Hypokondri och blygsel - Ett kåseri.

[gammalhardrockare]

Det finns vanliga vardagshypokonsdriker och så finnd det äkta hypokondriker. Jag tillhör dessvärre de äkta hypokondrikerna. Till skillnad från vardagshypokondrikerna som bara går runt och gnäller lite över ständiga förkylnigar och eventuell tandlossning så lider vi riktiga hypokondriker alltid och undantagslöst av dödliga sjukdomar. Våra sjukdomar är inget för mesar! Minsta värk, minsta lilla hugg i sidan kan vara cancer och huvudvärk är hjärnblödning.
Tack och lov så får jag aldrig huvudvärk men väl min beskärda del av annat. För något år sedan så trodde jag att jag hade drabbats av något så ovanligt som "munhålecancer". Det var karies. På mitt sista jobb så sprang jag iväg till företagshälsovården mitt under värsta rusningen, jag kände några knölar i handen och om munhålecancer är ovanligt så hade jag nu lyckats dra på mig något ännu ovanligare - handflatecancer!
Det var vanliga senknutor.

Om man har en sådan allvarligt utvecklad hypokondri som jag så lovar jag er att det är inte lyckat att nyttja alkohol och tobak. Nu gör jag i och för sig inte det längre i någon större utsträckning men jag har gjort! Bara vetskapen om att jag faktiskt var både storrökare och drinkare i min ungdom får mig att ständigt misstänka att jag har förstorad lever så fort jag får lite träningsvärk efter ett jogginpass. Innan jag får upp flåset och i varje uppförsbacke så har jag KOL. Jogging förresten, det är nyttigt och skjuter säkert upp döden. Eller gör den det? Kan inte fysisk ansträngning ge hjärtinfarkt?
För säkerhets skull så springer jag alltid inne i stan, på väl upplysta gator bland folk. I skogen kan ingen höra dig när du ligger där i eljusspåret och skriker efter både ambulans och defibrillator.

För ett tag sedan så fick jag fruktansvärt ont i röven och misstänkte omdelebart prostatacancer. Rusade iväg till doktorn och begärde frivilligt en undersökning. Alla som har varit med om en prostataundersökning vet att det inte är något som man vill utsätta sig för i första taget. Det krävs en viss hotbild innan man tar ett sådant beslut.
Utan att ens genomföra någon rektal penetration så konstaterade doktorn att mitt nyfunna intresse för att jaga bort dödsandarna med spinning var boven i dramat.

Har man väl utvecklad hypokondri så gäller det att äta rätt. En stor flottig pizza mitt på vardagen kan - förutom ångest - innbära både stroke och gallcancer. Mat som är nyttig för kroppen och som påstås skydda mot både cancer och massor av annat otäckt är t ex Broccoli, brysselkål och spenat. Det äter jag varje vardag och smakar som något man rensar avlopp med.
Men jag dör inte i alla fall.
Finska män får sällan prostatacancer. Det beror på att de käkar mycket mörkt rågbröd läste jag någonstans för länge sedan.
Jag har käkat rågbröd i femton år. Gott är det inte men nu har jag i alla fall vant mig. Det är en fröjd när jag äntligen får rosta ljust och giftigt franskbröd på lördagsmorgonen (med extrasaltat smör!) efter en hel vecka på bröd som smakar som sågspånsfylld gjutesäck. Gillar man förresten smaken av sågspån så rekommenderar jag även osockrad müsli, det äter jag också på vardagarna. Allt nedsköljt med minimjölk.
Många tror säkert att hypokondri är synonymt med depressiva och livströtta människor.
De kan inte ha mer fel!
Det finns en anledning till att man har en större dödsskräck än gemene man utan sjukdomsinsikt. Vi hypokondriker tycker det är extra kul att leva helt enkelt och vill inte dö. Aldrig någonsin!

Jag är inte bara hypokondriker utan även blyg, i alla fall så var jag väldigt blyg när jag var yngre. Om hypokondri och blygsel går hand i hand vet jag inte men det skulle inte förvåna mig. Både hypokondriker och blyga människor är väldigt ängsliga och tror alltid det värsta om allt. Acne kan vara tumörer och alla människor utan undantag avskyr dig så därför så blir det sällan några bekantskaper överhuvudtaget.
Sprit fick mig ofta att våga ta kontakt med det motsatta könet och min osäkerhet dålde jag bakom stora portioner med humor och självironi. Det går naturligtvis bra i början men de flesta tjejer tenderade att tröttna efter ett tag och vid tredje eller fjärde träffen så tycker de inte det är så charmigt längre med en kille som snubblar omkring i deras vardagsrum och sluddrar fram trötta vitsar som de har hört redan första kvällen. De väntar sig liksom lite mer. De kanske t o m vill ha sex!
Vid tjugotre års ålder så träffade jag den första tjejen som faktiskt gillade sex och som visade det. Inte så att de tjejer som jag hade träffat innan hade gjort något motstånd, de spjärnade kanske inte emot i den oäkta soffan men det fanns liksom inget engagemang och så trodde jag att det skulle vara.

Tjejer är ointresserade av sex och ställer ibland upp bara för att vara snälla. Av respekt för dem så hällde jag istället upp ännu ett glas vodka, tände en ny cigg och drog någon vits istället för att ta något som helst initiativ. Det initiativet stod tjejerna för någon enstaka gång. För ni minns väl den gamla historien om kvinnan som gick till doktorn för någon åkomma?
-"Och hur är ert sexliv?"
-"Jo tack doktorn, jättebra! Min man besvärar mig bara en gång i månaden".
Därför blev jag glatt förvånad den där gången i slutet av åttiotalet när jag lärde känna en kvinna som älskade sex och som bara ville ha mer och mer.

Den glädjen varade dock inte länge. Med tanke på hennes sexuella aptit och hur mycket hon kunde och visade mig så tydde det helt enkelt på att jag inte var den första, hon kunde ju knappast ha lärt sig allt detta på egen hand. En skicklig svetsare måste ju ha fogat ihop massor med plåtar innan han överhuvudtaget kan kräva en marknadsmässig lön eller komma upp i ett hyggligt ackord.
-"HIV!"
Tänkte jag och rusade iväg till närmaste läkarmottagning för att testa mig.
Under åttiotalet var ytterst få smittade med HIV i Sverige och de flesta var sprutnarkomaner. Fakta biter dock inte på människor som gillar att ta ut ett nederlag i förväg. Ni kan ju tänka er hur en hypokondriker reagerar på ord som negativ. Det är överhuvudtaget inte ett ord som man vill vara i närheten utav.
-"Grattis! Testet var negativt!"
Negativt för mig alltså. HIV-negativ! Jag höll på att svimma, världen blev suddig och idioten stod och gratulerade mig! Det var det jag visste, alla hatade mig. Vad jag behövde nu var mediciner, vård och en gudstro.
-"Nä, testet visade inte på någon som helst smitta. Ni är frisk!"
Jag överlevde märkligt nog, gick vidare och letade med friskt humör upp nya sjukdomar som jag drabbades utav med ständigt återkommande intervaller. Allihop garanterat dödliga och med snabbt sjukdomsförlopp.

Nu har jag precis fyllt fyrtio år, är frisk som en nötkärna och i utmärkt form. Det kan jag antagligen tacka müslin, apelsinerna och broccolin för och jag tänker fortsätta med att tugga i mig skiten. För man kan aldrig veta, någonstans djupt därinne i mig så lurar fortfarande en ung kille som inget hellre vill än att hälla i sig litervis med sprit och röka massor av cigarretter. Någon enstaka fredag då och då släpper jag honom lös en stund men det gäller att hålla honom kopplad med grova kättingar, för han vill inget hellre än att skicka mig i en för tidig grav - en grav som jag överhuvudtaget aldrig kommer att lägga mig i, inte så länge som jag fortfarande kan föra en sked mot munnen full med broccoli och spenat.

För det är ju som ordspråket säger: Ett äpple om dagen håller doktorn borta. Men det är bra synd att de inte kan smaka som pizza och hamburgare.

[Långis]

Jag lider själv av en mild form av hypokondri, så jag känner till viss del igen mig.
Min hypokondri har jag ärvt av min mor som i sin tur ärvt den av sin mor, så det är rena släktdrag det är frågan om..
Härom veckan fick jag hjärtinfarkt. Det tryckte nåt enormt mot bröstet. Jag blev livrädd, fan jag e ju så ung. Hur kan det vara möjligt?
Jag ringde till doktorn och fick jag en tid - två dagar senare!!!
När jag väl kom dit och blev undersökt var allt bra och jag var friskare än aldrig förr.

Annars har jag cancer var och varannan dag, jag vaknar med det och somnar med det, men vet att det bara är inbillning så jag har lärt mig ignorera.

[Eddie]

Jag är nog tvärtom, har varit riktigt förkyld och haft feber, men sjuk? njaaa inte riktigt.

Jag klagar inte och det ska mycket till för att jag ska erkänna att jag är sjuk.

Förra gången jag var hos doktorn var i somras, jag var inte sjuk, mera skadad. Men det tog någon dag innan jag tog mig dit ändå.