Hårdrockarn och kultureliten.

[gammalhardrockare]

För ett tag sedan så träffade jag en ung flicka som jag hade ett kortare förhållande med. Det har nu tagit slut. Det gav inte så mycket men en liten historia att berätta för er blev det i alla fall!

Vi hade egentligen inte så mycket gemensamt. Politik var hennes stora passion här i livet.
Jag är totalt ointresseradav politik och ser mig själv som en person som plockar smultronen från varje parti. Ibland tycker jag att vänstern har sina poänger i vissa frågor och ibland så tycker jag att högern plockar en del andra poäng. Därför så röstar jag alltid på det parti som är mest "emot".
Jag avskyr verkligen förändringar och drömmer mig ofta tillbaka till min ungdomstid under sjuttio- och åttiotalet när svenskarna levde i högsta välmående, när EU och globaliseringen var långt borta, fackföreningarna var starka och alla som ville och kunde arbetade och försörjde sig själva.

Kvinnan som jag vid denna tidpunkt smörade för var någon slags konstig blandning av Vänsterpartist och Miljöpartist och då förstår ni själva… Att sitta och dricka brännvin, drömma sig tillbaka till en svunnen tid och lyssna på gammal hederlig hårdrock i min lilla inrökta etta var inte hennes melodi. Hon ville hellre sitta med sina märkliga vänner i kollektivet där alla såg ut som fårfarmare och dricka te ur stora koppar, käka någon makrobiotisk geggamojja tillagad i microugn (vars energikälla de naturligtvis var emot) ackompanjerade av Nationalteatern, Joan Baez och Björn Afzelius. Diskussionerna rörde sig t ex om varför Micke upplevde det som jobbigt att Mustafa tittade på Stinas pattar osv. Alla satt och försökte se så nära och naturliga ut som möjligt dagarna i ända. Gud vet vad de levde på, linsodling och diverse kulturbidrag kanske?
Jag med min svarta kavaj, jeans, skitjobb och cyniska livssyn togs inte emot med öppna armar i detta sällskap.

Ibland får man dock bjuda till, min flickvän hade nämligen tre härliga egenskaper. För det första så var hon otroligt vacker och sexig, för det andra så var hon lättlurad och gick på i stort sett vilka lögner som helst.
Den egenskap som jag dock värderade högst var denna; hon kunde faktiskt tänka sig ha sex med mig!

En fredagskväll hade jag planerat att tillbringa med mitt gamla gäng Janne, Sten och Lars-Åke. Vi skulle förflytta oss tillbaka till åttiotalet och vår ungdomstid med hjälp av min gamla skivsamling och rikliga mängder alkohol.
Det sket sig direkt.
Anna kom och hämtade mig innan jag ens hade fått i mig en droppe och tvingade med mig på någon slags alternativ teater med ännu alternativare skådespelare och underhållare. När vi kom in i lokalen noterade jag att hälften av publiken såg ut som medlemmar i Orsa Spelmanslag, den andra hälften såg ut som haschrökande, anemiska, svartmålade socialfall som gjorde sitt bästa med att se lidande och missförstådda ut. Röda stjärnor och hammaren och skäran syntes lite varstans på folks jackor och kavajuppslag. Och titta! Var det inte Peps Persson och Mikael Wiehe jag såg skymta förbi där borta?

Föreställningen kunde börja och jag förstod absolut ingenting. Folk började ohämmat skutta omkring på scenen till tonerna av några märkliga afrikanska naturinstrument som helt enkelt bara gav ifrån sig ett öronbedövande bröl och brummande. Helt plötsligt kom en jättelik svart man ut på scenen och började dra en monolog på ett språk som jag aldrig har hört förut, än mindre begrep. Samtidigt slog han entonigt på en enormt stor congas.
Hur fan skulle jag stå ut med detta i tre timmar?
Efter denna kulturdos så kom det ut en skäggig svensk karl iklädd en peruansk poncho och började läsa upp en dikt om USA´s kapitalistiska och fascistiska samhälle - På rim!
Nu kände jag att jag behövde en liten paus från denna andliga spis och ursäktade mig med att jag var tvungen att gå på toaletten.

När jag kom ut på toaletten så tog jag omedelbart upp min medhavda vodkaflaska ur innerfickan på kavajen och tog mig ett par rejäla supar av den högprocentiga, hembrända sprit som jag tursamt nog hade fyllt den med. När jag skulle gå tillbaka så såg jag genom entrédörrarna att det låg en bar tvärsöver gatan. Jag skyndade dit och drog i mig två snabba starköl. Nu kände jag mig i någorlunda form för att möta Sveriges kulturelit. Kanske skulle jag stå ut.

Efter en del bökande och knuffande med folk i bänkraderna så kom jag fram till min plats. Nu hade någon sorts kvinnlig trollkonstnär enbart iklädd i en minimal bikini intagit scenen
"Det här kanske kan bli något"? Tänkte jag.
Hon började med att klumpigt jonglera med enbart två käglor. Hon tappade dem i golvet så det small högljutt flera gånger, hon lyckades träffa sig själv i huvudet med en nedfallande kägla vilket fick till följd att hon började vackla omkring en stund på scenen, något förvirrad och yr av smärtan. Tack och lov så gav hon upp innan någon i publiken hade blivit skadad.
Nu började hon hoppa omkring lite, stampade med sina högklackade skor i golvet, snurrade runt, började humma, brumma och puttra för sig själv och vände slutligen ryggen mot publiken. Hon tycktes smussla med något och - Tadaa! Nu hade hon tagit på sig solglasögon och lila peruk!
- "Jag fattar fan i mig ingenting?" Sade jag till min flickvän.
- "Schhh!" Fräste hon.
- "Detta är symbolik på kapitalismens konstgjorda dyrkan av ytlig underhållning baserad på rekvisita tillverkad av den utsugna Tredje Världen".
- "Jaha" sade jag.
-"Jag måste i alla fall gå på toaletten igen, röksugen".

Så fort jag kom ut på toaletten så drack jag så häftigt ur min vodkaflaska så att jag nästan storknade. Här skulle behövas rikliga mängder med alkohol för att stå ut! Jag sprang också över till baren mitt emot och blev sittande i över en halvtimme vid bardisken där jag hinkade öl efter öl i raskt takt. Nu var jag ordentligt packad, ja riktigt sagolikt full och raglade tillbaka till föreställningen.

När jag kom in i den fullsmockade salen deklarerade jag högljutt min ankomst, vevade med vodkaflaskan i luften och gick med bestämda steg mot scenen. Mina gamla snedslitna träskor smällde mot trägolvet och det gick ett sus genom publiken när jag klättrade upp på scenen och fattade micken med min ena hand. Jag började yra och svamla osammanhängande om trettioåriga kriget, slaget vid Svolder och min elaka och krävande bas på jobbet fick också lite kritik, vad nu han hade gjort för ont för att bli nämnd i detta sammanhang?
Jag fick tag på en elgitarr som stod lutad i ett hörn och började köra introt till Jimi Hendrix låt Wild Thing om och om igen - det enda jag kan på gitarr - samtidigt som jag försökte kommunicera med publiken på rövarspråket.

Nu hade den jättelika svarta mannen tydligen fått nog och kom och frågade vad i helvete jag höll på med på bruten engelska. Jag nitade honom direkt rakt i ansiktet och slagsmålet var i full gång. Vi sluggade båda vilt och mikrofonstativ, högtalare, musikinstrument och alla annan rekvisita flög vilt åt alla håll.
Nu hade publiken ställt sig upp och applåderade och visslade för fullt och när polisen kom och hämtade oss visste jublet inga gränser, jag trodde nästan att taket skulle flyga av lokalen!

Senare kunde man läsa följande artiklar diverse vänsterorienterade tidningar:

-"Denna man, som så ohämmat visade upp sin berusning på ett så naket och utelämnande sätt är värd all beundran".

-"Han visade på ett ytterst handfast sätt på hur kapitalet kan förslava den arbetande människan med alkohol och droger."

-"Man kan också se hur han pekar på de små, fattiga och utsugna ländernas kamp mot USA´s imperialism och fascistoida samhällssystem genom att handfast försöka tillfoga den store afrikanen skada trots sitt fysiska underläge. Symboliken var total och gick hem hos publiken!"

-"Vilken konstnär!!!"

Detta var mitt första och enda framträdande inom den politiska och kulturella arenan. Jag lovar och svär att jag hädanefter kommer att tillbringa mina fredagskvällar hemma i min lilla etta med ett välfyllt grogglas i näven och någon gammal hårdrocksplatta på skivtallriken. Samtidigt ska jag drömma mig bort till min okomplicerade ungdomstid under åttiotalet när somrarna var varma, hårdrocken ljöd från varje mans bilstereo, när jag hade mitt fina tjocka hår kvar och då flickorna enbart var intresserade utav att dricka min sprit istället för att ränna på politiska möten.
Jag förstod mig inte på politik då och jag förstår mig ännu mindre på politiken idag.

[grovsnus]

HAHA! En klassiker! Minns när jag läste dina epos för första gången. Jag tänkte att han är ju fanimej inte klok på en fläck! Men det är ju inte jag heller så jag skrattade ännu mera och ännu högre. Precis min sorts humor lixom.

Jag tror att det var som så att någon grävt fram nån gammal topic på Flashback för mycket längesen . Sen fick man tag på gamla trådar och började läsa. När jag läste om Lapplandsresan så stormade skrattet ur käften på en , jag lät som en blandning av en trasig hårblås, ett skenande lokomotiv och den tecknade hunden som väser , vars husse har skinnmössa och gillar att fånga duvor.

Stabilt som ett praktstånd! Älskar att läsa dessa historier , framkallar alltid lika vansinniga gapskratt.

[errrol]

folk trodde väl att allt hörde till så när det kom en full person in och började slås så tror dom att det bara vvar teater