort den värsta frusenheten från lemmarna med en varm dusch, så satt han i köket och knaprade på en knäckebrödssmörgås med kaviar. Smöret var slut. Han fick tugga på en kaviarmacka, UTAN smör, vilket var en smaklig styggelse för hans gom. Köket låg så till, att man kunde titta ut på hyreshusets asfalterade innegård, om detta behagade. På baksidan såg man ett cykelställ, som hade ett speciellt tak utav räfflad hårdplast. På andra sidan planket kunde man se baksidan på postens gula byggnad och längre bort, över gatan, fanns lokalerna efter gamla Grand hotell, som numera var nyrenoverade lägenheter till ockerpriser. En stor terrass fanns till vänster utanför fönstret, som man måste gå uppför en trappa, för att komma till. På terrassen fanns en torkvind med tillhörande plastpiska. På räcket, som gick runtom kunde man urskilja ett tunt lager av frostigt is. Det måste vara minst tio grader minus ute.
Stefan gruffade. Han hade gott om tid. Han kunde sitta och slötitta i dagens tidning, medan han väntade på kaffet. Han hade fått på sig sina nytvättade blåjeans samt en ljusröd skjorta utav flanell. Han ville ju inte frysa. Det bubblade ifrån apparaten. När det började höras allra mest, så brukade kaffet sålunda vara färdigbryggt.
Det stod inte så mycket intressant i den lokala nyhetstidskriften denna morgon. En kvinna hade ramlat på ICA och stämde nu, i efterhand, hela butiken på dess kassa, för att hon inte hade fått vård i fullgod tid. Stefan mumlade
- Varför inte stämma sjukhuset istället. Det vore väl mycket smartare. Affären kan väl inte rå för, att folk inte kan stå på benen.
Han fnyste och bläddrade.
På nästa sida kunde man läsa, att ytterligare en pizzeria skulle invigas i stan. Till detta jippo skulle självaste kungen dyka upp och klippa av ett rött sammetsband. Stefan fnyste, så smulor for ut genom munnen på honom och hamnade
på pärstorpsbordets gula plastduk. Han talade för sig själv i köket:
- Så tusan heller, att den där kungen kan masa sej hit och klippa av ett band. Det skriver dom bara, för att få dit så många fånar, som möjligt. Jovisst, det är ju SÅ det går till. Jag kan läsa mellan raderna och få ihop både det ena och det andra.
Med ett pessimistiskt skrock reste han sig upp från bordet och strövade bort till kaffebryggaren på bänken. En vit stor mugg med texten: Världens bästa Lärare lämnade skåpet och fylldes till bredden med nybryggt kaffe. Muggen hade Stefan fått utav sin sambo på sin 30-årsdag och det var hans favoritmugg. Fast texten var flyktigt betonad. Stefan var klassföreståndare och INTE lärare och det var en markant skillnad, fast man måhända inte tänkte så mycket på det. Han återvände till bordet och tidningen, där han muttrade:
- Aldrig, att kungen kommer hit. Det är alldeles för långt bort från miljardresidensen i Stockholm. Dom drar väl ut på det ett tag. Men när väl allt folket har kommit till den nystartade restaurangen, så kliver väl kommunalrådet Kurt Svensson upp och meddelar det dystra beskedet.
Så går det till.
Björkman makade sig tillrätta och slängde ett ögonkast ut genom köksfönstret. Ingen var ute på terrassen. Alla var inne i den goa värmen.
- Det blir väl någon sådan där låssaskändis, som får inviga pizzerian, muttrade han.
Han kliade sig i nacken.
- Jovisst, någon, som har varit med i Expedition Robinson eller något annat sånt där ytligt dynga, som teve har börjat producera. Eller också blir det någon avdankad politiker, som har blivit tillfälligt landshövding av Dalsland. När invigningen är över, så kan den figuren omplaceras någonstans, som ansvarig över den offentliga sektorn. Jo, jo.
Han vände blad och tog det sista utav knäckebrödssmörgåsen. Han svalde den med en klunk kaffe. Fast det var egentligen för varmt ännu, för hans smak.
På andra sidan gjorde Systembolaget reklam för sina röda viner. Nuförtiden måste ju den statliga spritförsäljningen göra reklam, för att svenskarna skall köpa rusdrycker, som samhället egentligen brukade varna för i storstilt. Björkman fnyste och vände snabbt blad. Han konsumerade inte mycket alkohol och skulle verkligen inte börja med det bara för, att blaskan tyckte det skulle vara bra. På andra sidan stod det, i en stor artikel, att en kvinna hade riskerat fängelse, för att hon inte hade lämnat tillbaka låneböcker i rätt tid. På bilderna kunde man se, att damen forslades bort utav två stadiga poliser. Stefan skrockade skadeglatt.
- Så kan det gå!
Han vände blad igen och skulle just läsa den enda serie, som lokaltidningen kunde erbjuda, när något fasansfullt slog honom. Han satte kaffet i halsen. Under hostandet samlade han sina tankar. Han hade ju fått två påminnelser, för en lånebok, som han inte hade lämnat tillbaka. Faktumet föll, som fjäll, från hans ögon. Han kunde bli inburad för denna försening.
Med en gasells snabbhet sprang Stefan Björkman ut i hallen och in sovrummet. Han dök in under sängen och rotade. Där fanns hans förråd utav sportbagar, men ingen lånebok. Garderoben, stod på tur. Stefan rev upp garderobsdörren och rotade bland alla sina gymnastikskor. Han hade ungefär två dussin par, eftersom han sportade för jämnan. Både rinkbandy och fotboll. Skorna kastades ut. En s.k. pumpsko for genom luften och träffade Louise, Stefans sambo, i huvudet. Hon gav ifrån sig ett kvidande: AJ! Och fräste ilsket, p.g.a. detta oangenäma sätt, att vakna på.
- Vad fasen håller du på med?
- Har du sett min lånebok?
- Vilken lånebok?
Stefan slog igen garderobsdörren och sprang fram till byrån, som stod på sambons sängsida. Han rev upp översta lådan och slet upp alla underkläder, smycken och näsdukar.
- En lånebok, som jag har fått två påminnelser om, skrek han hysteriskt.
Han hittade en bok, som han saligt drog upp från nedersta byrålådan, men då det inte var rätt bok, så slogs han åter ner i hysterins fotsula.
- FEL BOK!
- Vad heter boken, undrade Louise.
- Hemorrojdens historia, ropade Stefan till svars.
- VAD hette den, sa du?
Klassföreståndaren ryade:
- Hemorrojdens historia! Jag lånade den till Bengan. Han hade ju fått sitt lånekort spärrat, för att han förstört sju låneböcker. Jag vet inte varför, men han hade blivit intresserad och börjat studera anala sjukdomar. Jag vet, att det låter egendomligt, men det är dagens sanning!
Sambon drog en djup suck. Stefan Björkman dök in under hennes sänghalva och började riva och slita bland två tomma resväskor. Louise lade sig på mage och petade med pekfingret på Stefans korsrygg.
- Du, är det inte logiskt, att Bengan har den låneboken hemma hos sej, i så fall?
Rotandet upphörde direkt. Det var tyst flera sekunder, när mannen under sängen tog meningen till sig och försökte bedöma logiken i påståendet. Till slut ropade han glatt:
- SÅ måste det vara!
Han kravlade fram under slafen och gav sin älskade en smällkyss mitt på munnen.
- Du är en ÄNGEL!
Kvickt rände han tillbaka till köket, satte sig vid bordet och tog telefonen i besittning. Ur minnet slog han numret till sin bekant. Bengan hette egentligen Stig-Arne Bengtsson och var en gammal lumparkompis till Stefan. Han var väl inte världens mest skötsamma människa, men han och Stefan brukade träffas någon gång i veckan och göra strösysslor. Ibland gick de till tobaksaffären på Torggatan och tippade. Ibland besökte de: Kafé Liljan och tog en kopp fika. Nämnvärt var, att Björkman ytterst sällan tog med Bengan hem till lägenheten.
- Hallå, svarade en trött röst i luren.
- Det är Stefan, ropade klassföreståndaren.
- Vad fasen ringer du så här tidigt för?
- Det är viktigt. Jag måste göra en viktig sak innan jag börjar arbeta klockan halv nio idag.
Det hördes ett rosslande.
- Vet du inte, vad klockan är? Jag brukar inte gå upp förrän vid halv tvåtiden och nu ringer du, när klockan är åtta på morgonen och börjar hojta, om massa plikter. Jag skiter, bokstavligt talat, i dina plikter. Gör, hur många plikter du vill, men lämna mej utanför. Du behöver inte ringa mej i ottan och berätta en massa goja.
- Men hör p
- Jag är ingen präst, som blir imponerad utav dina rådiga handlingar. Nej, ring till kyrkoherde Freiholtz istället, om du prompt skall bikta dej. Lämna mej ifred!